söndag 19 november 2017

Meh...

Jag känner bara ett allmänt "meh" just nu. Som en axelryckning. Inget känns riktigt roligt liksom. Jag har inget jag ser fram emot, inget att längta till och den ena dagen är den andra lik. Liksom grå och inte värst spännande.
Satte upp utebelysningen ikväll, och det ljusade ju upp lite. Men inte piggade det upp mitt humör av lite allmänt pissed off så där.
Jag vill förändra något. Jag vill göra något kul. Jag vill träffa någon jag inte träffat på ett tag (vilket känns som ungefär alla eftersom jag inte träffat någon som inte är familj sedan... senaste Plejadträffen? Jepp.)
Jag vill ha ett äventyr. Jag vill ha lite glamour. Jag vill kunna köpa de där skotskrutiga byxorna jag provade idag i största storleken och inte ens fick upp över låren. Jag vill ha massage och en ansiktsbehandling och ett gymkort.
Jag känner mig tråkig och "same old" och på riktigt gammal. Jag känner mig deppig och ledsen och tycker synd om mig själv.
Och ja - jag har varit lite sjuk den senaste veckan. Och ja - jag har min mens just nu. Men vet ni vad? Det förklarar inte ett dugg. Det händer liksom saker i ens inre när man inser att man inte längre är 40 plus, utan snarare 50 minus. Och i mitt fall har den insikten inte varit rolig. Den har lett till att jag känner mig gammal, tråkig, icke önskvärd, tjock, grå, sur, ledsen, förbisedd, trött.
Jag vill bara vakna i morgon och känna att det känns bättre. Vi hoppas på det.
Godnatt.


fredag 17 november 2017

FredagsFilmen: A monster calls

För några veckor sedan hade jag och barnen fredagsmys utan älskade maken/pappan. Stora J frågade då om vi ville se en sorglig film, för hon hade köpt en sådan. Det slutade med att vi satt alla fyra och snyftade.
"A monster calls" är baserad på en bok av Patrick Ness, som jag inte har läst själv, men dock hört väldigt mycket bra saker om. På svenska heter boken "Sju minuter över midnatt" - ett väldigt viktigt klockslag filmen igenom.

Bildkälla LetterBoxd
Conor har mycket han kämpar med. Hans mamma är sjuk, i skolan mobbas han, hans pappa har flyttat till USA och har en ny familj där, och han kommer inte överens med sin mormor.
En sen kväll kommer ett monster till Conor. Han ska berätta tre historier för Conor, och sedan vill monstret att Conor ska berätta sin historia - sanningen. Men det är just sanningen Conor inte riktigt kan hantera.


Rekommenderas starkt, men var beredd med näsdukarna. Den här filmen känns, kan man säga.

Vill bara ge en extra liten credit till de underbara animeringarna i filmen, som tillför så mycket. Om jag förstått det rätt är boken illustrerad på samma sätt. Känner att jag vill läsa boken... Ingen är direkt överraskad över det.

onsdag 15 november 2017

Soundtrack of my life


Adele - Skyfall

This is the end
Hold your breath and count to ten
Feel the earth move and then
Hear my heart burst again

For this is the end
I've drowned and dreamt this moment
So overdue I owe them
Swept away, I'm stolen

Let the sky fall
When it crumbles
We will stand tall
Face it all together

Let the sky fall
When it crumbles 
We will stand tall
Face it all together 
At Skyfall
That Skyfall

Skyfall is where we start
A thousand miles and poles apart
Where words collide and days are dark
You may have my number 
You can take my name
But yo'll never have my heart

Let the sky fall (let the sky fall)
When it crumbles (when it crumbles)
We will stand tall (we will stand tall)
Face it all together

Let the sky fall (let the sky fall)
When it crumbles (when it crumbles)
We will stand tall (we will stand tall)
Face it all together
At Skyfall

(Let the sky fall
When it crumbles
We will stand tall)

(Let the sky fall
When it crumbles
We will stand tall)

Where you go I go
What you see I see
I know I never be me
Without the security
Of your loving arms
Keeping me from harm
Put your hand in my hand
And we'll stand

Let the sky fall (let the sky fall)
When it crumbles (when it crumbles)
We will stand tall (we will stand tall)
Face it all together

Let the sky fall (let the sky fall)
When it crumbles (when it crumbles)
We will stand tall (we will stand tall)
Face it all together
At Skyfall

Let the sky fall


We will stand tall
At Skyfall

tisdag 14 november 2017

"The Gentleman's guide to vice and virtue" av Mackenzi Lee

Jag har den senaste tiden börjar följa en del så kallade book-tubers på YouTube, alltså konton som handlar om böcker. Kanske inte så konstigt, med tanke på att jag älskar att läsa och boktips äär alltid kul att få. Ett av dessa boktips, som flera booktubers tipsat om, är "The Gentleman's guide to vice and virtue" av Mackenzi Lee. Tack för tipset!

Bildkälla Goodreads
Henry "Monty" Montague, är en rik, ung man någon gång under 1700-talet. Han ska tillsammans med sin bäste vän Percy och sin syster Felicity ge sig ut på The Tour, en resa genom Europa. Monty tänker sig att det här ska bli en ett år lång fest med sin bästa vän, innan det är dags att börja lära sig att ta hand om familjegodset.
Det finns dock komplikationer. Som att Montys far bestämt att en ledsagare ska följa med, och att det inte alls ska bli en fest utan snarare en lång affärsresa där kontakter ska knytas. Monty förbjuds att dricka, spela och framför allt att umgås intimt med pojkar.
Det hela kompliceras ytterligare av att Monty är kär - i sin bäste vän Percy.

"The Gentleman's guide to vice and virtue" är en av de bästa böckerna jag har läst i år. Jag älskade den! Så pass att jag redan vill läsa den igen, så den kommer nog hamna i tbr-högen igen ganska snart.
Boken är kärleksfullt berättad, med ett väldigt poetiskt språk. Den blundar inte heller för att ta upp svåra ämnen, som rasism, sexism och homofobi, särskilt den som fanns på 1700-talet, då boken utspelar sig. Tyvärr går det att finna paralleller till dagens samhälle...
Boken är skriven i första person, genom Montys ögon, vilket i det här fallet kändes uppfriskande. Det känns som att det var länge sedan jag läste något i första person, som är skrivet på ett sådant lättillgängligt sätt.
För boken är inte svårläst - jag flög genom kapitlen och sidorna och hade problem med att slita mig från Monty och hans värld. Miljöbeskrivningarna är underbara, och väldigt ofta så vackert beskrivna att man ser dem framför sig utan problem. Karaktärerna är även de vackert målade, trots att ingen av våra tre huvudkaraktärer framställs som helt och hållet bra eller dålig - inte ens Montys kärleksintresse Percy är felfri. Ibland tycker jag dock väldigt synd om Monty, bara för att det är det och inte för att han ber om att jag ska göra det.

Måste bara lägga till att jag fullkomligt älskar hur Felicity porträtteras. Med tanke på under vilka omständigheter hon växer upp, som en förmögen ung kvinna i England under 1700-talet, så gör hon det bästa hon kan av sin situation. Hon vill ha en utbildning, men förväntas hålla tyst och gifta sig med en förmögen man. Felicity tycker dock annorlunda, och hon är absolut inte en damsell in distress som behöver räddas av någon man. Snarare är det hon som, genom sina självförvärvade kunskaper och sitt oerhörda mod, mer än en gång räddar killarna i den här boken. Det ryktas om att "The Gentleman's guide to vice and virtue" ska få en uppföljare, eller en fristående bok i samma krets, och det verkar som att det blir Felicity som är huvudpersonen i den. Jippi!

Ingen blir överraskad av att "The Gentleman's guide to vice and virtue" fick betyget 5/5 av mig.


"You're not one to start fights, but I assummed you'd at least have swung back."
"It wasn't another boy, it was Father."
Silence drops between us like wet wool. The trees whisper as the wind rakes through them, leaves moon-stained and glittering. Between the branches, I can see the stars, so bright and thick that the sky looks sugared.
Then Felicity says, "Oh."
My eyes are starting to pinch, and I screw up my face against it. "Good old Father."
"I didn't know that. I swear, Mother told me 一"
"Why are we talking about this?" I laugh again, because I don't know what else to do. I want a drink so badly I'm ready to sprint to the next town for it. I press my fists against my eyes and  suck in a sharp breath as pain shoots down my wrist. "My hand is absolutely broken."
"It's not broken," Felicity says, and the exasperation behind her voice makes me feel better.
"I think it might be."
"It's not."
"We should sleep," Percy says.
"Right." I turn onto my side and find myself face-to-face with him. In the moonlight, his skin looks like polished stone. He smiles at me, so sympathetic it makes me shrivel up. Poor Monty, it says, and I want to die when I think of him pitying me.
Poor Monty, with a father who beats you until you bleed.
Poor Monty, with a fortune to inherit and an estate to run.
Poor Monty, who's useless and embarrising.
"Good night," Percy says, then rolls over, away from me.
Poor Monty, in love with your best friend.


Jag finns på Goodreads.

måndag 13 november 2017

Måndagsmotivation, del 28/28

Jag har sedan ett gäng månader tillbaka använt mig av meditationsappen Headspace. 154 dagar i rad har jag suttit och mediterat, och jag känner på riktigt allvar hur mycket det hjälper med den där dagliga dosen av att försöka sluta tänka så förbaskat mycket. Hjärnan är dålig på att vara tyst, så är det.
När man använder appen så kan man ställa in hur många "mindful moments" man vill ha per dag, allt mellan 1-5. Jag får tre.
Häromdagen löd ett av dessa mindful moments: "Look up and smile". Och något i det slog an något inom mig, jag blev helt varm i kroppen och glad på riktigt.

Så gör det - titta upp och le.


Som rubriken antyder så är det här mitt sista inlägg i serien "Måndagsmotivation". Det betyder inte att det aldrig kommer komma upp motiverande inlägg mer, för det kanske det gör. Kanske till och med på en måndag.
Till dess - kom ihåg att du är värdefull.
Ha en fin dag. 💖

söndag 12 november 2017

Tre tomma no. 41

Mera tomt var det här! Har en del som sjunger på sista versen också. Dags för mig att skaffa refills till det jag vill ha refills på, med andra ord.


Ica Hjärtat. Ekologiskt certifierat schampo. Oparfymerad. Min kärlek till det här schampot har svalnat betydligt. Kommer det hem igen så är det för att någon annan vill ha det, inte jag.
Plaståtervinning.
Betyg 3/5

The Ordinary. Hyaluronic Acid 2% + B5. Jodå. Jag har fallit för hypen och klickat hem det här fuktserumet jag med. Om det är värt hypen? Ja. Jisses i min lilla låda vad min hy är trevligt återfuktad sedan jag började med den här godingen i min hudvårdsrutin. Enkel att dosera med sin lilla pipett, dryg som sjutton och ungefär lika billig. I skrivande stund kostar den 66 pengar på Deciems shop. Handlar man där för minst €26 så blir beställningen dessutom fraktfri. Och det är ganska lätt att handla för €26 i den webshopen. Just sayin'.
Självklart har jag en ny i badrummet.
Plaståtervinning på korken, glasåtervinning på flaskan.
Betyg 5/5

The Ordinary. Natural Moisturizing factors + HA. Även den här har jag i ny förpackning i badrummet, för jag älskar den här också. En ganska tjock kräm, men lätt att applicera och lite räcker långt.
Jag har främst använt den som nattkräm, då den är lite i rikare laget för mig under dagen, samt att jag vill ha SPF på dagen och det får jag lättast med min favoritdagkräm. Nu när det blir kallare och torrare luft kan jag däremot se för mig att använda den på dagtid också. SPF går ju att få till på andra sätt än redan "inbyggt".
Plaståtervinning.
Betyg 5/5.

fredag 10 november 2017

FredagsFilmen: Kingsman - The Golden Circle

En av de filmer jag sett mest fram emot under hösten är uppföljaren till "Kingsman - The Secret Service". Den filmen kom lite som en överraskning för mig, jag trodde kanske inte att jag skulle gilla den riktigt så mycket som jag gjorde. Så ja, jag har längtat väldigt mycket efter "Kingsman - The Golden Circle", och under höstlovet passade vi på att se den, hela familjen utom Stora J som befann sig på NärCon och hade roligt utan oss.

Bildkälla Wallpaper Site
Eggsy är etablerad som Galahad i Kingsman, när organisationen utsätts för en attack med förödande konsekvenser. Eggsy och Merlin följer ledtrådar till Kentucky, USA där det verkar finnas en liknande organisation som deras, Statesmen.
Samtidigt har Poppy, som har världsmonopol på drogmarknaden, kommit på ett sätt att utpressa hela världen, och bara Statesmen med hjälp av spillrorna av Kingsman verkar kunna stoppa henne.
Någons död är betydligt överdriven.
Och så är Elton John med på ett hörn.


Blev förhoppningarna infriade då? För min del - ja. Jag fick ett gäng gapflabb, rafflande actionscener och ett par timmars trevlig underhållning. Men självklart finns det delar som jag inte uppskattade också. Som hela ploten med Tilde, kronprinsessa av Sverige... Eller ett gäng dödsfall som jag absolut inte uppskattar. Samt att vissa delar av filmen kan kännas lite... drogliberala.
Jag är en sådan där som inte tycker att en joint är ett lämpligt sätt att koppla av, och när jag stöter på sådant där droganvändande i rekreationellt syfte, vare sig det är i litteratur, tv eller film, så känner jag att jag drar öronen åt mig och får en lite dålig smak i munnen. Och i den här filmen röker alla på. Tydligen.

Men förutom det - en utmärkt liten film. Med ett utmärkt soundtrack. Vilket leder mig in på Elton John, som medverkade i filmen som sig själv. Vilken prestation från hans sida. Snacka om att bjuda på sig själv. För mig stal han scenerna som han var med i. You go, Sir Elton!


torsdag 9 november 2017

"Agnes Cecila - En sällsam historia" av Maria Gripe

Jag är inne på år tre där jag försöker pricka av så många punkter som möjligt på Popsugars Reading Challenge. En av årets punkter är "A book you loved as a child" och jag hade länge tänkt att läsa något av Astrid Lindgren här. Sedan fick jag se att Lilla E hade "Agnes Cecilia - En sällsam historia" av Maria Gripe i sin bokhylla, säkert för jag har satt den i händerna på henne, och så bestämde jag mig för att läsa den i stället.
För några år sedan läste jag om hela "Skuggan"-serien av samma författare, men "Agnes Cecili" är det superlänge sedan jag läste, det kan till och med vara så att det var när jag gick på mellanstadiet och så har jag mest sett filmen och bestämt mig för att boken var jättespännande och bra. Jag vet nämligen att jag har gett boken till Stora J i julklapp. Pass it on, som det heter.


Noras föräldrar omkom i en bilolycka när Nora var liten, och hon växer upp med sin fasters familj och den jämngamla kusinen Dag, som också är hennes bästa vän.
När familjen flyttar in i en stor våning börjar underliga saker hända kring Nora. Hon hör steg i rummen, känner en närvaro, hunden Ludde drar iväg med henne till ett ödehus så fort han ges chansen, och hon får ta emot mystiska telefonsamtal. Så får hon en dag en docka att ta hand om. En väldigt välgjord docka som verkar bära på en hemlighet. Nora börjar inse att någon försöker få kontakt med henne, och att det finns hemligheter i hennes släkts förflutna som behöver få komma upp till ytan.

Jag mindes "Agnes Cecilia" som en väldigt spännande berättelse, med mystiska händelser och spöken. Mysryslig och med kalla kårar. En sådan där bok jag säkert inte vågade läsa efter mörkrets inbrott, när jag var barn. Jag vill minnas att jag läste den flera gånger ganska tätt inpå varandra, bara för att jag gillade stämningen i den så mycket.
Det håller inte riktigt hela vägen upp i vuxen ålder. Jag tycker fortfarande att den är lite spökaktigt spännande och att boken känns lite som att sitta under en filt och dricka varm choklad. Mysig på något sätt. Det beror säkert på minnen jag förknippar med att få försvinna in i Noras värld.
Nu när jag läser om den, i rask takt dessutom - hade det inte varit för att jag skulle på middag så hade jag läst ut den på en dag, nu tog det två, hittar jag en hel del att önska.
Jag blir emellanåt väldigt irriterad på huvudpersonen, Nora. Det kan kanske vara pubertetsreaktioner från henne, men jag tycker att det stundtals är lite väl mycket tycka-synd-om-mentalitet, särskilt vad gäller familjen hon bor med. Pratar de inte med varandra? är en ständigt återkommande fråga. Dessutom - väldigt kasst sätt att hantera ett barn som förlorat sina föräldrar. Samtal med en psykolog hade varit på sin plats - inte att försöka låtsas om som att föräldrarna rest bort. Inte undra på att Nora tycker att det känns som att hon tränger sig på.
En annan sak är att jag blir nästintill galen på hur gamla det är meningen att Nora och Dag ska vara. Det står i texten att Dag är 15 år och att Nora ska bli det om några månader. Det står också att pappa Anders är gymnasielärare. Hur kan då klassen han åker till Stockholm med vara två år yngre än Dag och Nora och beskrivas som skräniga småungar? Dag förälskar sig också i en person som "går på en konstkurs i Stockholm och åker tåg varje dag". I mina ögon har man då gått ut skolan, om man går en utbildning på annan ort som man pendlar till. Skulle verkligen en 20-åring ha ett romantiskt intresse i en 15-åring?

Rent språkligt lämnar boken en del att önska. Det är underliga meningsuppbyggnader och kommatecken som känns inslängda lite på måfå i texten. Värst av allt är ändå att boken växlar i tempus - sådant kan jag bli galen på. Det känns faktiskt ganska slarvigt och oredigerat, som att boken fick gå till tryck på ett oredigerat manus med massor av noteringar i marginalen. Det är lite för detaljerat för att kännas helt som ett råmanus, men det är inte långt därefter. Med tanke på att "Agnes Cecilia" är en väldigt berömd bok, som nått klassikerstatus här i Sverige, så är det milt sagt förvånande att språket är så pass dåligt då.

Dessutom - som en person som arbetat länge med klockor, och som har en svärfar och en svägerska som är urmakare, så vill jag bara påpeka ett par saker. Nora hittar en äldre väckarklocka i ett skåp som inte fungerar "hur man än ruskar på den". Att ruska på ett mekaniskt ur är ett utomordentligt bra sätt att ha sönder det ännu mer. Vill man att det ska fungera bör man ta det till en urmakare för rengöring och eventuellt utbyte av trasiga hjul och fjädrar. (Nej, det funkar inte med symaskinsolja heller.) Säger urmakaren att man "måste byta ut urverket" kan man gå vidare till en urmakare som verkligen är en urmakare. (Bara för att någon säljer klockor och byter batterier betyder inte det att hen är urmakare. Liksom.)

Trots att jag hade problem med en hel del i "Agnes Cecilia" så hade jag inte tråkigt när jag läste den. Den är som sagt lite mysrysig med sina övernaturliga element, och den är lättläst. Jag kommer inte sluta tycka att Lilla E ska läsa den, utan den kommer få flytta tillbaka upp i hennes bokhylla nu.
Mitt betyg på "Agnes Cecilia" blev 3/5.

Gick det inte i runda rummet? Hon lyssnade...
Jo. Där kommer de... De är därute nu igen... de där stegen som hon inte vet vems de är. 
Hon står blick stilla med ryggen till, vänder sig inte om, bara lyssnar intensivt. Nu kommer de in i rummet intill och närmar sig långsamt hennes dörr. Och stannar där. 
Samma sak varje gång. Stegen kommer som stigna direkt ur tystnaden och rör sig i riktning mot henne. Det är ingenting att bli rädd för. Den som kommer har aldrig gjort henne något ont.Hon borde kunna strunta i det där, låtsas som om de inte existerade, hon har försökt, men det går inte. Stegen tränger sig på, tvingar henne att lyssna spänt varje gång.
Det är alltid från runda rummet de kommer, där börjar de, liksom av sig själva, uppstår plötsligt ur ingenting och förflyttar sig sedan genom det lilla rummet, som ligger emellan, fram till hennes dörr. Där stannar de. Vid tröskeln. Sen blir det plötsligt tyst.
Men det betyder inte att den som kommit har försvunnit. Tvärtom. I hela sin rygg, i nacken, i bakhuvudet, kan Nora känna att någon finns bakom henne. Stående i dörröppningen. Alldeles vid tröskeln. Lika stilla som hon själv. Väntande. Iakttagande.

Jag finns på Goodreads.

onsdag 8 november 2017

Kladdig hallonkaka

Igår var det kladdkakans dag. Jag hade planer på att baka en vit och chokladfri kladdkaka, som skulle göra den chokladiga kladdkakan vi fått som gåva från Ica sällskap, och ha en riktig kladdkakefrossa som efterrätt. För vet ni vad? Choklad är faktiskt inte det godaste jag vet. Jag förstår inte riktigt den där bilden av att alla kvinnor ska älska choklad så mycket, för jag har aldrig hört dit. Jag tycker det smakar gott, men sällan så gott att jag längtar efter det. Jag föredrar syrliga smaker i bakverk, eller vanilj, och i godisform är det lakrits som är bossen.
Jag planerade alltså att baka lite. Så gick strömmen...

Jag satt och bläddrade lite i en bakbok,  tänkte: "Jag ska bara kolla färdigt i den här, sedan ska jag göra te," när hela Örebro slocknade. I nästan två timmar. Så inte nog med att jag inte fick mitt te när jag ville ha det, det hela ledde även till ett sjusärdeles dåligt humör som varade resten av mitt vakna dygn. Jag bakade ingen kladdkaka igår.

Idag bestämde jag mig dock för att fira kladdkakans andra dag, och bakade den där chokladfria kladdkakan. Med hallon i. Den var inte otäck.


Kladdig hallonkaka

100 gram smör
3 dl vetemjöl
2 dl socker
½ tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
2 ägg
2 dl hallon

Smält smöret och låt det svalna lite. Blanda de torra ingredienserna. Rör ner äggen och det smälta smöret.
Häll smeten i en smord form med löstagbar botten, klädd med bakplåtspapper i botten. Strö hallonen över smeten.
Grädda på mellersta läget i en 175 grader varm ugn, 20-30 minuter beroende på hur kladdig du vill ha den. Min var inne i 20 minuter och blev rejält kladdig.

Servera som den är, eller med grädde eller glass.

Vill man ha den extra tjusig så pudrar man så klart över lite florsocker, men jag var alldeles för upptagen med att vilja äta den för att bry mig om det.


Den här kakan är superlätt att variera också, som extra plus i kanten. Byt ut vanligt socker mot muscavadosocker. Tillsätt 1 tsk kanel, eller kardemumma, eller lakritspulver, eller rivet skal från en citron/lime.
Byt ut hallonen mot andra bär eller frukter. Eller inga alls och få bara en vanlig vit kaka. Eller mot något godis. Krossade polkagrisar, gelégodis i bitar, choklad (om det är det godaste du vet). Eller nötter. Du kan säkert komma på något annat som du gillar.

måndag 6 november 2017

"On Her Majesty's Secret Service" av Ian Fleming

Jag har sedan sist hunnit läsa ut två böcker, och eftersom jag har bestämt mig för att skriva om alla böcker jag läser här så kommer det alltså vankas bokinlägg ett tag framöver. Är man bokmal så är man...

Bildkälla Goodreads
Bond, James Bond är på ett uppdrag. Han ska hitta resterna av SPECTRE, terrororganisationen man misstänker fortfarande är igång trots att man försökte oskadliggöra dem i Operation Thunderball. SPECTRE's ledare, Ernst Stavros Blofeld, misstänks även han befinna sig på fri fot och smida planer på fortsatta försök till världsherravälde.
Bond har genom kontakter med den franska maffian kommit Blofeld på spåren, och han skickas till en avlägsen bergstopp i de Schweiziska alperna för att finna på information som kan vara vital för världens säkerhet.

Det här är hittills den Bond-bok jag tyckt bäst om. Jag gillar filmen väldigt mycket också, så det kanske inte var så konstigt. Filmen följer för övrigt boken väldigt bra. Lite har såklart ändrats för att göra filmen mer spektakulär, men kärnan i handlingen finns där och det är ungefär samma miljöer i både bok och film.
Vad jag däremot inte tycker om, och det har varit ett genomgående tema i alla böckerna jag har läst, är sexismen, homofobin och rasismen som finns med i böckerna. Kvinnor beskrivs ganska ofta som att de egentligen helst av allt vill bli lite slagna och våldtagna - de låtsas mest att de inte gillar det. Jo, tjena. Eller vad sägs om den här "fina" passagen: "She explained to me later that she must have been possessedby a subconsious desire to be raped." Sagt av Bonds blivande svärfar om modern till hans blivande fru. Väldigt osmakligt.
Faktiskt är det så, att även vad man kan tycka om hur kvinnor skildras i Bond-filmerna, som i vissa fall hjälplösa våp, så är det ingenting emot hur de framställs i böckerna. Tracy i "On Her Majesty's Secret Service" är till exempel djupt deprimerad och självmordsbenägen, tills Bond kommer in i hennes liv och räddar henne med sin blotta uppenbarelse. Hon blir då något våpigt som ska göra sig fin fr sin man och lyda honom, hon förlorar helt sin egen vilja så fort Bond har friat. Fast hon är fortfarande duktig på att köra bil.
Eller den här lilla rara, om vad hypnos kan hjälpa mot för åkommor: "There are well-authenticated cases of the successful treatment by these means of such stubborn disabilities as warts, certain types of asthma, bed-wetting, stammering, and even alcoholism, drug-taking and homosexual tendencies."
Jag har lite svårt att tycka att sådana texter på minsta lilla sätt är bra.

Mitt betyg på "On Her Majesty's Secret Service" blev 3,5/5.

Jag finns på Goodreads.

fredag 3 november 2017

"All the crooked saints" av Maggie Stiefvater

I början på året fick jag veta att Maggie Stiefvater skulle komma ut med en bok i oktober. Den hamnade genast i topp på böcker jag såg fram emot under 2017. Jag var lite som Professor Balthazar som vankade fram och tillbaka över golvet i väntan. 
Så kom då oktober, boken släpptes och jag kunde äntligen skicka iväg en beställning och läsa boken. Tjoho! 
Eller?

Bildkälla Goodreads
I den lilla ökenbyn Bicho Raro i Colorado bor familjen Soria. De är helgon och kan åstadkomma mirakel genom att ge mörkret inom en människor fysisk form. Det är dock sedan upp till den personen att själva få mörkret att försvinna.
I familjen Soria finns tre kusiner som står nära varandra. Beatriz, som helst vill vara ensam med sina tankar för att kunna undersöka dem ordentigt. Daniel, som är familjens fungerande helgon och den som utför miraklen, för alla utom för sig själv. Och Joaquin som under artistnamnet Diablo Diablo försöker slå sig fram som radio-dj genom att sända piratradio över öknen.
Hit kommer pilgrimer som söker mirakel, men som inte ger sig av. Och massor av ugglor som lockas av kraften hos miraklen.

Som vanligt är språket i Maggie Stiefvaters böcker vackert som tusan. Det är nästan något lyriskt över texten, och det flyter på bra i läsningen. Däremot är jag inte överväldigad av det den här gången. Jag hade alltså för en gångs skull, inte jättekul när jag läste en Maggie Stiefvater-bok. Texten blev inte mer än ord för mig den här gången. Jag drogs inte in i handlingen, eller miljöbeskrivningarna, eller karaktärerna. Det kändes lite platt och tråkigt, helt enkelt - inte alls så det tredimensionellt som jag ofta får känslan av annars med hennes böcker.
Det känns också som att det ska finnas någon sorts budskap med boken, men om det är så så missar jag detta budskap helt. 

Jag har funderat på vad det kan vara jag inte tycker så mycket om, utan att komma fram till något. Jag hade svårt att motivera mig att läsa när jag väl hade börjat. Det var lite krystad känsla över hela härligheten. Det kan till viss del bero på att det här är den första bok jag läser av henne som tydligt utspelar sig en viss tid, 1962. Det får vi veta redan i bokens inledning. Så där de andra böckerna jag läst av Maggie Stiefvater har varit väldigt flytande i sin tidsepok, eller bara sitt år, så är det här noga angivet. För att vi ska förstå varför det är just radio det pratas om, hade boken utspelat sig senare hade det väl handlat om tv eller YouTube som ett sätt att nå ut, men här spelar radiovågorna i sig en viss roll.

Jag är alltså inte överförtjust i "All the crooked saints", men gav den ändå betyget 3/5. En mellanbok helt enkelt.

You can hear a miracle a long way after dark.
Miracles are very like radio waves in this way. Not many people realize that the ordinary radio wave and the exraordinary miracle have much in common. Left to their own devices, radio waves would not be audible for much more than forty or fifty miles. They travel on perfecly straight paths from their broadcast source, and because the Earth is round, it does not take them long to part ways with the ground and head out to the stars. Wouldn't we all, if we had the chance? What a shame that both miracles and radio waves are invisible, because it would be quite a sight: ribbons of marvel and sound streatching out straight and true from all over the world.

Jag finns på Goodreads.

tisdag 31 oktober 2017

Oktoberfavoriter

Sista oktober. Även känd som Halloween i de kretsar som gillar sådant. Jag gillar det inte, men det är sedan gammalt.
Är dock beredd med godis ikväll, alla andra dagar efter 31 oktober är jag det dock inte, för Halloween är idag - ingen annan dag. Jag kan dock acceptera det helgen innan, men helgen efter är Alla Helgon-helgen och då reflekterar jag över annat och vill inte se spöken och vampyrer på trappan. Mmmkay?
Också - kan vi komma överens om att det inte är ett lämpligt "bus" att kasta sten och annat på folks hus? Som de där j***a skitungarna gjorde i fredags? Utan minsta lilla bus-eller-godis-knackning på dörren innan. Anledning 1 till att jag fullkomligt hatar Halloween. Hej squick.

Så det var vad jag avskyr mest med oktober. Favoriterna kommer här.



Bok: Jag har läst ut fyra böcker i oktober, och av dem gav jag högsta betyg till "Överenskommelser" av Simona Ahrnstedt.

Fic: Har läst endast en denna månad, Skam-ficen "Untold scenes of Isak and his Even" av imissedyourskin. Helt okej om man shippar Evak. Vilket jag gör.

Film: Månad två på raken utan biobesök. *suck* Såg "Manchester by the sea" på dvd för någon vecka sedan, och den var väl bra om man vill ha en feel bad-film. Annars en ganska medioker film-månad. Ungefär som vanligt alltså.

Tv-program: Älskade maken och jag tittar på säsong tre av "Mr Robot" och jag tittar på "Veckans brott". Annats har jag fortfarande inte börjat titta på de nya säsongerna av en enda av mina tv-serier. Känner att jag skulle behöva maratontitta på något igen, för att komma ur min tv-svacka. Tips mottages i kommentarerna.

Nagellack: Det får bli Sweet Little Lies från Polish Alcoholic. Precis som jag anade i söndags.



Upptäckt: Hötorgshallen har visst stängt på söndagar. Jaha, det var ju snopet. Särskilt som det var där jag hade tänkt spendera mina pengar.

Extra speciell rolighet: Att få fira älskade makens mormor när hon fyllde 90 år. Och att jag också får kalla henne för mormor. Älskar den lilla tanten.

Mitt eget favoritinlägg: Det här har varit en bloggfattig månad, för att uttrycka det milt. Jag har verkligen inte haft någon vidare blogglust alls, och det har synts. Egentligen har jag inget favoritinlägg, men säger ändå "#metoo" för att allt sådant känns väldigt viktigt just nu.

måndag 30 oktober 2017

Summer 2017 från Polish Alcoholic

Som jag hintade om igår så har jag full kollektion av Polish Alcoholics sommarkollektion från 2017. Skaparen av Polish Alcoholic heter Sabrina, och befinner sig i Nederländerna. Lacken hittas lättast på Etsy, och det är så jag köper mina. Tyvärr har två av lacken i den här kollektionen tagit slut, men vi tittar på dem ändå. Snyggast först som vanligt.


Jag trodde inte ens själv att jag skulle tycka mest om Funky Town, men det gjorde jag. Så är jag svag för lite fulgula lack också, så egentligen är det kanske inte så konstigt att det hamnade i topp.
Det här är ett krispigt gult som får mig att tänka på citroner. Fullsmockat med holografiskt skimmer och flakies som sägs vara indigo - själv tycker jag det ser mest grönt ut.
Som alltid med gult är det inte superlätt att lacka med, men det är inte alltför besvärligt. Och så är det sprakelisprak i solen. Och gult! Gult är inte fult.


Sweet Little Lies är ett gräsgrönt lack med flakies och skimmer som skiftar i blå och lila nyanser, ibland kan man se en hint av rött också. Sjusärdeles snyggt!
Jag köpte sommarkollektionen i två omgångar, för att jag trodde att jag inte ville ha alla, och Sweet little lies var med i den andra omgången. Silly me.


Även Solid As A Rock hamnade i den där andra omgången införskaffade lack. Silly me igen! Vit bas med glitter i alla färger man kan tänka sig. Swoonar lite.
Tyvärr slut i butiken.


Bilderna gör inte Disco Inferno rättvisa. Det här lila lacket med färgskiftande flakies är så sablans snyggt att det nästan hamnade i toppen. Överhuvudtaget är det så att de flesta lacken i den här kollektionen hamnar i toppen, för de är ungefär lika snygga hela bunten.


Tainted Love. Jag antar att ni har märkt vid det här laget att lacken fått namn efter sånger som var poppis på den tiden jag växte upp. Kunde ha köpt dem alla bara för det.
Tomatrött med en rosa skiftning och flakies i svart och vitt. Ja tack.


Det enda lacket i kollektionen jag blev aningen besviken på är Wind Of Change. Inte för att det är fult, för det är det inte, men det var inte vad jag väntade mig. Jag väntade mig att det här skulle vara min topplacering nämligen, och så hamnar det i botten.
Anledningen till det är att basfärgen var en annan än vad jag trodde. Jag trodde det här skulle vara en himmelsblå som de färgsskiftande flakiesarna som dominerar den här kollektionen skulle kunna få fritt spelrum i. Istället var det en ganska mörk teal som flakiesarna drunknade lite i. Det är fortfarande snyggt, i rätt ljus, men inte snyggt.
Slut i butiken.

söndag 29 oktober 2017

Månadens nagellack - Oktober

Är det sista söndagen i oktober? Ja! Betyder det att jag visar upp lacken jag har burit sedan sist? Också ja!
Till och med i rätt ordning, eftersom jag kom ihåg att skriva upp dem den här gången också. De två första lacken bar jag i september, övriga är oktoberlack.



H&M Beauty Eight of eight blev jag ganska underväldigad av. Det ser ut att vara en snygg duokrom mellan mellan rosa och orange, med en liten smygtitt bland de guldiga nyanserna däremellan, men den där färgskiftande effekten var sisådär i mina ögon. Dessutom lite av en pina att måla med. Skirt, krävde sina lager, och krympte på nageln så att det såg ut som jag hade tip wear efter bara några timmar.


Då blev jag betydligt mer förtjust i Red carpet från samma märke. Kan bero på att jag hyser en viss förtjusning över vinröda krämlack. Eventuellt skymtade skimmerpartiklar kommer från topplacket, där sådant visst hade hamnat.


Mi-jau! Från Depends senaste höstkollektion, med det spännande namnet #526, kommer den här matta godingen. Mörk olivgrönt med silverskimmer. Jag testade inte ens en enda nagel med topplack på, för jag älskade det så här.


Fortsatte med grönt i form av Sweet little lies från ett av mina favorit indie-märken, Polish Alcoholic. Grön jelly med massor av flakies och skimmer, dominerar gör lila och blått. Ligger bra till att bli månadens favorit, men månaden är inte slut än så vi får se.


Förra årets absoluta favoritlack blev lite otippat Casino Royale från OPI. Det är ju trots allt ett vanligt lila krämlack, men det är något med det som bara får mig att swoona varje gång jag bär det. Så är det med i min header också.
Kände alltså ett stort behov av att bära det igen, som synes.


Och nu till ett lack jag har kliat mig i huvudet över och funderat på varför i hela friden det fick följa med hem från affären. Depend #528 är teal som drar mest åt blått. Jag måste ha fastnat i någon sorts jag-vill-allt-som-är-matt-loop. Något som gick över ganska snabbt. Tycker njä om det här.


Då tycker jag mer joho om knallorangea #536 från Depend 02, alltså deras serie lack som ska vara mer syregenomsläppliga. Jag tycker vad jag vill om just den saken, men färgen - maj gawd! *hjärtögon*


Det lack som stått längst otestad är Here today, Aragon tomorrow från OPI. Ett riktigt mörkt grönt jellylack. Jag blev lite förvånad över den där jellygrejen, för jag hade fått för mig att det var ett vanligt krämlack, men jag gillade ändå. Så mörkt att det såg svart ut ibland.


For på galej och bar Aurora berry-alis till en grön klänning. Lacket ovan hade matchat bättre, men jag gillar att bryta av också, så för mig var det här perfekt. Aurora berry-alis är med i OPIs höstkollektion med Island-tema. Jag tycker det är sorts blandning mellan ljungrosa och blåbär-med-mjölk-lila. Tjusigt hur som.


Mer sommar från Polish Alcoholic med Tainted love. Jag har hela kollektionen, samt att hela höstkollektionen kom i brevlådan i fredags också.
Just Tainted love har en underbart rödorange nyans, ett rosa skimmer som inte riktigt ville vara med på bild, och flakies i både vitt och svart. De svarta var de som helst ville upp ur flaskan.


Och så lacket jag bär alldeles precis just nu - Solid as a rock från Polish Alcoholic. Vit jellyish bas med massor av skimmer och miniflakies i alla regnbågens färger, till och med lite prismatiskt. Jag är lite småkär i färgprakten i det här lacket. Också.

Det var det hela! Nu ska jag meditera och sedan ska jag laga kvällsmat.
PS. Ni kom ihåg skiftet till vintertid i natt va?

fredag 27 oktober 2017

FredagsFilmen: Winchester - The house that ghosts built

Det är Halloween-helg, och dags för mig att skriva om en film som kanske skräms lite. Jag hoppade till en del av trailern i varje fall, som jag drogs till för att den handlar om et spökhus. Jag gillar spökhus på film. Om jag kommer se den här nästa år när den har biopremiär, eller ännu längre fram i tiden låter vi däremot vara osagt. Jag gillar ju inte att bli skrämd egentligen, särskilt inte av jump scares, och något säger mig att den här filmen kommer krylla av just jump scares.

Bildkälla 10thousandcouples
Filmen är baserad på verkliga händelser, och ett verkligt hus! Man kan alltså besöka The Winchester Mystery house, om man befinner sig i San José i Kalifornien och är sugen på att besöka ett underligt hus, som sägs vara det mest hemsökta huset i världen.
Legenden säger att Sarah Winchester, änkan efter vapenfabrikanten Winchester, under en seans blivit ombedd att bygga ett hus och aldrig sluta bygga på det. Vilka som skulle bo i huset? Sarah Winchester och spökena från de som blivit dödade av Winchesters vapen. Huset är byggt med falska trappor och dörrar som öppnas ut i tomma intet eller in i väggar, fönster som har utsikt över andra rum, och korridorer som är som labyrinter. Bland annat.
Och där har vi upplägget för hela filmen. Känner att det kan bli rätt så spännande faktiskt, om jag nu vågar mig på att se filmen vill säga.
Helen Mirren spelar huvudrollen som Sarah Winchester.


Beräknad premiär i februari 2018.

tisdag 24 oktober 2017

"Överenskommelser" av Simona Ahrnstedt

Så här är det - jag klarar inte riktigt av att inte ha en bok att läsa. Det liksom måste ligga en bok på sängbordet/soffbordet/köksbordet/i väskan med ett bokmärke i för att jag ska känna att allt står rätt till i livet, att det är i balans. Så när jag glömde "Mr Mercedes" på extraknäcket fick jag en orolig känsla i kroppen, mer på grund av att jag inte hade någon bok i min närhet att läsa, än på grund av att jag hade någon sorts deadline på "Mr Mercedes" inför Plejadträffen. Tur då att lösningen är ganska enkel - man väljer bara en annan bok.
För att kunna känna att det gick bra att släppa den nyvalda boken bestämde jag mig för en av de i tbr-högen som var omläsning, och eftersom jag kände för romance och hade längtat tillbaka till Baatrices öden, så var valet inte alls svårt. Det blev en omläsning av "Överenskommelser" av Simona Ahrnstedt.

Bildkälla Goodreads
Året är 1880 när Beatrice en kväll går på Operan med sin släkt. Sedan faderns död bor hon med sin stränge farbror och hans familj i ett ogästvänligt hem på Drottninggatan. Vad Beatrice inte vet är att hennes farbror har bestämt sig för att gifta bort henne med en greve, för att få fina förbindelser till sig och sonen.
Denna kväll på Operan träffar dock Beatrice den stilige Seth Hammerstaal, en mycket förmögen affärsman. Det slår snart gnistor mellan Beatrice och Seth, men överenskommelser som gjorts bakom hennes rygg ställer till med förhinder för dem.

Hade det inte varit för en massa trist huvudvärk och en trevlig resa i helgen, så hade "Överenskommelser" blivit utläst snabbt. Det är inte en svårläst bok, och handlingen driver hela tiden på och det är så lätt att hamna i bara-ett-kapitel-till-läge så att man glömmer både tid och rum. Eller att komma ur pyjamasen...
Eftersom det här var en omläsning för mig så visste jag dock när det skulle komma partier som är aningen jobbigare att läsa om, och då kunde jag titta på boken och tänka "inte än", för att jag inte riktigt kände mig redo för att läsa om dem.
Det här är en sådan där roman där man liksom vill krypa in i handlingen och tala om för sina favoritkaraktärer vad det är som pågår så att de kan få se vad det är som händer och göra något åt det. Peka ut vilka uslingar man inte ska lyssna på och vilka lögner de får sig itutat. Tänk om Seth bara hade vetat! Eller Beatrice, för den delen!

"Överenskommelser" var Simona Ahrnstedts debutroman, och fortfarande min favorit. Jag har i och för sig "bara" läst hennes Wadenstierna-trilogi, men känner mig i och med läsningen av "Överenskommelser" än mer sugen på att faktiskt läsa hennes böcker som utspelar sig i modern tid, även om jag generellt har undvikit dem eftersom de räknas som "chick lit" (som jag hatar det genrenamnet) och "chick lit" är något jag är rejält trött på. Kanske ändå. Never say never.
Något som skulle göra mig glad är om Simona skulle få för sig att skriva ännu en bok om Beatrice och Seth, men så kommer troligtvis aldrig ske. Jag lade upp det som en önskan på Instagram, och Simona var trevlig nog att själv svara på det inlägget. Spana in det om ni vill veta hur det går.

Mitt betyg från förra gången stod sig. 5/5. Jag älskar den här boken!

"Beatrice?" frågade han.
"Ja?" svarade hon medan hon med stort intresse iakttog sin ena skridsko.
"Ni har väl blivit kysst förut?"
Hon knuffade till en snöpuff med skridskon. "Inte vidare mycket, nej."
Då kunde han inte hejda sig längre. Han drog henne mot sig igen. Hon kippade efter andan men drog sig inte undan denna gång utan mötte honom i stället med ett kvidande.
"Jag vill att ni kysser mig tillbaka",...

Nyfiken på vad jag skrev om "Överenskommelser" förra gången? Klicka här.
Jag finns på Goodreads.

måndag 23 oktober 2017

Plejaderna om "Mr Mercedes" av Stephen King

Det kommer bli en del bok här den närmaste tiden, lite som vanligt alltså.
Jag känner att jag har haft en svacka i hela min tillvaro, jag har mått sisådär med en krånglig rygg och mycket huvudvärk ett tag. Dessutom har jag varit bortrest några dagar för att fira älskade makens mormor som precis fyllt 90 år. Det har liksom inte funnits tid att blogga - eller ork. Så jag har halkat efter med böckerna, helt enkelt. Det gäller att jobba ikapp.

Först ut blir att skriva om ämnet för den senaste Plejad-träffen, "Mr Mercedes" av Stephen King. För mig var det här omläsning. Jag glömde dessutom boken på mitt extraknäck när jag hade läst så lite som 30 sidor och det var en vecka kvar till träffen. Jag fick tillbaks den tre dagar innan träffen och plöjde resten av boken på den tiden. Jag hade så klart kunnat hoppa över det, eftersom den var läst redan, men jag är som jag är och ville friska upp minnet. Och det var kanske tur, för jag ändrade min uppfattning och mitt betyg när jag nu läste om den.

Bildkälla Goodreads
I väntan på att portarna ska slås upp för en jobbsökarmässa, blir folkmassan utanför lokalen nedmejad av en grå Mercedes. Gärningsmannen kommer undan, och försvinner spårlöst.
En av de utredande poliserna, Bill Hodges, har sedan dess gått i pension, men vissa fall ligger där olösta och gnager i honom.
När så Mercesesmördaren själv tar kontakt med Hodges, i ett försök att driva honom mot självmord, väckt Hodges ur sin deprimerande dvala och han börjar tänka igen. På egen hand beslutar han sig för att utreda fallet närmare, och det blir snart en jakt på en samvetslös mördare som planerar ett nytt dåd.

"Mr Mercedes" valdes för att den som valde boken inte gillar Stephen King. Det är vi däremot flera andra i cirkel som gör, och hon ville se om hon kunde få någon sortas förståelse för vår vurm för de övernaturligheter vi tycker så mycket om. Så då var det ju synd att hon valde just "Mr Mercedes"  som helt enkelt är Stephen Kings försök med en kriminalroman. Det förekommer alltså inga övernaturligheter alls, vilket gjorde henne lite besviken. Jag tipsade om att läsa de två andra böckerna i Hodges-trilogin, så kommer de där övernaturligheterna så småningom...

Rent stilistiskt märks det dock att det är en Stephen King-bok. Det kommer överraskande element lite då och då, det slängs in lite hintar både till handlingen i boken (som jag såg enbart för att jag läste om boken) och om hans andra verk. Här nämns både "Christine" och "It", bland annat.
Det är även väldigt detaljerat skrivet, in i minsta lilla bikaraktär. Man får en sorts förståelse för de flesta, även om man kan tycka att det är väldigt obehagliga personer man läser om. För vi får inte bara en inblick i vår pensionerade polis liv, utan vi får även tidigt i bokens skede följa Mercedes-mördaren själv, och ta en obehaglig tripp in i hans sjuka hjärna.
Jag känner sällan ett behov av kill your darlings när jag läser Stephen King, och det gäller även i det här fallet. Det finns passager som är totalt ovidkommande för bokens handling, men jag är ändå glad att de finns där. De tillför inget, men de stör inte heller.
Vad som däremot stör är tyvärr det som så ofta drabbar böcker. Inte bara böcker av män, utan överhuvudtaget. Och det är hur kvinnor ses på av män, och hur de döms på grund av sitt utseende. Som kvinnan som fick sin Mercedes stulen och använd som mordvapen, hur poliserna snabbt beslutar sig för att misstro henne på grund av hur hon ser ut och hur hon uppför sig. Inte på ett enligt dem önskvärt sätt. Hennes syster däremot - en riktig kalaspingla! Så henne kan man lyssna på och tro på lite mer, redan från första början. Det här är en sådan där trope som är himla tråkig att läsa om, om man har tagit på sig genusglasögonen. Det känns lite gubbsjukt emellanåt, och det är inte alls unikt för King, även om det är väldigt vanligt förekommande i hans böcker. För ibland är han bara en gubbe, på nyss fyllda 70 år, som är van vid att betrakta sin omgivning och kvinnor på ett sätt som hör samman med hans generation. Utan genusglasögon.

Vi var fyra stycken som lämnade betyg den här gången, det kan vara så att det trillar in ett betyg till men i så fall gör jag en edit längst ner i inlägget. Betygen var av skiftande slag, allt från 2,5 upp till 4,5. King-hataren herself gav faktiskt ett högre betyg än mig, och cirkelns näst högsta. Medelbetyget på "Mr Mercedes" från Plejaderna blev 3,45/5.
Mitt personliga betyg blev att jag sänkte mig från 4/5 till 3/5. För i slutändan är det här en kriminalroman, och kriminalromaner är inte, och kommer aldrig bli, en genre jag tycker om. Så är det bara.

Nyfiken på vad jag skrev om "Mr Mercedes" förra gången? Klicka här.
Jag finns på Goodreads.

fredag 20 oktober 2017

#metoo

Jag är 10 år när en kille i klassen sprider ut att han och jag har haft sex med varandra. Han beskriver detaljerat hur villig jag har varit, tjatat på honom, och hur han "ställt upp". Jag blir generad och ledsen, mina killklasskompisar fnissar och viskar. Jag är 10 år. Jag vet knappt ens vad det är han beskriver, vad detta "sex" är som det påstås att vi ska ha gjort. Jag vet bara att det har sagts för att jag ska bli ledsen. Jag är en mobbad elev. Säger jag något till fröken får jag höra att "han säkert gillar mig" och "det är så som pojkar gör". Underförstått: Håll käften bara. Så jag håller käften.

Jag är 13 år och går på högstadiet. Man lär sig snabbt vad som gäller. Måste man gå på toa så väljer man någon av de toaletter som inte går att låsa fast med de andra toalettdörrarnas handtag. Eller ber en kompis följa med och hålla vakt. Måste man gå på toa gör man klokt i att hålla fast låsvredet, eftersom det är lätt att låsa upp dörren utifrån med en enkrona eller nyckel i skruvhuvudet till låsvredet. Håller man inte fast låsvredet eller handtaget riskerar man att dörren slits upp när man sitter där. Alltid med ett gäng gapflabbande grabbar utanför dörren. Så man lär sig att hålla sig. Att inte gå på toaletten på hela skoldagen.

På högstadiet lär man sig dessutom hur man ska klä sig. Rådande mode säger sweatshirtbyxor med tuffa tryck på benen, det är 80-tal nämligen. Man riskerar dock att dessa byxor dras ner under skoldagen. Man blir pantsad, helt enkelt. Det där som vissa killar beskriver som det mest förnedrande som hänt dem under hela deras liv, och det hände dem kanske en gång. Är man tjej och har på sig sweatshirtbyxor eller kjol i skolan får man "skylla sig själv" när sagda plagg dras ner - eller upp över huvudet så att man står där med blottade trosor. Inte en enda gång, utan varje gång man dristar till att klä sig som man vill. Man lär sig ta på sig jeans på morgonen. Klaga till skolledningen hjälper inte. "Pojkar är pojkar", är det ständiga svaret man får.

Vår manlige gympalärare kommer ofta in i omklädningsrummet efter idrottslektionen och undrar om någon "glömt något i nyckelskåpet". Killarna kommer också inspringande ibland. För "pojkar är pojkar".

I åttan blir jag före en lektion omringad av ett gäng killar. Det ställer sig omkring mig, petar och knuffar på mig. Skanderar att jag är en lebba, att jag är en hora. De tar på mig. Släpper inte ut mig ur ringen d slagit omkring mig. Det är här jag får mitt livs första panikattack. Det visste jag inte då. Det kallades för att jag "blivit hysterisk över en skitsak". För första gången lyssnar dock skolledningen - en kort stund. Ingen ringer mina föräldrar. Jag vet fortfarande inte om de vet vad som hände den där dagen, för jag har nästan aldrig pratat om det.

När jag går på gymnasiet sprids plötsligt ryktet om att jag är lössläppt. Detta efter att jag har kysst en kille på en fest. Att samma kille sedan vandrade vidare och kysste ungefär fyra tjejer till, hörs det däremot ingenting om. Jag som satt resten av kvällen och pratade med mina kompisar är däremot stämplad som hora. Jag är fortfarande oskuld.

I tjugoårsåldern, på väg hem från stan en kväll, möter jag ett gäng. En av tjejerna pekar på mig och ropar: "Henne kan ni våldta!"
I tjugoårsåldern blir jag även hotad med stryk när jag berättar för en kille att jag är feminist.
Jag blir en gång under samma kväll hotad med våldtäkt två gånger av två olika personer. Kvällen slutar med att jag sitter i duschen och gråter.

När min högstadieklass har 10-årig återträff så går jag på den. Jag har dock bestämt mig för att gå hem tidigt. Den där klassen och jag kom som sagt var inte helt överens. Jag har dock en trevlig kväll, så länge den varar. Tills jag ska gå. En av mina gamla mobbare stoppar mig och säger att det var kul att ses och ger mig en tafatt kram. En av de tysta killarna, de där som ständigt tittade på men aldrig riktigt deltog, är dock den som förstör hela min kväll. Han ska väl ge mig en komplimang, antar jag. "Du ser så snygg ut ikväll att jag kommer tänka på dig nästa gång jag runkar." Jag tar det inte som en komplimang.

Jag och en av mina närmaste vänner är ute på stan en kväll, när hon får veta att en kompis till henne omkommit i en bilolycka. Jag står och håller om henne och tröstar. "Fy fan vilka vidriga lebbor. Lite kuk är vad ni behöver!"

Jag polisanmäler en kille för att han skickar grovt pornografiska bilder till mig. Två år senare blir det rättegång, det pratas till och med i rättssalen om att brottet kanske är preskriberat. Han döms till böter. Åklagaren tycker det är synd att jag inte ställde skadeståndskrav, så här i efterhand tycker jag också det, men just då ville jag bara bli av med det.

Och så har vi alla de där händerna som kladdar på min kropp när jag är på ett dansgolv, i en krogkö. Dörrvakter som kroppsvisiterar tjejerna lite mer ingående än killarna. Kroppar som trycks mot en i kollektivtrafiken. Manliga kunder som undrar om dejt ingår i köpet. Att bli kallad inkompetent för att man är kvinna. Att ständigt reduceras till sitt kön, till sin fitta. Att bli tillsagd att det enda man duger till är att ha sex med - knappt ens det. Att man ska vara glad om en man ens skulle vilja våldta en.

Och så nu. I lördags. Klockan är halv tre på eftermiddagen och jag är gående på väg hem till en kompis för vidare färd mot bokcirkelträffen. Jag svänger in på en gata och blir iskall, för längre fram på gatan går ett gäng killar. Det är en varm och solig hösteftermiddag, folk är ute i sina trädgårdar, räfsar löv, plockar äpplen, leker med sina barn. Men jag ser bara de där killarna, fem eller sex stycken och undrar hur jag ska hantera den här situationen. Ingenting händer - så klart.
Mer än att jag har lärt mig att vara rädd.

#metoo

måndag 16 oktober 2017

Tre tomma no. 40

Tänka sig, redan 40 stycken tomma inlägg! Här kommer lite mer prylar som sorteras in i plaståtervinningen.


Depend. Nagellacksremover. Supersnabb. You are the one and only.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Kicks. Glowing beauty. Exfoliating & tingling mask. Ännu en favorit. Har såklart redan en ny inne i badrummet. Har till och med använt den där nya som jag har inne i badrummet. Den är min tredje tub, så kärleken är stor.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Ica Hjärtat. Ekologiskt cerifierad Handkräm. Oparfymerad. Ännu en av Ica Hjärtats oparfymerade produkter med en doft som inte tilltalade mig. När man associerar till kattpiss är det inte bra, helt enkelt. Annars var den bra, sjönk in i huden snabbt och kändes bra återfuktande. Men det var alltså liiite jobbigt att klämma ur hela tuben. Doften försvann dock ganska fort efter att krämen sjunkit in, men jag köper en annan nästa gång. Tomt just nu på badrumshyllan med andra ord, då den här alldeles nyligen tog slut.
Plaståtervinning.
Betyg 2/5

torsdag 12 oktober 2017

Well can't a dollar love a dime-Dagens


Låt: "Icecream girl" med Lloyd Cole.
Outfit: T-shirtklänning från Monki, yogabyxor från H&M, rävstrumpor från Kawaii Shop. När jag inte stått vid spisen, även en röd huvjacka från H&M.
Smink: Nej.
Nagellack: Nej. *skrietemoji*
Doft: Kanel.
Smycke: Nej.
Klocka: Nej.
Frukost: Flingor med sötmandel och mandel/havredryck, satsumas och Earl Grey.
Fika: Te och rån med jordnötssmör.
Middag: Teriyakilax med ris.
Pryl: Stekspade.
Träning: Nej.
Kvällsnöje: Plöja vidare i "Mr Mercedes" som vi ska Plejadprata om på lördag.
Att tillägga: Kände att det var länge sedan jag gjorde en dagens (augusti !), så varsågoda.

onsdag 11 oktober 2017

"Library of souls" av Ransom Riggs

Så där ja. Ännu en serie utläst. En jag inte kommer återkomma till, och som dessutom gjort mig osugen på att se filmen. Man kan väl lugnt säga som så att Miss Peregrine och hennes underliga barn inte var min tekopp.

Bildkälla Goodreads
I den tredje, och sista boken, måste Jacob och Emma försöka befria sina vänner och sin ymbryn ur wights fångenskap. Deras sökande för dem in i en skrämmande loop i Londons värsta slum under den victorianska eran. Här får de både oväntad hjälp och överraskande fiender. Och Jacob lär sig mer och mer att hantera sin förmåga att kontrollera hollows.

Jag hade väldigt svårt emellanåt att motivera mig själv till att läsa den här avslutande boken. Jag tyckte den var seg och ganska ospännande, även i de spännande delarna. Jag fick lite intrycket av att ingenting riktigt hände, fastän det hände saker precis hela tiden. De var bara kanske inte alltid relaterade till bokens huvudsyfte.
Mycket av handlingen går också ett steg fram och sedan ett eller två steg bakåt. Det är lite som att varje seger måste sluta med en brakförlust så att man hamnar åter på ruta ett. Jag kan bli galen på sådant.
Jag har även slutligen bestämt mig för att jag inte alls gillar fotografierna. Särskilt inte när det så ofta känns som att vissa passager skrivits enbart för att peta in ett foto eller sju. Det är som att berättelsen får illustrera fotot istället för att fotot illustrerar berättelsen, och rätt så ofta tillför fotografierna inte ett dugg, utan de snarare stoppar upp historiens gång. Jag satt vid ett flertal tillfällen och funderade på hur mycket kortare de här böckerna hade blivit utan detta ständiga inpetande av fotografier, särskilt som fotografierna ofte beskrivs i texten exakt så som de ser ut.

Nu är ju inte jag målgruppen för de här böckerna, och faktiskt sitter jag och känner mig lite smågammal under läsningens gång. Jag är inte värst tilltalad av berättarstilen heller. Både person- och miljöbeskrivningarna känns sådär, lite luddiga i kanten liksom.
Jag försöker ta till mig det stora budskapet i böckerna, att det är okej att vara annorlunda. I de här böckerna är det till och med så att de udda delarna är värdefulla, och man kan bli älskad oavsett hur annorlunda man än må vara. Förutom så klart att man måste gömma sig för icke-underliga i tidsloopar, men det är en annan femma. Men nej - inte ens det budskapet kan jag riktigt ta till mig, för det är stundtals väldigt dolt bland springande från wights och antika fotografier.

För mig är det här ingen höjdarserie, men det finns ändå något där som gör att jag inte avskyr böckerna. "Library of souls" gav jag betyget 2,5/5 och serien som helhet ger jag 3/5.
Jag tror säkert att en annan läsare än jag skulle älska de här böckerna, och tycka att de där fotografierna tillför det där lilla extra. Någonstans måste det ju vara så, eftersom böckerna blivit bestsellers, och det till och med har gjorts film av Tim Burton. Men jag känner mig lite snuvad på konfekten. Jag hade så höga förväntningar och jag känner mig nu faktiskt till och med lite besviken. Jag ville verkligen tycka om dem, men jag tycker mest att de var lite "meh". De missade målet för mig. Och så kan det få vara ibland.

"Be very, very certain that's what you want," said the boatman. "Innocent lambs like yourselves don't always return from Devil's Acre."
"We're sure", I said.
"Very good, then. But don't say I didn't warn you."
"Only thing is, we don't have three goldpieces," said Emma.
"Is that right?" Sharon tented his long fingers and let out a sigh that smelled like an opened tomb. "Normally I insist on payment up front, but I'm feeling generous this morning. I find your plucky optimism charming. You can owe me." And then he laughed, as if he knew we'd never live to repay him, and stepping aside he raised a cloaked arm toward his boat.
"Welcome aboard, children."

måndag 9 oktober 2017

Soundtrack of my life


David Bowie - Jump they say

When comes the shaking man
A nation in his eyes
Striped with blood and emblazed tattoo
Streaking cathedral spire

They say
They say
They say
he has no brain
They say 
he has no mood
They say
he was born again
They say
look at him climb
They say
"Jump!"

They say
"Jump!"

They say
he has two gods
They say
he has no fear
They say 
he has no eyes
The say
he has no mouth

They say hey that's really something
They feel he should get some time
I say he should watch his ass
My friend
Don't listen to the crowd
They say
"Jump!"

They say
"Jump!"

They say hey that's really something
They feel he should get some time
I say he should watch his ass
My friend
Don't listen to the crowd
They say
"Jump!" (Jump)

Got to believe somebody
They say
"Jump!"  (Jump)
Got to believe somebody
They say
"Jump!"  (Jump)
Got to believe
They say
"Jump!"  (Jump)
Got to believe somebody
Jump!  (Jump)
Got to believe 
Jump!  (Jump)
Got to believe somebody
Jump!  (Jump)
Got to believe 
Jump!  (Jump)
Got to believe somebody

Jump!  
They say
Jump!
They say
Jump!
They say
Jump!
They say
Jump!

fredag 6 oktober 2017

Namnsdag

6 oktober har Jenny namnsdag. Alltså jag. Alltså bloggen. Så grattis på namnsdagen lilla bloggen! Här får du en fin bild med en blomma på, som jag tog i Nyköping i somras. Själv ska jag tvätta. Tjoflöjt!


torsdag 5 oktober 2017

Nobelpriset i litteratur 2017

Det känns lite just nu som att det håller på att förvandlas till en bokblogg. Så läser jag väldigt mycket också, så det kanske inte är så konstigt. Just nu läser jag om "Mr Mercedes" för min bokcirkels skull, vilket är lite lustigt med tanke på att hon som valt boken vid ett flertal tillfällen sagt att hon inte tycker om Stephen King. Det här ska visst vara sista chansen för honom att få visa vad det är med hans författarskap som gör att jag och en till i cirkeln hyllar honom som en av våra favoritförfattare, och så han han andra fans i cirkeln också. Och med tanke på att "Mr Mercedes" mest är en kriminalroman, så kanske han lyckas nu.

Vad han säkert inte kommer lyckas med är att norpa till sig Nobels litteraturpris, som tillkännages idag klockan 13, även om jag så klart skulle bli väldigt glatt överraskad om så skedde.
Jag kommer skriva det här inlägget i två delar, och publicera det efter tillkännagivandet, och jag börjar med mina egna tankar och förhoppningar.

Jag tror inte att priset kommer gå till någon textförfattare i år. Jag tycker fortfarande att Bob Dylan var ett pissdåligt val förra året, men det är ju jag det. Jag tycker helt enkelt inte om Dylan - så enkelt är det. Jag har så klart många författare på den där listan över pristagare som jag tycker är mindre bra, eller direkt dåliga. Som Hemingway till exempel. Jag tycker inte om, helt enkelt. Det är inte min stil av litteratur, och jag förstår inte hur han kan vara så hyllad. Och jo - jag har läst mer än en av hans böcker så jag vet att det är hans sätt att skriva (och vissa teman) som jag inte gillar. Det är ju så det är, det är min åsikt och för mig är den "rätt", men för någon annan är den konstig eller "fel".

Jag tror inte heller att priset kommer gå till amerikan i år, för det gjorde det förra året och det är sällan priset går till samma land två år i rad. Någonsin? Tror inte det.
Annars är min förhoppning, som varje år, att Joyce Carol Oates ska få det. Men jag tänker inte direkt hålla andan. I år heller.

Jag tror faktiskt vi ska vända blicken åt Afrika eller Asien i år. Och om vi gör det så hoppas jag på Haruki Murakami, men återigen - jag tänker inte hålla andan.
Jag gissar att priset kommer gå till en kvinnlig författare i år, nämligen, eftersom det verkar lite som att Akademin kör med någon sorts varannan damernas. Jag skriver "någon sorts" för självklart ligger dominansen på den manliga sidan. Av 113 pristagare har endast 14 varit kvinnor, och det är ju lite bedrövligt kan man tycka. Det har blivit bättre på senare år, men det kan så klart bli mycket bättre på den fronten. Som att ge alla Nobelpris i litteratur till kvinnliga författare i 20 år eller så. *wishful thinking*
För det finns massor av bra kvinnliga författare där ute som förtjänar ett pris. Som ovan nämnda Joyce Carol Oates. Margret Atwood känns högaktuell just nu, och även här känner jag att priset vore välförtjänt. Då har Atwood en liten aning större chans, eftersom hon kommer från Kanada till skillnad mot Oates USA. Men jag tror faktiskt riktigt på riktigt att det inte går åt det Nordamerikanska hållet i år.

Vi får se. Om några timmar vet vi.

* * * * *

Och priset gick till...

Kazuo Ishiguro. Så jag hade verkligen jättefel. Han är visserligen född i Japan så jag fick med Asien på ett litet hörn där, men han är bosatt i Storbritannien sedan länge. Mest känd är han kanske för "Återstoden av dagen", som jag har läst, och som dessutom är en utmärkt film med Anthony Hopkins och Emma Thomson. 
Det här tyckte jag var lite kul! Även om det är en han nu igen. För det här är en författare som är vida läst och inte undangömd i något litet hörn av litteraturvärlden. Han är dessutom med på min lista över böcker jag vill läsa med boken "Begravd jätte". Så ett litet jippi! från min sida.

Kazuo Ishiguro
Nobels litteraturpris 2017

söndag 1 oktober 2017

"Homegoing" av Yaa Gyasi

"Homegoing" heter "Vända hem" på svenska, och orkar man inte läsa en bok på engelska så tycker jag att det är en bra idé att plocka upp den på svenska istället. För det här - det är en bok som känns.

Bildkälla Goodreads
Två systrar. Den ena gifter sig med en vit slavhandlare. Den andra säljs som slav. Deras olika öden ger eko i generationerna som följer. Från Afrikas Guldkust till Amerikas söder, från missionsskolorna i Ghana till barerna Harlem. Det är berättelsen om en släkt, och om Amerikas tillkomst.

Boken har ett lite annorlunda upplägg, där vi får följa de två systrarnas familjer genom att varje person får ett kapitel att komma till tals. Det blir som nedslag i deras liv, där just de får vara i centrum. Man skulle kunna läsa de olika kapitlen som noveller, men tillsammans bildar de en släktkrönika, och en helhet som känns ända in i märgen. Det var liksom omöjligt att hålla distansen och inte bli berörd. Tecken på att det är bra skrivet. Boken kröp in under skinnet på mig och fullkomligt krävde min uppmärksamhet - och det fick den. Textmässigt känns den väldigt enkel, det är inga svulstiga beskrivningar eller högdragna ord, utan snarare enkelt berättat med små medel och lätta ord. Det kan ju vara därför boken tar sig riktigt långt in i själen också.

"Homegoing" fick självklart betyget 5/5 av mig, och jag rekommenderar den till alla.

Finally, once the murmuring had subsided, Peter raised his hand. "Mr. Agyekum, we cannot know which story is correct." He looked at the rest of the class, slowly understanding. "We cannot know which story is correct because we were not there."
Yaw nodded. He sat in his chair at the front of the room and looked at the young men. "This is the problem of history. We cannot know that which we were not there to see and hear and experience for ourselves. We must rely upon the words of others. Those who were there in the olden days, they told the stories to the children so that the children would know, so that the children could tell stories to their children. And so on, and so on. But now we come upon the problem of conflicting stories. Kojo Nyarko says that when the warriors came to his village their coats were red, but Kwame Adu says that they were blue. Whose story do we believe, then?"
The boys were silent. They stared at him, waiting.
"We believe the one who has the power. He is the one who gets to write the story. So when you study history, you must always ask yourself, Whose story am I missing? Whose voice was supressed so that this voice could come forth? Once you have figured that out, you must find that story too. From there, you begin to get a clearer, yet still imperfect, picture."