"Mannen som sökte sin skugga" av David Lagercrantz

Kul grej med det exemplar av den här boken som jag läst. På skyddsomslaget står titeln "Mannen som sökte sin skugga", precis som på inlagan till boken. Men tryckt på pärmen står titeln "Det som inte dödar oss" som var den förra Millennium-boken som David Lagercrantz skrev. Kul grej jag och älskade maken lånade av min ömma fader.

Bildkälla Goodreads

Lisbeth Salander avtjänar ett kortare fängelsestraff på anstalten Flodberga. Hon försöker hålla en låg profil, men hamnar i konflikt med fängelsets informella ledare, Benito. Särskilt sedan hon försvarat en ung, morddömd medfånge.
Samtidigt ber hon Mikael Blomkvist om hjälp att utreda uppgifter hon fått från sin gamle förmyndare, Holger Palmgren. Spåren leder till Leo Mannheimer, en högt uppsatt ekonom. Men vad kan han ha gemensamt med Lisbeths förflutna? Och hur ska Lisbeth hantera den hotbild hon har mot sig, som trappas upp allt mer?

Det här är den femte boken i Millennium-serien, den andra från David Lagercrantz penna/tangentbord. Jag är fortsatt nöjd med hur David Lagercrantz bevarar själva essensen i Stieg Larssons originaltrilogi, men riktigt lika bra blir det kanske ändå inte. Jag känner igen mig från Stieg Larssons böcker, men det är ändå något litet som fattas. Kanske kan vara att fallen känns lite väl tillkrånglade emellanåt.
I den här boken är det många olika trådar och sidospår, som till en början känns helt ovidkommande för varandra, och i vissa fall kanske till och med är det. Jag satt ibland och var lite förvirrad och undrade vart vi var på väg, men allt lyckades lösa sig och kunde i slutet vackert läggas ner i lådan.
En sak jag uppskattar med de här böckerna är att de alltid känns avslutade. Man sitter inte xom på nålar över en jobbig cliffhanger och längtar ihjäl sig efter nästa bok. Nej, här är allt löst och klart när boken är slut. Även om det alltid finns beröringspunkter mellan böckerna, så behöver man inte läsa vidare om man inte vill. Man kan sluta efter vilken bok man vill, för  det känns ändå som att det är avslutat.

Men! Jag har en sak som jag irriterat mig på, förutom att jag får veta pålägget på folks mackor, och det är de konstlade namnen. Finns det verkligen inga -ssonnamn i den här världen? Det finns en polis lite i bakgrunden som heter Curt Svensson, annars känns det mest som att alla Svensson/Eriksson/Johnsson och Karlsson fått strykas ur rollistan för att de har för vanliga efternamn. Det känns lite osannolikt att alla ska heta von Kanterborg, Bublanski, Greitz, Mannheimer och Flodman. Faktiskt.

Ändå. Jag tycket faktiskt oväntat mycket om "Mannen som sökte sin skugga" och sträckläste den nästan. Det gick betydligt snabbare att läsa den än vad jag hade trott i varje fall. För det här är inte svårläst, om man inte hakar upp sig på någon teknisk detalj, vilket i och för sig är lätt att göra.
Mitt betyg på "Mannen som sökte sin skugga" blev 4/5.