För några år sedan läste jag om hela "Skuggan"-serien av samma författare, men "Agnes Cecili" är det superlänge sedan jag läste, det kan till och med vara så att det var när jag gick på mellanstadiet och så har jag mest sett filmen och bestämt mig för att boken var jättespännande och bra. Jag vet nämligen att jag har gett boken till Stora J i julklapp. Pass it on, som det heter.
Noras föräldrar omkom i en bilolycka när Nora var liten, och hon växer upp med sin fasters familj och den jämngamla kusinen Dag, som också är hennes bästa vän.
När familjen flyttar in i en stor våning börjar underliga saker hända kring Nora. Hon hör steg i rummen, känner en närvaro, hunden Ludde drar iväg med henne till ett ödehus så fort han ges chansen, och hon får ta emot mystiska telefonsamtal. Så får hon en dag en docka att ta hand om. En väldigt välgjord docka som verkar bära på en hemlighet. Nora börjar inse att någon försöker få kontakt med henne, och att det finns hemligheter i hennes släkts förflutna som behöver få komma upp till ytan.
Jag mindes "Agnes Cecilia" som en väldigt spännande berättelse, med mystiska händelser och spöken. Mysryslig och med kalla kårar. En sådan där bok jag säkert inte vågade läsa efter mörkrets inbrott, när jag var barn. Jag vill minnas att jag läste den flera gånger ganska tätt inpå varandra, bara för att jag gillade stämningen i den så mycket.
Det håller inte riktigt hela vägen upp i vuxen ålder. Jag tycker fortfarande att den är lite spökaktigt spännande och att boken känns lite som att sitta under en filt och dricka varm choklad. Mysig på något sätt. Det beror säkert på minnen jag förknippar med att få försvinna in i Noras värld.
Nu när jag läser om den, i rask takt dessutom - hade det inte varit för att jag skulle på middag så hade jag läst ut den på en dag, nu tog det två, hittar jag en hel del att önska.
Jag blir emellanåt väldigt irriterad på huvudpersonen, Nora. Det kan kanske vara pubertetsreaktioner från henne, men jag tycker att det stundtals är lite väl mycket tycka-synd-om-mentalitet, särskilt vad gäller familjen hon bor med. Pratar de inte med varandra? är en ständigt återkommande fråga. Dessutom - väldigt kasst sätt att hantera ett barn som förlorat sina föräldrar. Samtal med en psykolog hade varit på sin plats - inte att försöka låtsas om som att föräldrarna rest bort. Inte undra på att Nora tycker att det känns som att hon tränger sig på.
En annan sak är att jag blir nästintill galen på hur gamla det är meningen att Nora och Dag ska vara. Det står i texten att Dag är 15 år och att Nora ska bli det om några månader. Det står också att pappa Anders är gymnasielärare. Hur kan då klassen han åker till Stockholm med vara två år yngre än Dag och Nora och beskrivas som skräniga småungar? Dag förälskar sig också i en person som "går på en konstkurs i Stockholm och åker tåg varje dag". I mina ögon har man då gått ut skolan, om man går en utbildning på annan ort som man pendlar till. Skulle verkligen en 20-åring ha ett romantiskt intresse i en 15-åring?
Rent språkligt lämnar boken en del att önska. Det är underliga meningsuppbyggnader och kommatecken som känns inslängda lite på måfå i texten. Värst av allt är ändå att boken växlar i tempus - sådant kan jag bli galen på. Det känns faktiskt ganska slarvigt och oredigerat, som att boken fick gå till tryck på ett oredigerat manus med massor av noteringar i marginalen. Det är lite för detaljerat för att kännas helt som ett råmanus, men det är inte långt därefter. Med tanke på att "Agnes Cecilia" är en väldigt berömd bok, som nått klassikerstatus här i Sverige, så är det milt sagt förvånande att språket är så pass dåligt då.
Dessutom - som en person som arbetat länge med klockor, och som har en svärfar och en svägerska som är urmakare, så vill jag bara påpeka ett par saker. Nora hittar en äldre väckarklocka i ett skåp som inte fungerar "hur man än ruskar på den". Att ruska på ett mekaniskt ur är ett utomordentligt bra sätt att ha sönder det ännu mer. Vill man att det ska fungera bör man ta det till en urmakare för rengöring och eventuellt utbyte av trasiga hjul och fjädrar. (Nej, det funkar inte med symaskinsolja heller.) Säger urmakaren att man "måste byta ut urverket" kan man gå vidare till en urmakare som verkligen är en urmakare. (Bara för att någon säljer klockor och byter batterier betyder inte det att hen är urmakare. Liksom.)
Trots att jag hade problem med en hel del i "Agnes Cecilia" så hade jag inte tråkigt när jag läste den. Den är som sagt lite mysrysig med sina övernaturliga element, och den är lättläst. Jag kommer inte sluta tycka att Lilla E ska läsa den, utan den kommer få flytta tillbaka upp i hennes bokhylla nu.
Mitt betyg på "Agnes Cecilia" blev 3/5.
Gick det inte i runda rummet? Hon lyssnade...
Jo. Där kommer de... De är därute nu igen... de där stegen som hon inte vet vems de är.
Hon står blick stilla med ryggen till, vänder sig inte om, bara lyssnar intensivt. Nu kommer de in i rummet intill och närmar sig långsamt hennes dörr. Och stannar där.
Samma sak varje gång. Stegen kommer som stigna direkt ur tystnaden och rör sig i riktning mot henne. Det är ingenting att bli rädd för. Den som kommer har aldrig gjort henne något ont.Hon borde kunna strunta i det där, låtsas som om de inte existerade, hon har försökt, men det går inte. Stegen tränger sig på, tvingar henne att lyssna spänt varje gång.
Det är alltid från runda rummet de kommer, där börjar de, liksom av sig själva, uppstår plötsligt ur ingenting och förflyttar sig sedan genom det lilla rummet, som ligger emellan, fram till hennes dörr. Där stannar de. Vid tröskeln. Sen blir det plötsligt tyst.
Men det betyder inte att den som kommit har försvunnit. Tvärtom. I hela sin rygg, i nacken, i bakhuvudet, kan Nora känna att någon finns bakom henne. Stående i dörröppningen. Alldeles vid tröskeln. Lika stilla som hon själv. Väntande. Iakttagande.
Jag finns på Goodreads.
