 |
| Bildkälla Goodreads |
Sidney Grice lever ett inrutat liv med bestämda tetider och lika bestämda åsikter om det mesta. När March flyttar in rubbas dock tillvaron och det är inte ofta de två drar jämt. När ett bestialiskt mord inträffar tar sig Grice mycket motvilligt an fallet - eftersom March betalar. Hon är nämligen helt övertygad om den misstänkte gärningsmannens oskuld, medan alla bevis pekar på att han är den skyldige. Bevis som Grice gärna låter leda mannen till galgen.
Jag blev inte riktigt klok på den här boken. De superkorta kapitlen (71 + prolog och epilog på 334 sidor) samt den stundtals glättiga stilen, gör boken enormt lättläst. Hade det inte varit för stundtals väldigt detaljerade skildringar av kroppar och människor i förfall, så hade jag gissat att det här hade varit skrivet för en ung publik. Nu är den dock bitvis så pass släbbig att jag betvivlar att så är fallet. Ett tag befarade jag också att det var en steampunk-roman jag hade fått tag i, men avsaknaden av ångdrivna maskiner, goggels och parasoller räddade mig ur den fällan.
Däremot räddades jag inte från känslan av att gränsen mellan kärleksfull snegling och plagiat var väldigt suddig emellanåt. Eller obefintlig. Så till den milda grad att de två författare vars verk jag mest kan ana inspiration av, Edgar Allen Poe och Arthur Conan Doyle, nämns i boken på ett eller annat sätt. Är inte helt förtjust i det faktiskt.
Det är dock väldigt lättläst, på plussidan, samt att det går i en rasande fart att läsa - där är man hjälpt av de korta kapitlen så klart. Det är bara det här med handlingen...
Mordfallet är stundtals lite väl tillkrånglat och i slutet av boken går det så fort att det nästan blir svårt att hänga med i tankebanorna. Och nog för att jag är en tedrickare själv, men det var så mycket tjat om te och överbryggt te och kom med mer te, att jag nästan valde att gå över till kaffe för att få min koffeinfix. Illa. Lägg där till att jag inte tycker om någon av huvudkaraktärerna, särskilt inte den ytterst självgode Sidney Grice. Det blir lite problem med gillandet av själva boken då.
Stundtals i boken förekommer det kursiverade avsnitt som speglar March Middeltons liv innan hon kommer till London, särskilt hennes liv i Indien tillsammans med sin pappa kirurgen och hennes kärleksintresse. De avsnitten kommer aldrig till något avslut, utan ligger mest där och glimtar lite om en bakgrund för henne. Jag hade gärna hoppat över dem då de tillför exakt ingenting alls. Varför inte göra en ordentlig prolog av det i stället?
Jag är alltså inte så förtjust i den här boken. Mitt betyg blev 2,5/5.
Jag letade mig enkelt fram till det monstruösa valv som kallas Norra portalen, där jag ställde mig för att vänta.
Det var bara oväsen och förvirring omkring mig, men det jag främst lade märke till var lukterna. Kombinationen av rök, hästdynga och otvättade kroppar bildade en överväldigande, vämjelig stank. Hundratals vagnar, från stiliga Broughamdroskor till små landåer, tävlade med enspann, omnibussar och varukärror om att kunna ta sig fram i det kaotiska vimlet på Euston Road, och med otaliga fotgängare i finkläder eller trasor som skyndade mellan dem och ropade åt varandra för att överrösta gatuförsäljarnas haranger.
En solkig flicka i skrynklig svart klänning stod lutad mot en pelare och såg sig förväntansfullt omkring.
"Är det du som är Molly?" frågade jag.
"Dra åt helvete", sade hon och snubblade iväg.
"Jag tolkar det som att du inte är det", ropade jag efter henne.
Jag väntade lite till och såg mig omkring. En gris hade bundits fast vid en dricksfontän, och en pojke i sjömanskostym försökte rida på den. Husen var sotiga och täckta av en grå dimma, för själva luften var smutsig. Jag kunde känna hur den klibbade mot huden.
