"Det susar i säven" av Kenneth Grahame

På min läsutmaning för i år finns punkten "en barndomsklassiker du aldrig läst" med. Och eftersom vi har "Det susar i säven" av Kenneth Grahame i bokhyllan, men jag aldrig har läst den, så passade jag på nu.

Bildkälla Goodreads

Boken följer några djur, främst Mullvaden, Vattenråttan, Paddan och Grävlingen, och deras liv vid en älv och i en skog. Vi får följa dessa djur på deras diverse äventyr om både stort och smått.

Det ska erkännas - jag hade ganska tråkigt när jag läste den här. Jag funderade ett tag på att läsa boken som en novellsamling, och bara ta ett kapitel då och då, eftersom alla kapitel kan stå för sig själva. Men envis som jag är klämde jag den på två dagar i stället.
Överlag tycker jag att språket i den var ganska torrt och tråkigt, och jag hade svårt att hitta ett flyt i texten. Det känns gammalt, helt enkelt. Och var fanns tjejerna?
Efter ett tag började jag roa mig med att läsa in dystopiska element i handlingen, särskilt i kapitlet där Grävlingen berättar om hur skogen har utplånat alla tecken på att där en gång fanns en människostad. Som fabler så ofta har så finns även här ett mått av samhällskritik, stundtals även lite moraliserande.

Mitt samlade intryck av boken är att jag säkert kommer ha glömt bort att jag ens har läst den innan det här året är slut. Men det är ju jag det.

Mitt betyg på "Det susar i säven" blev 2/5.

Jag är hyfsat säker på att jag fått "Det susar i säven" uppläst för mig i barndomen, via programmet Sagostunden. Jag kan så klart minnas fel, men eftersom jag har haft vinjetten till Sagostunden på hjärnan sedan i söndags, när älskade maken och jag diskuterade det, så känner jag att jag vill dela med mig.