När man hade planerat att skriva ett inlägg en viss dag, gjorde annat den dagen och sedan glömde bort det - jag om senaste Plejadträffen. Nu var den inte så länge sedan, i lördags faktiskt (en dag som jag för övrigt har en formidabel backlash på) så jag har det mesta i färskt minne fortfarande.
Vald bok den här gången var egentligen inte alls "Färjan", men det slutade med den ändå eftersom den bok som egentligen valts hux flux inte fanns att få tag på längre. Så kan det gå. Värdinnan var trots allt nöjd med sitt val, och bjöd på pepparkakor i sådana mängder och variationer, att jag tror att jag svettades pepparkaksessens sedan.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Jag hade hört en hel del om den här boken innan jag läste den och jag såg fram emot att få sätta tänderna i den. Det mesta jag hade hört var att Mats Strandberg kallades för en svensk Stephen King, och att folk inte vågade åka båt efter att ha läst boken. Erkännas ska att jag inte heller är sugen på att åka båt, men det har jag å andra sidan aldrig varit. Jag har befunnit på Ålandsfärja enbart i syfte att ta mig till Åland. Jag känner mig som den enda i Sverige som aldrig åkt på fyllebangkryssning på Östersjön, och det är ingenting jag saknar.
Boken är väldig lättläst med korta kapitel som ger det där bläddervänliga intrycket. Det är fina personporträtt och miljöbeskrivningarna känns i toppklass. Personporträtten är de som gav mig mest King-vibbar faktiskt, förmågan att väcka liv i alla gestalter, även sådana som är osympatiska eller som bara har en liten roll i bokens handlingen. Vissa personer hejar man lite mer på och vissa vill man ska gå en ond, bråd död till mötes. Varje kapitel har en ny person som berättare, men det anges i kapitelnamnet så det är plättlätt att hänga med.
Två kapitel in var jag fast i "Färjan". Jag älskade den och var övertygad om att jag satt och läste ännu en femma. Den känslan bestod till halvvägsmarkeringen ungefär. Sedan blev det för mycket och alldeles för repetitivt, i varje fall för några av oss, mig inräknat. Det blev liksom släbbigt och äckligt, så där så att man nästan mådde illa - och inte på ett mysrysligt sätt. Så gick läsningen betydligt trögare på slutet också, helt enkelt för att det inte var så roligt längre.
Det känns ungefär som att varenda kliché från skräckfilmer är med, samt att man lyckats klämma in så många populärkulturella referenser att det till sist blir tröttsamt. Och nu kommer spoilern! Vampyrerna i den här boken känns som en mix av vampyrer och zombies som vi är vana att se dem på film och tv, och läsa om dem i böcker. Det är en omättlig blodtörst och ett klippande med tänderna som för tankar till zombies, odödlighet om man inte "förstör hjärtat eller hjärnan". Jag känner igen vampyrer från klassisk vampyrmyt, Dracula, Twilight, Underworld och allsköns andra ställen. Det känns helt enkelt inte värst nytt. Dessutom lite snopet för mig som hoppades på en seriemördare lös på en båt.
Det här med att folk säger att de inte vågar båt efter att ha läst "Färjan" förstår jag inte heller. För att man är orolig för en zombieapokalyps när man är ombord? Varför inte vara rädd för något som verkligen skulle kunna hända. Färjan används här som ett sätt att få ett slutet rum, på ett mycket smart sätt. Vilket i sig för tankarna till Agatha Cristie...
Betygen var av likartad grad, förutom att en av oss fullkomligt avskydde boken och ansträngde sig för att dra ner betyget. Att "Färjan" fick 1,5/5 i betyg av henne berodde enbart på att hon inte avskydde den fullständigt, bara till mesta delen. Vi var fem stycken som lämnade betyg i lördags, och då hamnade medelbetyget på 3/5, som också är samma betyg som jag gav boken i slutändan. Den rasslade ner en hel del från det första intrycket med andra ord.
∾∾∾
Baltic Charisma byggdes 1989 i Split, Kroatien. Hon är 170 meter lång, 28 meter bred och har plats för mer än tvåtusen passagerare. Men det är längesedan den svenskflaggade färjan var fullbokad. I dag är det torsdag, och det är knappt tolvhundra passagerare som just nu väller ombord. Inte många av dem är barn. Det är i början av november, och höstlovet är över. Sommartid är övre däcket fyllt av solstolar, men nu är det tomt sånär som på några av de passagerare som klev ombord i morse i Finland. De ser ut över det höstkylda Stockholm som solens sista strålar inte förmår värma upp. Några väntar otåligt på att Charisma ska ge sig ut från hamn, så att barerna öppnas igen.
∾∾∾
