"Blue lily, lily blue" av Maggie Stiefvater

Här kom den - transportstäckeboken i serien "The raven cycle". "Blue lily, lily blue" är inte riktigt lika jag-ramlar-av-stolen-spännande som de första två, och betydligt lättare att lägga ifrån sig. Inte dålig för det, bara inte så där jättespännande.

Bildkälla Goodreads

Blues mamma har varit försvunnen flera månader vid det här laget och ett nytt skolår tar sin början. För Blue på stadens high school, för Raven-pojkarna på privatskolan Aglionby.
En ny latinlärare ställer också till bekymmer, då han ligger bakom tidigare störande händelser, främst för Ronans och Mr. Grays del.
Samtidigt som Adam lär sig mer om sin roll som linjens och Cabewaters beskyddare, pågår sökandet efter Glendower och Maura. Det finns tre som sover på linjen. En att väcka, en att låta vila och en mitt emellan.

Språket är fortfarande otroligt vackert, och det händer en massa i den här boken som kommer komma till sitt avgörande i nästa bok - seriens sista del. Det är just det där uppbyggandet som kan vara lite tråkigt att läsa i en "mellanbok" och som just den här boken lider lite av. Det händer så mycket utan att det kommer till några ordentliga avslut. Förutom i vissa fall då, men de är set spoileralert på, så jag håller näbben. Rejält cliffhanger-slut dock, men jag valde ändå att läsa en annan bok innan jag hugger tag i den sista delen.

Maggie Stiefvater, böckernas författare alltså, har en gång twittrat om att hon skissat på en trilogi med Ronan som centralgestalt. Om ni undrar vad jag hoppas på alltså. Jag vet inte om jag är jätteberedd på att säga farväl till det här gänget nämligen, men jag kanske känner annorlunda när jag läst klart serien.

Mitt betyg då? Blev av medelslag den här gången. 3/5.

His thoughts churned up inside him, silt clouding a pool of water. Humans were so circular; they lived the same slow cycles of joy and misery over and over, never learning. Every lesson in the universe had to be taught billions of times, and it never stuck. How arrogant we are, Adam thought, to deliver babies who can't walk or talk or feed themselves. How sure we are that nothing will  destroy them before they can take care of themselves.  How fragile they were, how easily abandoned and neglected and beaten and hated. Prey animals were born afraid.
He had not known to be born afraid, but he had learned.
Maybe it was good that the world forgot every lesson, every good and bad memory, every triumph and failure, all of it dying with each generation. Perhaps this cultural amnesia spared them all. Perhaps if they remembered everything, hope would die instead.