I lördags hade vi senaste träffen med den förträffliga bokcirkeln Plejaderna. Eller som jag brukar säga: A circle of books is a circle of friends. För det här är på riktigt mina bästa vänner, som jag har turen att träffa var sjätte vecka ungefär, och prata om något av det roligaste jag vet med - böcker.
Till den här träffen hade värdinnan valt boken "Tjänarinnans berättelse" av Margaret Atwood. Vilket var extra roligt för mig, för jag hade ändå tänkt läsa den snart och hade den redan låg i min tbr-hög, fast på engelska med titeln "The Handmaid's tale".
 |
| Bildkälla Goodreads |
Hon har ingen riktig frihet, även om hon får gå på promenader varje dag, och till och med hennes ord vaktas noga.
Offred minns sitt liv innan, som hon levde med sin man och sin dotter. Att hon hade ett eget jobb, egna pengar, fick se nyheterna. Känna kärlek.
Det här är en dystopi så att det visslar om det, och ändå känns inget i den otänkbart. Så här skulle det mycket möjligt kunna bli, om bara fel personer kom till makten. Samhället, Gilead, som visas upp här kan på ytan se bra ut. Alla har sina givna roller, särskilt kvinnorna som får agera som Fru, Martha, Tant, Tjänarinna - eller Jezebel. Männen har det (såklart) bättre, och har i många fall inte alls anpassat sig till det nya samhället så som de förväntar sig att kvinnorna ska göra. Ju mäktigare du är, som man, desto mer kan du tänja på reglerna.
Boken följer Offred i hennes dagliga liv. Den är upplagd som en funnen berättelse, att forskare långt senare har hittat Offreds inspelade band om sitt liv som Tjänarinna, och utifrån det satt ihop en berättelse om hennes tillvaro. Och den är som sagt inte vidare värst mysig.
Ändå berättas det på ett ganska sakligt vis. Offred känns inte väldigt arg, mer uppgiven och satt i en hopplös situation. Även om hon bryter mot regler, och på så sätt är ganska olydig och man anar en känsla av revolt, så är tonen i boken ganska... tråkig. Inte så att boken i sig är tråkig, utan man får en känsla av hur tråkigt Offred har det. Hur lite hon får chans att sysselsätta sig själv, alla förbud hon omges av som förut var självklara för henne. Som att kunna röka, betala sin egen mat, ta del av nyhetsflödet - läsa.
För oss, och resten av världens normalt funtade människor, är "Tjänarinnans berättelse" alltså en självklar dystopi. Jag tvivlar dock inte alls på att det finns vissa så kallade meninister som tycker att det här är en utopi. För vad är inte bättre än en värld där kvinnor tuktas och förslavas, förlorar rätten till kunskap och sin egen kropp? Sitt eget namn.
Trots ett tungt ämne, där man ofta känner en viss hopplöshet och inte så sällan ganska mycket ilska, så var "Tjänarinnans berättelse" nästan lite förvånande lättläst. Det är inget krångligt språk, utan berättas på ett enkelt och rättframt sätt.
Jag var den enda av cirkelmedlemmarna som sett tv-serien, och det var ju ofelbart att jag gjorde jämförelser. Till att börja med är tv-serien är förträfflig adaption av boken, och säsong 1 tar slut där boken slutar. Jag tycker kanske att serien till och med var aningen bättre, men det kanske jag inte hade tyckt om jag läst boken först. I serien får andra karaktärer med kött på benen och liv, vilket inte är så konstigt, men det var ändå något jag saknade i boken. Jag var även inte jätteförtjust i slutet, vilket drog ner mitt betyg en aning. Jag ville helt enkelt älska boken lite mer än vad jag gjorde.
Mitt betyg på "Tjänarinnans berättelse" blev ändå 4/5, och lägre betyg än så fick inte boken i lördags. Det fattas ett betyg, men då det inte kommer in förrän efter påsk, så har jag räknat ut medelbetyget på de fem betyg som kom in. Betygen låg mellan 4 och 5 i olika grader, och medelbetyget blev 4,4/5. Man kan väl lugnt påstå att Plejaderna varmt rekommenderar "Tjänarinnans berättelse".
