tisdag 19 september 2017

"Elisabet - Anne Boleyns dotter, Gloriana" av Susan Kay

Jag börjar friskna till så smått. Har bara vaknat av hostattack en gång i natt, så det ser jag som ett tecken på att det är på väg åt rätt håll.
Jag har inte orkat med mycket alls under de här allra sjukaste dagarna, men jag har pallat med att hålla i en bok i varje fall. Så jag läste ut "Elisabet - Anne Boleyns dotter, Gloriana" häromdagen. En ganska omständlig titel och en superkass översättning av originaltiteln "Legacy".

Den här boken kan bli lite svår att få tag i. Jag har haft den i bokhyllan sedan tidigt 1990-tal, då jag köpte den eftersom jag älskar en av Susan Kays andra böcker, samt att jag gillar historia i allmänhet och alltid har varit fascinerad av drottning Elisabeth I. Så ja - jag fick lust att läsa om boken på grund av att jag tittade på "Reign". Mer historiskt korrekt här, men det är trots allt en roman, och i och med det har författaren tagit sig vissa konstnärliga friheter.

Bildkälla Goodreads
Boken berättar om Elisabeth Tudors liv, helt enkelt. Från födelsen till döden. Hennes kamp för att få tronen och behålla den, och hur mycket hon offrade för det. Boken berättas ut flera olika synvinklar, inte bara Elisabeths, och vi får se hr andra såg på henne. Eller troligen/kanske såg på henne.
Boken balanserar mellan att vara en roman och en biografi, och ibland spiller den över lite väl mycket åt det ena eller det andra hållet. Lite så att man önskade att författaren kunde ha bestämt sig för en av de två och sedan hållit sig där. Just i det här fallet hade det varit bättre att hålla boken som en roman, för när det börjar hagla årtal och datum kan det kännas ganska torrt och tråkigt med läsningen ibland.
Jag hade även svårt för de antydningar som görs om att Elisabeth skulle ha fått tronen och behållit den genom trolldom och förbund med djävulen, men det är sådant som i boken sker i andras funderingar kring henne, och det gick sådana rykten om Elisabeth under hennes regeringstid. För det är ju onaturligt med en kvinna som inte tänker gifta sig. Ett giftermål för Elisabeth hade inneburit att hon förlorat en stor del av sin makt, så jag ser det inte alls som något konstigt att hon förblev The Virgin Queen. Kanske lite mer sorgligt om det nu är så att hon aldrig fick dela sina bördor med någon.
Stort fokus i boken ligger på relationen mellan Elisabeth och Robert Dudley. Väldigt romantiskt blir det mellan varven, vill jag lova. Och det är här jag gärna hade velat se mer roman och mindre biografi, kanske. Jag shippar helt enkelt Bess och Robin, kan vi väl säga.
Det finns visst en miniserie från 2005 med Tom Hardy som Robert Dudley. Hur har jag kunnat missa den? Måste jag se!


Till största delen är det väldigt intressant om en väldigt intressant person. Boken gjorde mig väldigt nyfiken, och jag har haft Google och Wikipedia som mina bästa vänner när jag har blivit extra nyfiken på någon eller något och suttit och läst på mer ingående om personer, platser och händelser. Jag gillar när en bok väcker min nyfikenhet på det sättet.
Jag tyckte om den här boken den här gången också, men jag vill minnas att jag äskade den förra/första gången jag läste den. Jag hade lite småtråkigt bland alla turer och årtal och titlar ibland, helt enkelt. Mitt betyg den här gången blev 3/5.
Kanske mest läsvärd för den som gillar historiska romaner. Är man ute efter en biografi bör man hålla sig borta.
Undrar om det finns en liknande roman om Mary Stuart? Den skulle jag vilja läsa i så fall.

Elisabet tog på sig solhatten och smög iväg från det fullpackade huset, försökte undgå de inställsamma bugningarna och nigningarna som hälsade hennes ankomst och viftade tillbaka de hovdamer som fick bråttom att rusa efter henne som uppvaktning. Hon ville vara ensam de sista timmarna innan ödet drabbade henne, ensam för att tänka och minnas det förflutna.
Hon lämnade slottsgården genom valvbågen i mitten av loggian och fortsatte med drottninglik värdighet över gräsmattan framför palatset för att sedan ta vägen genom en välvd gång för att komma ner i parken. Så snart hon passerat portgången började hon springa som ett barn bort från det hon så hett eftertraktat i mer än tio år.
När hon inte kunde springa mer vände hon, och den avskyvärda känslan av plikt drabbade henne som en fiende.
"Jag ska bli drottning", skrek hon till det gamla huset som glödd rostrött på avstånd. "Jag ska göra som jag vill."
Du kommer att bli drottning. Och du kommer att göra det som England vill. Hon sjönk ihop under en stor ek och begravde sitt ansikte i händerna. Hon ville inte att hennes trontillträde skulle förenas med några villkor, men hon kunde inte slåss med sitt eget samvete. Hon visste vad hon var skyldig, och hon visste hur hon skulle betala. Hon skulle styra England, styra det ensam. Och England ensamt skulle styra henne.
Innebörden av ett ensamt majestäts oerhörda isolering blev uppenbar för henne när hon satt under den kala eken, en stolt ung tigrinna beredd att gå på jakt i full frihet genom Europas skogar, befriad fån människornas slaveri. Så hördes ett avlägset rop, och hon lyfte upp huvudet och tittade åt det hållet. Över den väldiga gräsmattan hade en stor folkmassa satt sig i rörelse. 
Det hade alltså hänt. Den långa lärotiden var över. 
Det hade hänt och hon var beredd. Hon stod framför dem och hörde William Cecils röst höja sig över folkmassans rop att drottningen var död. 
"Leve drottningen!"
Deras högljudda erkännande tystnade medan de stod kvar och väntade på att hon skulle tala. 
Då fick de till sin oerhörda häpnad bevittna hur hon knäböjde framför dem som om hon var en hednisk prästinna beredd att förrätta offer under en forntida ek. 
Mycket dämpat sade hon på latin: "Det är Guds vilja och vi ser det som ett underverk."
Den varma novembersolen fick hennes böjda huvud att flamma i rött. Ingen yttrade ett ord.
Och en efter en sjönk de människor som hade svurit att tjäna henne ner på sina knän runtomkring henne och böjde även de sina huvuden.

(Hitta mig på Goodreads)

fredag 15 september 2017

Sjukskriven

Jomen så klart. Jag hade tänkt börja mina yogaklasser den här veckan, och då har min kropp fått för sig att jag har en tradition. Det här är nog tredje eller fjärde gången jag har varit tvungen att ställa in första veckan för att jag blivit sjuk. Tur att jag tar betalt per gång och inte per termin...

Snorar, hostar, halsont, ledvärk, feber, allmänt hängig och gnällig. Ska motionera liten hund, och se solen för första gången sedan i onsdags, men sedan är det jag som bäddar ner mig med en gigantisk kopp te, eller pappas förkylningsmedicin, en bok - om jag orkar läsa, och så tänker jag tycka alldeles förträffligt synd om mig själv. För det får man.

Vi ses på andra sidan.


Jag när jag är förkyld. Bejakar helt klart min manliga sida då.

tisdag 12 september 2017

"Miss Peregrines home for peculiar children" av Ransom Riggs

Jag har haft "Miss Peregrine"-böckerna på min radar rätt så länge. Redan då när det bara fanns en bok, tyckte jag att det verkade vara ganska spännande. Bilderna såg lite lagom mysrysiga ut, och jag förväntade mig lite mystik och kanske en aning otäckheter också.

Bildkälla Goodreads
När Jacobs farfar dör under jonstiga omständigheter, bestämmer sig Jacob för att följa i sin farfars fotspår. Med hjälp av farfaderns mystiska sista ord och några fotografier, hamnar Jacob på en avlägsen ö utanför Wales fastland. Till sin häpnad inser han att farfaderns berättelse kanske var sannare än vad han trodde, och att alla de fantastiska barn han hört berättats om alla har funnits i verkligheten. Kanske till och med fortfarande lever?

Det här är en jätterolig idé för en bok - att ta gamla foton som egentligen inte alls har något sammanhang och bygga upp en berättelse kring dem. Ofta funkar det till och med riktigt bra, men ibland känns det lite väl krystat. Som att ett foto bara skulle vara med i boken, fastän det egentligen inte tillförde något alls. Ibland var det till och med rätt störigt. Att varje foto dessutom fick en gel sida i anspråk gör också att texten ibland känns lite upphackad och mer som avbrott än illustration. Jag var alltså delad till fotografierna under läsningens gång, och det var ändå de som från början tilldrog sig mitt intresse.
Berättelsen är som mest intressant när Jacob är på upptäcksfärd, för att få veta vad hans farfar egentligen upplevde under krigsåren. Var det enbart en äldre mans fantasier, ett sätt för en judisk flykting att sätta perspektiv på de hemskheter som skedde omkring honom? Eller finns det kanske någon sanning där. Det är det där luskandet som känns mest spännande.

Den spännande upplösningen av boken upplevde jag som ganska tråkig. Jag satt och suckade och kollade hir många sidor jag hade kvar att läsa, jag vet inte hur många gånger. Fler än fem, i varje fall. Det blev helt enkelt lite väl mycket av jakt och flykt och ett gammalt foto och lite mer jakt och flykt, för att jag skulle tycka att det var värst spännande.
Nu har jag redan de andra delarna i den här trilogin, eftersom jag köpte dem i ett snajsigt litet paket, så jag kommer läsa de andra böckerna också. Om jag däremot inte hade haft dem i hyllan redan vete 17 om jag hade brytt mig om det.

Eftersom boken inte var jättetråkig får den dock 3/5 i betyg av mig. Spännande och kul det där med fotografierna, men jag hade alltså önskat mig ett annat upplägg med dem, och kanske någon form av kill your darlings där. Alla foton passade helt enkelt inte in i ramberättelsen.

I had just come to expect that my life would be ordinary when extraordinary things began to happen. The first of these came as a terrible shock and, like anything that changes you forever, split my life into two halves: Before and After. Like many of the extraordinary things to come, it involved my grandfather, Abraham Portman.
Growing up, Grandpa Portman was the most fascinating person I knew. He had lived in an orphanage, fought in wars, crossednoceans by steamship and deserts on horseback, performed in circuses, knew everything about guns and self-defence and surviving in the wilderness, and spoke at least three languages thet weren't English. It all seemed unfatomably exotic to a kid who'd never left Florida, and I begged him to regale me with stories stories whenever I saw him. He always obliged, telling them like secrets that could be entrusted only to me.

måndag 11 september 2017

Tre tomma no. 39

En del favoriter som tagit slut den här gången.



Kicks. Ready, set Glow! Vitamin C. Eye cream. Den här lilla godingen har varit en favorit sedan jag prövade den första gången, men rackarna vad odryg den är. Jag vill ha den i tub, så jag kan få bestämma själv hur mycket kräm jag vill ploppa ur varje gång, med den här pumpanordningen är det alldeles för lätt att överdosera. Jag tycker ständigt att det kommer ut ungefär dubbelt så mycket mot vad jag vill ha/behöver.
Utbytt mot en annan, men eftersom jag ändå gillar den här kanske den återkommer på repertoaren någon gång. Never say never etc.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5. På produkten. Förpackningen hjular jag inte över diret.

Seche Vite. Dry fast Top coat. Den här har jag nog aldrig visat förut, men är det överlack jag återvänder till om och om igen. Jag kanske testar något annat mellan varven, men jag återvänder alltid till Seche. Är vad det det heter - ett snabbtorkande överlack. Har tyvärr en tendens att tjockna rätt så bra, som det blir när snabbtorkande grejer kommer i kontakt med luft, vilket sker så fort man skruvar av korken. Thinner i samma serie är nästan ett måste om man vill komma till botten av flaskan. Här har jag slagit ihop slattar från två flaskor, och fick en flaska över.
Glas-/plaståtervinning. Hade det funnits produkt kvar hade det blivit miljöfarligt avfall dock.
Betyg 4,9/5. Kan inte riktigt ge fullpott på grund av det där med att det blir så tjockt...

ICA/Apotek Hjärtat. Ekologiskt certifierat schampo. Parfymfritt. Det är jag och några till i familjen som använder det här, och vi är redan en bit på väg i tub nummer tre. Jag börjar dock tröttna på det här, och upplever nu att det kliar en del i hårbottnen efter användning, så jag kommer nog att leta efter något annat nästa gång. Annars gör det rent, luktar just ingenting, men jag önskar mig fortfarande mer återfuktning - lockarna blir ganska frissiga med det här schampot, har jag märkt.
Plaståtervinning.
Betyg 3,5/5. Sjunkande alltså. Det fick 4/5 förra gången.

söndag 10 september 2017

Hans Alfredsson

Nu är de samlade i himlen, alla "Fröken Flegman"-deltagarna. Hans "Hasse" Alfredsson var den enda av dem som var kvar, men nu har även han gått bort. Sorgligt, så klart. En del av Sveriges humorelit och föregrundare finns inte mer. Men arvet efter honom finns kvar. Både de roller han spelade och de filmer han lämnade efter sig. Inte bara Fröken Flegman, utan så så så mycket mer.

Sov gott.

Bildkälla Sveriges Radio
Hans "Hasse" Alfredsson 
28 juni 1931 - 10 september 2017

fredag 8 september 2017

FredagsFilmen: Drive

En film som blev väldigt omtalad när den kom 2011, och som nästan rått kultstatus, är "Drive" med Ryan Gosling i huvudrollen. Och nu har jag också äntligen lyckats se den.
Jag tyckte den var sådär. Helt okej, lite långsamt tempo ibland, och med rätt så jobbigt våld. Men! Vilket fantastiskt soundtrack! Älskade det.

Bildkälla Reel Rundown
Driver (man får aldrig veta hans namn) är en stuntförare som försörjer sig med stuntjobb och jobb som mekaniker. Samt att han extraknäcker som förare av flyktbilar, för de som kan behöva en sådan.
Han blir vän med sin granne och hennes son, maken sitter i fängelse. När han friges lovar Driver honom att köra flyktbilen vid ett rån. Men något går fel och snart är Driver och alla han håller av i fara.


Filmen är regisserad och den danske regissören Nicolad Winding Refn, som slog igenom med filmen "Pusher" och nu senast har regisserat och skrivit manus till den omtalade filen "Neon Demon" som finns med på min vill-se-lista. Finns faktiskt en hel del av hans filmer på den listan...

torsdag 7 september 2017

Säsongssammanfattning: Reign, säsong 4

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Ännu en avslutad serie under bältet. Den fjärde och sista säsongen av "Reign" hattar mellan Skottland, England och Frankrike. Minst ett kungadöme för mycket för att jag skulle behålla intresset. Man borde ha lämnat Frankrike därhän när Mary kom till Skottland, men jag antar att rollerna som finns där var lite för poppis för att bara släppa. Nåja. Nu är det i varje slut, och kan man sin historia så vet man hur det slutade.

Bildkälla Google 
Favoritavsnitt: 4x13 "Cop de grace". Jag har helt klart en förkärlek till avsnitt som berör riktiga historiska händelser. Som i "Coup de grace" som behandlar kuppförsöket mot Mary och mordet på hennes sekreterare David Rizzio.
4x16 "All it cost her" Serieavslutningen. De sista fem minuterna är helt klart mest sevärda, med snabba blickar tillbaka på de övriga säsongen, när Mary går mot sin avrättning.

Favoritkaraktär: Jag måste nog säga Mary, men jag hade även stor behållning av Elisabeth.

Favoritpar: Nej. Eller Mary och Francis, tillsammans igen på andra sidan. De var ju mitt otp för den här serien.

Bäst i säsongen: Som sagt - när det åtminstone snuddar vid sådant som verkligen hände.

Värst i säsongen: När det är så osannolikt att man känner behov av en skämskudde. Som att Elisabeth skulle ha haft flera älskare, och till och med gift sig i hemlighet - med en man som levde på 1800-talet? Jodå, jag googlade för att få veta om Gideon Blackburn hade någon verklig bakgrund, och det hade han. Fast i ett helt annat sekel. Sådant har jag haft väldigt svårt för hela seriens gång.

Övriga kommentarer: Jag visste att "Reign" hade blivit nedlagd långt innan säsongen visades i våras. Jag trodde att produktionsteamet också visste det, och skulle anstränga sig för att knyta ihop resten av Marys liv under den här säsongen. Men med tanke på att till och med sista avsnittet bygger upp till en cliffhanger, så börjar jag undra. Helat plötsligt är det "21 år senare" och Mary väntar på sin avrättning, på order av Elisabeth, utan att vi som tittare får någon vettig förklaring till vad som ledde dit. Kändes aningen snopet. Å andra sidan var de där sista minuterna dock så pass rörande att jag nästan fällde en tår. Nästan.

onsdag 6 september 2017

Soundtrack of my life


Mika - Hurts (remix)

How did we end up like this?
Under a burning sky
Some things are better unsaid
It's easier to lie

I'm pulling but my heart is on the wire
Don't need a thousand guards to lock me in
Doesn't take a fool to start a fire
Solitary spark and wars begin

You say it's only words
And that it will get easier with time
Nothing's only words
That's how hearts get hurt

I can't, I can't
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing words
That's how hearts get hurt

How did all it come to this?
We started off as friends
It makes it easier to leave
If we're strangers by the end

I'm pulling but my heart is on the wire
Don't need a thousand guards to lock me in
Doesn't take a fool to start a fire
Solitary spark and wars begin

You say it's only words
And that it will get easier with time
Nothing's only words
That's how hearts get hurt

I can't, I can't
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing words
That's how hearts get hurt

You say it's only words
And that it will get easier with time
Nothing's only words
That's how hearts get hurt

You say it's only words
It doesn't matter if they're also mine
Nothing's only words
That's how hearts get hurt

I can't, I can't
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing words
That's how hearts get hurt

tisdag 5 september 2017

Säsongssammanfattning: The Handmaid's tale, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Var ska man börja? Med att säga att den här serien aldrig kommer att kunna sammanfattas med mitt vanliga lilla formulär. Det går inte att hitta något "favorit" och det mesta som händer i "The Handmaid's tale" går att klassa som "det värsta".
Jag nöjer mig med att den här serien är väldigt sevärd, och att det är spoilervarning galore under bilden.


Serien är en dystopisk skildring av en framtid mycket nära, om den inte redan är här. Miljöförstöringen har blivit så kraftig att stora delar av världen är omöjlig att bo på för att den är så förgiftad. Till följd av detta har befolkningsantalet sjunkit, främst för att så få barn föds. Många är sterila, och få graviditeter leder till födsel av friska barn.
Ur detta scenario föds Gilead. En stat som tagit makten och med hård hand delar in mänskligheten i fack efter vad de anses vara dugliga till. Denna stat leds så klart av gudfruktiga män, och kvinnorna är Fruar, Marta, Tant eller Tjänarinnor.
Offred är en tjänarinna. Hennes uppgift är att föda fram barn så att befolkningen ska kunna öka. Hon har plats hos familjen Waterford, och tvingas där delta i Cermonin.
Offred minns dock ett liv innan detta, där hon hade ett jobb på ett förlag, var gift med sin stora kärlek Luke, som hon har dottern Hanna med.

En av de jobbigaste sakerna med den här serien är just detta att Offred, eller June som hon egentligen heter, minns ett liv innan. Jag som inte har läst Margaret Atwoods bok som serien är baserad på, hade ingan aning om vad som väntade mig när jag började titta på serien. Jag trodde det skulle vara ett samhälle som "alltid funnits", där kvinnorna var vana vid att leva i sexuellt slaveri. Men så är inte fallet. Junes minnen av livet innan är väldigt färska, och vi får i flera tillbakablickar följa henne i livet innan Gilead, samt se hur hin drabbades när Gilead så sakta tog makten.
Det här är en fruktansvärt bra serie. Fantastiskt skådespeleri som känns ända in i märgen. Jag sitter och blir både glad, arg, ledsen och äcklad - ibland alltihop inom loppet av bara några minuter. För det är även en fruktansvärd värld som visas - en värld som jag tyvärr kan känna är aningen för nära inpå ibland. Det finns säkert män som tycker att den här typen av samhälle är en utopi och inte en dystopi. Inte alla män. Så var det sagt och ingen behöver bli kränkt.

Det är så fruktansvärt jobbigt att se alla övergreppen, man kan nästan känna smaken av skräck som omger framförallt Tjänarinnorna. Misshandeln, hjärntvätten, kuvandet, avrättningarna de förväntas utföra, våldtäkterna de utsätts för.
Det är så mycket att man får ont i magen ibland. Det här var en sådan där serie där jag behövde mentalt förbereda mig för att se varje avsnitt, eftersom jag inte visste vad jag hade att vänta mig. Jag visste bara att det troligen skulle bli jobbigt att titta på. Och det har det varit. Jobbigt och hjärtskärande, man ack så bra.

Serien är alltså baserad på en bok av författaren Margaret Atwood, och om jag förstått rätt så slutar säsong ett ungefär där boken slutar. Jag har som sagt inte läst boken, än, så jag kan ha förstått fel. Det är dock klart för en ny säsong, som kommer skrivas med Margaret Atwood som konsult, för att behålla hennes tankegångar kring boken. Hon har för övrigt varit med som konsult även den här första säsongen.

"The Handmaid's tale" har med rätta blivit mycket omtalad och hyllad. Den är nomonerad till 11 Emmy Awards, bland annat Elizabeth Moss för bästa kvinnliga huvudroll i rollen som Offred/June, och jag tror att hon har en stor chans att knipa den.

måndag 4 september 2017

"Röde Orm" av Frans G. Bengtsson

Någongång där i min gröna ungdom läste jag "Röde Orm" för första gången. Det här var alltså en omläsning för mig, sisådär 25 år senare. Vill man hårdra det så är "Röde Orm" egentligen två böcker: "Sjöfarare i Västerled" samt "Hemma och i Österled". Mitt ex, som jag har lånat av min pappa på obestämd tid = fått ta över, innehåller båda böckerna, är tryckt 1960 men... "Originalets text återges utan sammandrag eller förkortningar". Det betyder att jag hade en ingångssträcka där jag behövde vänja mig vid att läsa på gammalsvenska om ehuru de foro över haven.


Orm Tostesson är son till en hövding, och hamnar på havet av en slump. Hans första resa, den i Västerled, är den längsta och bjuder på mest äventyr. Och det är mest det böckerna handlar om, hur Orm och hans vänner hamnar i diverse situationer och sedan tar sig ur dem.
På plussidan kan jag känna att boken är väldigt historisk korrekt. Inte en enda hornförsedd hjälm i hela boken, till exempel. Det var nog såhär det i mycket gick till på den här tiden, när Sverige så försiktigt började kristnas.
På minussidan kan jag tycka att det blir lite väl tjatigt ibland. Det är ett evigt stridande och drickande av öl, kan jag känna. Och jag får en otäck känsla i kroppen när kvinnor, eller småflickor, behandlas som handelsvaror. Inte undra på att kvinnorörelsen har haft en lång väg att gå.
Boken känns rätt så rejält grabbig i tonen, som i att det är en man som skrivit för andra män. Lite sådär hö hö och dunk i ryggen. Manly men. Ni hänger säkert med på vad jag menar. Jag saknar ett mer vardagligt perspektiv, där man får följa livet som sådant, utan slagsmål, plundringståg och jakter efter skatter. Mer jordnära, om man så vill. Men nu är det väl så att ska man skriva en bok som utspelar sig under vikingatiden, så är det inte livet i land som känns mest spännande att skriva om, utan för oss som kom efter upplevs nog hela den perioden som ett enda långt plundringståg och litteraturen blir därefter. Jaja, det finns andra böcker att läsa om man vill ha ett kvinnligt perspektiv.

Jag mindes den här boken som mycket bättre. Jag tyckte den var helt okej den här gången också, men inte omvälvande på något sätt. En svensk klassiker, med ursvensk handling. Läsvärd bara därför.
Mitt betyg blev 3/5.

Nu hade rakade män börjat komma till Skåne, både från saxarnas land och från från England, för att predika den kristna läran. De hade mycket att tala om, och folk var först nyfiket och lyssnade gärna; och kvinnor funno det nöjsamt att doppas av främlingarna och få en vit särk till skänks. Men snart hade främlingarna ont om särkar; och folk upphörde att lyssna till deras predikningar, som föreföllo tröttsamma och föga trovärdiga; dessutom talade de ett hackigt tungomål, som de lärt sig i Hedeby eller på de västra öarna, och tedde sig därför barnsliga till förståndet.

(Hitta mig på Goodreads)