"Frostbite" av Richelle Mead

Be prepared! Senaste veckan har jag läst ut två böcker, och den jag läser just nu är lättläst och säkert utläst innan helgen den med, trots att den är på över 600 sidor och jag började i den igår kväll. Det kommer bli en del bokinlägg här, med andra ord. Och vi börjar väl med den bok jag läste ut först.

Bildkälla Goodreads

"Frostbite" är bok nummer två i Richelle Meads Vampire Academy-serie. Den tar vid tätt inpå där bok ett slutade, och det är ungefär samma typ av intriger och handling. Lite som en high school-film, men som bok och med vampyrer.
I "Frostbite" blir flera moroi, de dödliga "snälla" vamyrerna, dödade av strigoi, styggisvamyrerna - som dessutom verkar ha fått hjälp av människor. I panik över detta bestäms det att julen ska firas på vampyrskidort, så att St Vladimirs elever ska kunna träffa sina familjer i lyxig miljö.
Rose fösöker komma över Dimitri genom att flrta med sin vän Mason, samtidigt som hon blir uppvaktad av Adrian - en äldre moroi som verkar ha en hel del gemensamt med Lissa. Och så dyker Roses mamma upp, vilket inte direkt är ett kärt återseende.

Min tanke när jag läst den här boken var en stillsam önskan om att inte övriga böcker i serien ska vara lika tjatiga som den här. Och då menar jag tjatig som i repetitiv. Jag tror minsann vi hann komma halvvägs in i boken innan alla dessa ständiga förklaringar upphörde. Förklaringar om de olika vampyr-typerna, livet på Vampire Academy, vem som är vem och betyder vad, vampyrpolitik. Allt det där som etablerades i första boken repeterades i den här. Säkert knallbra om man läser böckerna med ett par år mellan varje, att få lite förklarat, men för mig som 1. har hyfsat bra minne och 2. läste första boken för mindre än en månad sedan, blir dylika berättargrepp bara tråkiga och jobbiga. Tjatiga, om man så vill. Jag hade hellre sett ett litet förklarande inledningskapitel, så att man hade kunnat gå djupare in i den här bokens handling.
Det är således när all denna repetition upphör som boken blir bättre, ungefär halvvägs alltså. Då blir det mer action på sidorna, kan man påstå. Både romatiskt och konfliktmässigt. Man börjar även ana en begynnande förändring hos moroi, att kanske inte helt förlita sig på att damphir ska vara sköldar åt dem, utan att man kanske kan lära sig att försvara sig själv också.
Föga överraskande, med tanke på att det är Rose som är bokens "jag" så var den här delan väldigt centrerad kring just Rose. Inte alls lika många trippar in i Lissas medvetande genom deras förbindelselänk, men jo jag mindes rätt - det blev snaskigare med just den grejen. Alltså fick vi inte veta så mycket om hur Lissa hade det den här gången, men eftersom jag störde mig en del på det i förra boken så kanske det bara var bra.

Mitt betyg på "Frostbite" blev 3/5.