onsdag 20 september 2017

TBR


TBR = To Be Read. Så här ser min lilla hög ut just nu, komplett med Megan Fox uppepå och Derek och Stiles som vaktar. Och ja - de ligger i storleksordning.
Den här högen är i ständig förändring, med böcker som tillkommer allteftersom jag skaffar dem eller får en brinnande lust att läsa om dem. I det senare fallet flyttas de i så fall från min bokhylla och in i TBR-högen som jag har på en hylla över sängen. Hur länge böckerna sedan får vara i den där högen vet man dock aldrig. Ibland kan det ta ett år eller mer, ibland hinner de knappt landa där. Det beror lite grann på hur sugen jag är just när jag läser ut en bok och ska välja en ny, eller vad tärningen väljer. För om jag inte kan bestämma mig slår jag tärning om det - sådan är jag!

De här titlarna ligger i min TBR-hög just nu, uppifrån och ner:

  • "Mr Mercedes" av Stephen King. Den här boken är faktiskt nästa bok att läsas för Plejaderna, ni vet - den där bok/läsecirkeln jag är med i. Till allas förvåning faktiskt, eftersom hon som valde boken har uttryckt ett stort ogillande till Stephen Kings författarskap. Jag vet - THE HORROR! Nåja - hon valde denna då hon tänkte att hon skulle ge King en chans till.
    Jag har redan läst "Mr Mercedes" och hade kanske inte jättestor lust att läsa om just den av alla hans böcker. Den ligger alltså där i högen rätt så opriotiterad. Hinner jag så hinner jag, om inte annat så kanske jag skummar mig igenom den i varje fall.
  • "On Her Majesty's Secret Service" av Ian Fleming. Jag fortsätter så sakteliga att beta av Ian Flemings Bond-böcker. Eftersom pappsen inte hade alla böckerna i sin hylla skaffar jag dem själv numera numera, och då blir de på engelska. Föredrar dem så eftersom mycket gick förlorat i översättningen. Jag tror att de ska komma ut snart i nyöversättning. Kan behövas. Om en sägert.
  • "Homegoing" av Yaa Gyasi. Jag köpte den här boken i somras under en kampanj för engelska pockets på AdLibris, och det är den boken som har legat längst i TBR-högen just nu. Jag har nämligen funderingar på om den kanske blir mitt nästa val till Plejaderna, men jag funderar även på två andra titlar så vi får se. 
  • "Cloud Atlas" av David Mitchell. En av favoritböckerna från förra året. Jag älskade "Cloud Atlas" så mycket att jag funderade på att läsa om den direkt när jag hade slutat läsa den, då i februari 2016. Nu höll jag mig ända tills för några veckor sedan då jag drabbade av ett längt så stort att jag bara helt enkelt lade den i högen. Så den kommer bli omläst, men jag vet inte när, för i det här fallet kommer jag låta tärningen välja.
  • "The Tenant of Wildfell Hall" av Anne Brontë ligger så klart i högen för att jag vill läsa allt som systrarna Brontë skrev. Vet inte ett dugg mer om den än så, men eftersom allt annat de skrivit varit bra så har jag mina förhoppningar.
  • "Miss Peregrine's peculiar children" av Ransom Riggs. Hela trilogin i en pappbox. Det är därför jag är inne i bok två just nu. Hade jag inte köpt hela trilogin på ett bräde så hade jag slutat läsa efter "Miss Peregrine's home for peculiar children", för så himla bra tyckte jag inte att det var. Nämligen. Jag har å andra sidan bara sista boken kvar nu, och halva andra.
  • "The Gentleman's guide to vice and virtue" av Mackenzie Lee har jag hört så mycket gott om från diverse booktubers att jag inte kunde värja mig längre. En historisk YA med kärleksförvecklingar och rasproblematik, om jag förstått det hela rätt. Verkar väldigt spännande, to say the least.
Så. Det var min TBR det. Den här veckan... Vad läser du just nu?


tisdag 19 september 2017

"Elisabet - Anne Boleyns dotter, Gloriana" av Susan Kay

Jag börjar friskna till så smått. Har bara vaknat av hostattack en gång i natt, så det ser jag som ett tecken på att det är på väg åt rätt håll.
Jag har inte orkat med mycket alls under de här allra sjukaste dagarna, men jag har pallat med att hålla i en bok i varje fall. Så jag läste ut "Elisabet - Anne Boleyns dotter, Gloriana" häromdagen. En ganska omständlig titel och en superkass översättning av originaltiteln "Legacy".

Den här boken kan bli lite svår att få tag i. Jag har haft den i bokhyllan sedan tidigt 1990-tal, då jag köpte den eftersom jag älskar en av Susan Kays andra böcker, samt att jag gillar historia i allmänhet och alltid har varit fascinerad av drottning Elisabeth I. Så ja - jag fick lust att läsa om boken på grund av att jag tittade på "Reign". Mer historiskt korrekt här, men det är trots allt en roman, och i och med det har författaren tagit sig vissa konstnärliga friheter.

Bildkälla Goodreads
Boken berättar om Elisabeth Tudors liv, helt enkelt. Från födelsen till döden. Hennes kamp för att få tronen och behålla den, och hur mycket hon offrade för det. Boken berättas ut flera olika synvinklar, inte bara Elisabeths, och vi får se hr andra såg på henne. Eller troligen/kanske såg på henne.
Boken balanserar mellan att vara en roman och en biografi, och ibland spiller den över lite väl mycket åt det ena eller det andra hållet. Lite så att man önskade att författaren kunde ha bestämt sig för en av de två och sedan hållit sig där. Just i det här fallet hade det varit bättre att hålla boken som en roman, för när det börjar hagla årtal och datum kan det kännas ganska torrt och tråkigt med läsningen ibland.
Jag hade även svårt för de antydningar som görs om att Elisabeth skulle ha fått tronen och behållit den genom trolldom och förbund med djävulen, men det är sådant som i boken sker i andras funderingar kring henne, och det gick sådana rykten om Elisabeth under hennes regeringstid. För det är ju onaturligt med en kvinna som inte tänker gifta sig. Ett giftermål för Elisabeth hade inneburit att hon förlorat en stor del av sin makt, så jag ser det inte alls som något konstigt att hon förblev The Virgin Queen. Kanske lite mer sorgligt om det nu är så att hon aldrig fick dela sina bördor med någon.
Stort fokus i boken ligger på relationen mellan Elisabeth och Robert Dudley. Väldigt romantiskt blir det mellan varven, vill jag lova. Och det är här jag gärna hade velat se mer roman och mindre biografi, kanske. Jag shippar helt enkelt Bess och Robin, kan vi väl säga.
Det finns visst en miniserie från 2005 med Tom Hardy som Robert Dudley. Hur har jag kunnat missa den? Måste jag se!


Till största delen är det väldigt intressant om en väldigt intressant person. Boken gjorde mig väldigt nyfiken, och jag har haft Google och Wikipedia som mina bästa vänner när jag har blivit extra nyfiken på någon eller något och suttit och läst på mer ingående om personer, platser och händelser. Jag gillar när en bok väcker min nyfikenhet på det sättet.
Jag tyckte om den här boken den här gången också, men jag vill minnas att jag äskade den förra/första gången jag läste den. Jag hade lite småtråkigt bland alla turer och årtal och titlar ibland, helt enkelt. Mitt betyg den här gången blev 3/5.
Kanske mest läsvärd för den som gillar historiska romaner. Är man ute efter en biografi bör man hålla sig borta.
Undrar om det finns en liknande roman om Mary Stuart? Den skulle jag vilja läsa i så fall.

Elisabet tog på sig solhatten och smög iväg från det fullpackade huset, försökte undgå de inställsamma bugningarna och nigningarna som hälsade hennes ankomst och viftade tillbaka de hovdamer som fick bråttom att rusa efter henne som uppvaktning. Hon ville vara ensam de sista timmarna innan ödet drabbade henne, ensam för att tänka och minnas det förflutna.
Hon lämnade slottsgården genom valvbågen i mitten av loggian och fortsatte med drottninglik värdighet över gräsmattan framför palatset för att sedan ta vägen genom en välvd gång för att komma ner i parken. Så snart hon passerat portgången började hon springa som ett barn bort från det hon så hett eftertraktat i mer än tio år.
När hon inte kunde springa mer vände hon, och den avskyvärda känslan av plikt drabbade henne som en fiende.
"Jag ska bli drottning", skrek hon till det gamla huset som glödd rostrött på avstånd. "Jag ska göra som jag vill."
Du kommer att bli drottning. Och du kommer att göra det som England vill. Hon sjönk ihop under en stor ek och begravde sitt ansikte i händerna. Hon ville inte att hennes trontillträde skulle förenas med några villkor, men hon kunde inte slåss med sitt eget samvete. Hon visste vad hon var skyldig, och hon visste hur hon skulle betala. Hon skulle styra England, styra det ensam. Och England ensamt skulle styra henne.
Innebörden av ett ensamt majestäts oerhörda isolering blev uppenbar för henne när hon satt under den kala eken, en stolt ung tigrinna beredd att gå på jakt i full frihet genom Europas skogar, befriad fån människornas slaveri. Så hördes ett avlägset rop, och hon lyfte upp huvudet och tittade åt det hållet. Över den väldiga gräsmattan hade en stor folkmassa satt sig i rörelse. 
Det hade alltså hänt. Den långa lärotiden var över. 
Det hade hänt och hon var beredd. Hon stod framför dem och hörde William Cecils röst höja sig över folkmassans rop att drottningen var död. 
"Leve drottningen!"
Deras högljudda erkännande tystnade medan de stod kvar och väntade på att hon skulle tala. 
Då fick de till sin oerhörda häpnad bevittna hur hon knäböjde framför dem som om hon var en hednisk prästinna beredd att förrätta offer under en forntida ek. 
Mycket dämpat sade hon på latin: "Det är Guds vilja och vi ser det som ett underverk."
Den varma novembersolen fick hennes böjda huvud att flamma i rött. Ingen yttrade ett ord.
Och en efter en sjönk de människor som hade svurit att tjäna henne ner på sina knän runtomkring henne och böjde även de sina huvuden.

(Hitta mig på Goodreads)

fredag 15 september 2017

Sjukskriven

Jomen så klart. Jag hade tänkt börja mina yogaklasser den här veckan, och då har min kropp fått för sig att jag har en tradition. Det här är nog tredje eller fjärde gången jag har varit tvungen att ställa in första veckan för att jag blivit sjuk. Tur att jag tar betalt per gång och inte per termin...

Snorar, hostar, halsont, ledvärk, feber, allmänt hängig och gnällig. Ska motionera liten hund, och se solen för första gången sedan i onsdags, men sedan är det jag som bäddar ner mig med en gigantisk kopp te, eller pappas förkylningsmedicin, en bok - om jag orkar läsa, och så tänker jag tycka alldeles förträffligt synd om mig själv. För det får man.

Vi ses på andra sidan.


Jag när jag är förkyld. Bejakar helt klart min manliga sida då.

tisdag 12 september 2017

"Miss Peregrines home for peculiar children" av Ransom Riggs

Jag har haft "Miss Peregrine"-böckerna på min radar rätt så länge. Redan då när det bara fanns en bok, tyckte jag att det verkade vara ganska spännande. Bilderna såg lite lagom mysrysiga ut, och jag förväntade mig lite mystik och kanske en aning otäckheter också.

Bildkälla Goodreads
När Jacobs farfar dör under jonstiga omständigheter, bestämmer sig Jacob för att följa i sin farfars fotspår. Med hjälp av farfaderns mystiska sista ord och några fotografier, hamnar Jacob på en avlägsen ö utanför Wales fastland. Till sin häpnad inser han att farfaderns berättelse kanske var sannare än vad han trodde, och att alla de fantastiska barn han hört berättats om alla har funnits i verkligheten. Kanske till och med fortfarande lever?

Det här är en jätterolig idé för en bok - att ta gamla foton som egentligen inte alls har något sammanhang och bygga upp en berättelse kring dem. Ofta funkar det till och med riktigt bra, men ibland känns det lite väl krystat. Som att ett foto bara skulle vara med i boken, fastän det egentligen inte tillförde något alls. Ibland var det till och med rätt störigt. Att varje foto dessutom fick en gel sida i anspråk gör också att texten ibland känns lite upphackad och mer som avbrott än illustration. Jag var alltså delad till fotografierna under läsningens gång, och det var ändå de som från början tilldrog sig mitt intresse.
Berättelsen är som mest intressant när Jacob är på upptäcksfärd, för att få veta vad hans farfar egentligen upplevde under krigsåren. Var det enbart en äldre mans fantasier, ett sätt för en judisk flykting att sätta perspektiv på de hemskheter som skedde omkring honom? Eller finns det kanske någon sanning där. Det är det där luskandet som känns mest spännande.

Den spännande upplösningen av boken upplevde jag som ganska tråkig. Jag satt och suckade och kollade hir många sidor jag hade kvar att läsa, jag vet inte hur många gånger. Fler än fem, i varje fall. Det blev helt enkelt lite väl mycket av jakt och flykt och ett gammalt foto och lite mer jakt och flykt, för att jag skulle tycka att det var värst spännande.
Nu har jag redan de andra delarna i den här trilogin, eftersom jag köpte dem i ett snajsigt litet paket, så jag kommer läsa de andra böckerna också. Om jag däremot inte hade haft dem i hyllan redan vete 17 om jag hade brytt mig om det.

Eftersom boken inte var jättetråkig får den dock 3/5 i betyg av mig. Spännande och kul det där med fotografierna, men jag hade alltså önskat mig ett annat upplägg med dem, och kanske någon form av kill your darlings där. Alla foton passade helt enkelt inte in i ramberättelsen.

I had just come to expect that my life would be ordinary when extraordinary things began to happen. The first of these came as a terrible shock and, like anything that changes you forever, split my life into two halves: Before and After. Like many of the extraordinary things to come, it involved my grandfather, Abraham Portman.
Growing up, Grandpa Portman was the most fascinating person I knew. He had lived in an orphanage, fought in wars, crossednoceans by steamship and deserts on horseback, performed in circuses, knew everything about guns and self-defence and surviving in the wilderness, and spoke at least three languages thet weren't English. It all seemed unfatomably exotic to a kid who'd never left Florida, and I begged him to regale me with stories stories whenever I saw him. He always obliged, telling them like secrets that could be entrusted only to me.

måndag 11 september 2017

Tre tomma no. 39

En del favoriter som tagit slut den här gången.



Kicks. Ready, set Glow! Vitamin C. Eye cream. Den här lilla godingen har varit en favorit sedan jag prövade den första gången, men rackarna vad odryg den är. Jag vill ha den i tub, så jag kan få bestämma själv hur mycket kräm jag vill ploppa ur varje gång, med den här pumpanordningen är det alldeles för lätt att överdosera. Jag tycker ständigt att det kommer ut ungefär dubbelt så mycket mot vad jag vill ha/behöver.
Utbytt mot en annan, men eftersom jag ändå gillar den här kanske den återkommer på repertoaren någon gång. Never say never etc.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5. På produkten. Förpackningen hjular jag inte över diret.

Seche Vite. Dry fast Top coat. Den här har jag nog aldrig visat förut, men är det överlack jag återvänder till om och om igen. Jag kanske testar något annat mellan varven, men jag återvänder alltid till Seche. Är vad det det heter - ett snabbtorkande överlack. Har tyvärr en tendens att tjockna rätt så bra, som det blir när snabbtorkande grejer kommer i kontakt med luft, vilket sker så fort man skruvar av korken. Thinner i samma serie är nästan ett måste om man vill komma till botten av flaskan. Här har jag slagit ihop slattar från två flaskor, och fick en flaska över.
Glas-/plaståtervinning. Hade det funnits produkt kvar hade det blivit miljöfarligt avfall dock.
Betyg 4,9/5. Kan inte riktigt ge fullpott på grund av det där med att det blir så tjockt...

ICA/Apotek Hjärtat. Ekologiskt certifierat schampo. Parfymfritt. Det är jag och några till i familjen som använder det här, och vi är redan en bit på väg i tub nummer tre. Jag börjar dock tröttna på det här, och upplever nu att det kliar en del i hårbottnen efter användning, så jag kommer nog att leta efter något annat nästa gång. Annars gör det rent, luktar just ingenting, men jag önskar mig fortfarande mer återfuktning - lockarna blir ganska frissiga med det här schampot, har jag märkt.
Plaståtervinning.
Betyg 3,5/5. Sjunkande alltså. Det fick 4/5 förra gången.

söndag 10 september 2017

Hans Alfredsson

Nu är de samlade i himlen, alla "Fröken Flegman"-deltagarna. Hans "Hasse" Alfredsson var den enda av dem som var kvar, men nu har även han gått bort. Sorgligt, så klart. En del av Sveriges humorelit och föregrundare finns inte mer. Men arvet efter honom finns kvar. Både de roller han spelade och de filmer han lämnade efter sig. Inte bara Fröken Flegman, utan så så så mycket mer.

Sov gott.

Bildkälla Sveriges Radio
Hans "Hasse" Alfredsson 
28 juni 1931 - 10 september 2017

fredag 8 september 2017

FredagsFilmen: Drive

En film som blev väldigt omtalad när den kom 2011, och som nästan rått kultstatus, är "Drive" med Ryan Gosling i huvudrollen. Och nu har jag också äntligen lyckats se den.
Jag tyckte den var sådär. Helt okej, lite långsamt tempo ibland, och med rätt så jobbigt våld. Men! Vilket fantastiskt soundtrack! Älskade det.

Bildkälla Reel Rundown
Driver (man får aldrig veta hans namn) är en stuntförare som försörjer sig med stuntjobb och jobb som mekaniker. Samt att han extraknäcker som förare av flyktbilar, för de som kan behöva en sådan.
Han blir vän med sin granne och hennes son, maken sitter i fängelse. När han friges lovar Driver honom att köra flyktbilen vid ett rån. Men något går fel och snart är Driver och alla han håller av i fara.


Filmen är regisserad och den danske regissören Nicolad Winding Refn, som slog igenom med filmen "Pusher" och nu senast har regisserat och skrivit manus till den omtalade filen "Neon Demon" som finns med på min vill-se-lista. Finns faktiskt en hel del av hans filmer på den listan...

torsdag 7 september 2017

Säsongssammanfattning: Reign, säsong 4

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Ännu en avslutad serie under bältet. Den fjärde och sista säsongen av "Reign" hattar mellan Skottland, England och Frankrike. Minst ett kungadöme för mycket för att jag skulle behålla intresset. Man borde ha lämnat Frankrike därhän när Mary kom till Skottland, men jag antar att rollerna som finns där var lite för poppis för att bara släppa. Nåja. Nu är det i varje slut, och kan man sin historia så vet man hur det slutade.

Bildkälla Google 
Favoritavsnitt: 4x13 "Cop de grace". Jag har helt klart en förkärlek till avsnitt som berör riktiga historiska händelser. Som i "Coup de grace" som behandlar kuppförsöket mot Mary och mordet på hennes sekreterare David Rizzio.
4x16 "All it cost her" Serieavslutningen. De sista fem minuterna är helt klart mest sevärda, med snabba blickar tillbaka på de övriga säsongen, när Mary går mot sin avrättning.

Favoritkaraktär: Jag måste nog säga Mary, men jag hade även stor behållning av Elisabeth.

Favoritpar: Nej. Eller Mary och Francis, tillsammans igen på andra sidan. De var ju mitt otp för den här serien.

Bäst i säsongen: Som sagt - när det åtminstone snuddar vid sådant som verkligen hände.

Värst i säsongen: När det är så osannolikt att man känner behov av en skämskudde. Som att Elisabeth skulle ha haft flera älskare, och till och med gift sig i hemlighet - med en man som levde på 1800-talet? Jodå, jag googlade för att få veta om Gideon Blackburn hade någon verklig bakgrund, och det hade han. Fast i ett helt annat sekel. Sådant har jag haft väldigt svårt för hela seriens gång.

Övriga kommentarer: Jag visste att "Reign" hade blivit nedlagd långt innan säsongen visades i våras. Jag trodde att produktionsteamet också visste det, och skulle anstränga sig för att knyta ihop resten av Marys liv under den här säsongen. Men med tanke på att till och med sista avsnittet bygger upp till en cliffhanger, så börjar jag undra. Helat plötsligt är det "21 år senare" och Mary väntar på sin avrättning, på order av Elisabeth, utan att vi som tittare får någon vettig förklaring till vad som ledde dit. Kändes aningen snopet. Å andra sidan var de där sista minuterna dock så pass rörande att jag nästan fällde en tår. Nästan.

onsdag 6 september 2017

Soundtrack of my life


Mika - Hurts (remix)

How did we end up like this?
Under a burning sky
Some things are better unsaid
It's easier to lie

I'm pulling but my heart is on the wire
Don't need a thousand guards to lock me in
Doesn't take a fool to start a fire
Solitary spark and wars begin

You say it's only words
And that it will get easier with time
Nothing's only words
That's how hearts get hurt

I can't, I can't
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing words
That's how hearts get hurt

How did all it come to this?
We started off as friends
It makes it easier to leave
If we're strangers by the end

I'm pulling but my heart is on the wire
Don't need a thousand guards to lock me in
Doesn't take a fool to start a fire
Solitary spark and wars begin

You say it's only words
And that it will get easier with time
Nothing's only words
That's how hearts get hurt

I can't, I can't
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing words
That's how hearts get hurt

You say it's only words
And that it will get easier with time
Nothing's only words
That's how hearts get hurt

You say it's only words
It doesn't matter if they're also mine
Nothing's only words
That's how hearts get hurt

I can't, I can't
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing words
That's how hearts get hurt

tisdag 5 september 2017

Säsongssammanfattning: The Handmaid's tale, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Var ska man börja? Med att säga att den här serien aldrig kommer att kunna sammanfattas med mitt vanliga lilla formulär. Det går inte att hitta något "favorit" och det mesta som händer i "The Handmaid's tale" går att klassa som "det värsta".
Jag nöjer mig med att den här serien är väldigt sevärd, och att det är spoilervarning galore under bilden.


Serien är en dystopisk skildring av en framtid mycket nära, om den inte redan är här. Miljöförstöringen har blivit så kraftig att stora delar av världen är omöjlig att bo på för att den är så förgiftad. Till följd av detta har befolkningsantalet sjunkit, främst för att så få barn föds. Många är sterila, och få graviditeter leder till födsel av friska barn.
Ur detta scenario föds Gilead. En stat som tagit makten och med hård hand delar in mänskligheten i fack efter vad de anses vara dugliga till. Denna stat leds så klart av gudfruktiga män, och kvinnorna är Fruar, Marta, Tant eller Tjänarinnor.
Offred är en tjänarinna. Hennes uppgift är att föda fram barn så att befolkningen ska kunna öka. Hon har plats hos familjen Waterford, och tvingas där delta i Cermonin.
Offred minns dock ett liv innan detta, där hon hade ett jobb på ett förlag, var gift med sin stora kärlek Luke, som hon har dottern Hanna med.

En av de jobbigaste sakerna med den här serien är just detta att Offred, eller June som hon egentligen heter, minns ett liv innan. Jag som inte har läst Margaret Atwoods bok som serien är baserad på, hade ingan aning om vad som väntade mig när jag började titta på serien. Jag trodde det skulle vara ett samhälle som "alltid funnits", där kvinnorna var vana vid att leva i sexuellt slaveri. Men så är inte fallet. Junes minnen av livet innan är väldigt färska, och vi får i flera tillbakablickar följa henne i livet innan Gilead, samt se hur hin drabbades när Gilead så sakta tog makten.
Det här är en fruktansvärt bra serie. Fantastiskt skådespeleri som känns ända in i märgen. Jag sitter och blir både glad, arg, ledsen och äcklad - ibland alltihop inom loppet av bara några minuter. För det är även en fruktansvärd värld som visas - en värld som jag tyvärr kan känna är aningen för nära inpå ibland. Det finns säkert män som tycker att den här typen av samhälle är en utopi och inte en dystopi. Inte alla män. Så var det sagt och ingen behöver bli kränkt.

Det är så fruktansvärt jobbigt att se alla övergreppen, man kan nästan känna smaken av skräck som omger framförallt Tjänarinnorna. Misshandeln, hjärntvätten, kuvandet, avrättningarna de förväntas utföra, våldtäkterna de utsätts för.
Det är så mycket att man får ont i magen ibland. Det här var en sådan där serie där jag behövde mentalt förbereda mig för att se varje avsnitt, eftersom jag inte visste vad jag hade att vänta mig. Jag visste bara att det troligen skulle bli jobbigt att titta på. Och det har det varit. Jobbigt och hjärtskärande, man ack så bra.

Serien är alltså baserad på en bok av författaren Margaret Atwood, och om jag förstått rätt så slutar säsong ett ungefär där boken slutar. Jag har som sagt inte läst boken, än, så jag kan ha förstått fel. Det är dock klart för en ny säsong, som kommer skrivas med Margaret Atwood som konsult, för att behålla hennes tankegångar kring boken. Hon har för övrigt varit med som konsult även den här första säsongen.

"The Handmaid's tale" har med rätta blivit mycket omtalad och hyllad. Den är nomonerad till 11 Emmy Awards, bland annat Elizabeth Moss för bästa kvinnliga huvudroll i rollen som Offred/June, och jag tror att hon har en stor chans att knipa den.

måndag 4 september 2017

"Röde Orm" av Frans G. Bengtsson

Någongång där i min gröna ungdom läste jag "Röde Orm" för första gången. Det här var alltså en omläsning för mig, sisådär 25 år senare. Vill man hårdra det så är "Röde Orm" egentligen två böcker: "Sjöfarare i Västerled" samt "Hemma och i Österled". Mitt ex, som jag har lånat av min pappa på obestämd tid = fått ta över, innehåller båda böckerna, är tryckt 1960 men... "Originalets text återges utan sammandrag eller förkortningar". Det betyder att jag hade en ingångssträcka där jag behövde vänja mig vid att läsa på gammalsvenska om ehuru de foro över haven.


Orm Tostesson är son till en hövding, och hamnar på havet av en slump. Hans första resa, den i Västerled, är den längsta och bjuder på mest äventyr. Och det är mest det böckerna handlar om, hur Orm och hans vänner hamnar i diverse situationer och sedan tar sig ur dem.
På plussidan kan jag känna att boken är väldigt historisk korrekt. Inte en enda hornförsedd hjälm i hela boken, till exempel. Det var nog såhär det i mycket gick till på den här tiden, när Sverige så försiktigt började kristnas.
På minussidan kan jag tycka att det blir lite väl tjatigt ibland. Det är ett evigt stridande och drickande av öl, kan jag känna. Och jag får en otäck känsla i kroppen när kvinnor, eller småflickor, behandlas som handelsvaror. Inte undra på att kvinnorörelsen har haft en lång väg att gå.
Boken känns rätt så rejält grabbig i tonen, som i att det är en man som skrivit för andra män. Lite sådär hö hö och dunk i ryggen. Manly men. Ni hänger säkert med på vad jag menar. Jag saknar ett mer vardagligt perspektiv, där man får följa livet som sådant, utan slagsmål, plundringståg och jakter efter skatter. Mer jordnära, om man så vill. Men nu är det väl så att ska man skriva en bok som utspelar sig under vikingatiden, så är det inte livet i land som känns mest spännande att skriva om, utan för oss som kom efter upplevs nog hela den perioden som ett enda långt plundringståg och litteraturen blir därefter. Jaja, det finns andra böcker att läsa om man vill ha ett kvinnligt perspektiv.

Jag mindes den här boken som mycket bättre. Jag tyckte den var helt okej den här gången också, men inte omvälvande på något sätt. En svensk klassiker, med ursvensk handling. Läsvärd bara därför.
Mitt betyg blev 3/5.

Nu hade rakade män börjat komma till Skåne, både från saxarnas land och från från England, för att predika den kristna läran. De hade mycket att tala om, och folk var först nyfiket och lyssnade gärna; och kvinnor funno det nöjsamt att doppas av främlingarna och få en vit särk till skänks. Men snart hade främlingarna ont om särkar; och folk upphörde att lyssna till deras predikningar, som föreföllo tröttsamma och föga trovärdiga; dessutom talade de ett hackigt tungomål, som de lärt sig i Hedeby eller på de västra öarna, och tedde sig därför barnsliga till förståndet.

(Hitta mig på Goodreads)

torsdag 31 augusti 2017

Augustifavoriter

Är det bara jag är har den här sommaren försvunnit snabbt? Hela året faktiskt, om jag tänker efter. Det känns som nyss som jag var på barnens skolavslutningar, och nu har de plötsligt börjat skolan igen? Va?
Å andra sidan - superskönt att få tillbaka rutinerna igen. Inte för att jag släppte mycket på dem under sommaren, men ni vet säkert vad jag menar. Det är på något sätt lite enklare att hålla rutinerna om man har en vardag att hänga upp dem på.

Det firas en del födelsedagar i augusti, så mycket tårta har det blivit. Den här Devils chocolate cake bakade Lilla E till sin storasysters födelsedag. Bland annat.

Bok: "The Scorpio races" av Maggie Stiefvater. En av endast tre böcker jag läst ut den här månaden. Har haft en liten det-mesta-svacka de senaste veckorna, men det där reder nog snart upp sig.

Fic: Jag har faktiskt läst nya fics den här månaden, och inte bara gamla favoriter. Och bland dem gillade jag faktiskt Stucky AUn jag läste ut igår, som är skriven av Rena, "Anatomy of a scandal".

Film: Jag har varit på bio även i augusti! Däremot blev jag galet besviken på "The Dark Tower". Jag vet inte vad jag hade hoppats på, men det var inte det här. Bokserien är ett mästerverk, med sju böcker samt ett par stand-alones, och många många referenser till Kings övriga verk, samt att det ofta finns mörka tornet-refenser i hans böcker, som man ser om man vet. Och filmen var bara ett mishmash och en besvikelse. Sju böcker berättade på under två timmar.
Jag som hade längtat så länge...

Tv-program: Det första som faller in i mitt huvud här är faktiskt inte den fjärde säsongen av SKAM, utan den serie som älskade maken och jag tittar på just nu. "The Handmaid's tale" är tv som drabbar. Jag måste ladda mentalt inför varje avsnitt, för jag tycker stundtals att det är så fruktansvärt jobbigt att se på, men samtidigt är det bra att jag inte vill missa en sekund. Se den, om ni inte redan gjort det.

Bildkälla Idobe

Kläder: Tror jag ska slopa den här punkten.

Nagellack: Känner mig lite underväldigad av de lacken jag burit den här månaden, nu när jag sitter och tittar tillbaka på dem. Snopet. Men jag trivdes nog allra bäst i The Hot Kitsune från Darling Diva Polish.



Upptäckt: Det finns foundations som inte känns som en stram och varm mask i nyllet efter några timmar! Problem man kan ha med en känslig och yttorr hy. Jag fick leta i en herrans massa år, men till sist hittade jag den - Serum foundation från The Ordinary. Lätt täckning. Typ my skin but better. Älskar den!

Extra speciell rolighet: Förutom döttrarnas födelsedagar, så självklart att få en present av mon älskade bokcirkel. Särskilt när presenten är en tavla av Juniper, the happiest fox. Visste ni att jag älskar rävar? Jag älskar rävar.

Mitt eget favoritinlägg: Jag har faktiskt inget. Har funderat lite på bloggens vara eller icke-vara den här månaden (igen) och mest känt mig tråkig. Men så är det ibland. Antar jag.

onsdag 30 augusti 2017

"The Scorpio races" av Maggie Stiefvater

Den som hängt med ett tag i mitt boksvammel vet så klart vid det här laget att jag fullkomligt älskar Maggie Stiefvater. Det är något med sättet hon skriver på som alltid fångar mig och väver in mig i en drömsk och poetisk resa via sidorna i en bok. Hon har blivit en av mina favoritförfattare, och hur mycket jag än försökte värja mig från att bara handlöst älska "The Scorpio races", och iställer läsa den lite mer kritiskt, så gick det inte. Jag fullkomligt älskade boken.

Bildkälla Goodreads
I början av varje november går Scorpio kapplöpningen på den lilla ön Thisby. De hästar som rids är dock inte öns vanliga ponnys, utan de capaill uisce som varje höst drivs upp ur havet kring Thisby i sin jakt på färskt kött. De magiska vattenhästarna fångas, tämjs och används i kapplöpningarna. Några ryttare överlever, andra har inte samma tur.
Sean är den man ska slå. Som fyrfaldig vinnare av Scorpioloppet äger han en nästan övernaturlig förmåga att förstå sig på capaill uisce - framför allt då den röda hingsten Corr.
Puck ville inte alls rida i loppet, men tanken på prissumman gör att hon ändå ställer upp, som den första kvinnan någonsin.

Ack ja. Var ska jag börja? Som alltid när det kommer till Maggie Stiefvaters böcker så nästan drabbas jag av det vackra språket. Det är en sådan poesi och varje ord känns valt med sådan omsorg att jag kommer på mig själv med att sitta och läsa så långsamt jag bara kan för att få njuta den där lilla stunden extra. Jag får så tydliga bilder inom mig att det nästan känns som att jag är där. Thisby är en påhittad plats, men ändå känns den så verklig att jag vill boka en biljett för att besöka denna stormpinade ö. Kanske inte på hösten när de där läbbiga vattenhästarna tar sig upp på stränderna, men annars. Allt känns så levandegjort. Man blir vän med både Puck och Sean. Man känner deras frustration över sin situation, men även triumfen i deras framgångar. De blir liksom ens egna små barn som man älskar och önskar allt gott.
Boken bär också på en tidlöshet. Man vet såklart när på året den utspelas, men inte vilket år det är. Det skulle kunna vara nu, eller då eller sedan. Och jag älskar den där känslan som det ger - nästan en sorts viktlöshet.
Maggie Stiefvater gillar att använda sig av mytologiska eller legendomspunna element i sina böcker. I den här boken är det alltså capaill uisce (uttalas visst copple ishka), eller kelpies som kanske är lättare att känna igen. Bäckahästen om du så vill. Här får de behålla sina magiska förmågor att fånga in människor och driva dem till havs, de får behålla sin blodstörst och sin hunger efter kött, och det är det som ger boken dess magi, ramen att hänga upp berättelsen på. Och det är gjort så bra och så kärleksfullt och med stor respekt för den ursprungliga mytologin.

"The Scorpio races" är en fristående bok och den fungerar bra som en sådan. Visst skulle jag gärna ha en fortsättning och få veta exakt vad som händer efter att boken är slut, men samtidigt så slutar den helt perfekt. Är man nyfiken på Maggie stiefvater, men inte har lust att börja läsa en av hennes serier, så rekommenderar jag alltså "The Scorpio races" med varmt hjärta. Boken finns översatt till svenska och heter då "Dödsritten". Huruvida det helt fantastiska språket överlever en översättning låter jag vara osagt, men jag har mina tvivel - tyvärr.

Jag försökte alltså värja mig när det gällde betygsättningen av "The Scorpio races". Jag hade en känsla av att jag inte kan ge allt som Maggie Stiefvater skriver en femma. Men om hon nu förtjänar det? Om nu den här boken grep tag i mitt hjärta och inte ville släppa taget? Klart den ska få högsta betyg. 5/5 alltså.

It is the first day of November and so, today, someone will die.
Even under the brightest sun, the frigid autumn sea is all the colors of the night: dark blue and black and brown. I watch the ever-changing patterns in the sand as it's pummeled by countless hooves.
They run the horses on the beach, a pale road between the black water and the chalk cliffs. It is never safe, but it's never so dangerous as today, race day.
This time of year, I live and breathe the beach. My cheeks feel raw with the wind throwing sand against them. My thighs sting from the friction of the saddle. My arms ache from holding up two thousand pounds of horse. I have forgotten what it is like to be warm and what a full night's sleep feels like and what my name sounds like spoken instead of shouted across yards of sand.
I am so, so alive.

(Hitta mig på Goodreads)

söndag 27 augusti 2017

Månadens nagellack - augusti

Som jag trodde släntrade inget lack från juli in i det här inlägget, men jag räknar med minst ett lack från augusti i september månads sammanfattning. Om det jag har på nu inte är så trevligt att jag behåller det på nästan en hel vecka.
Sista söndagen i månaden visar jag nagellacken jag burit, traditionsenligt sedan januari i år. Och det här är faktiskt sista söndagen i augusti, så då antar jag att jag gör det. I någon sorts bokstavsordning, för i kronologisk ordning kan det inte bli då mitt minne inte är bra.


Nocturne från A England har jag redan visat i sammanfattningen av Sargent's vision. Det blev inte någon favorit, mest för att holot drunknade i en alldeles för mörk bas. Det är ändå snyggt, men saknade det där lilla extra.


Jag har varit ganska kass på att måla naglarna i augusti, utom när det kommer till holofredag. En sådan bar jag det magiskt vackra The Hot Kitsune från Darling Diva Polish. Det är en sådan där smickrande guldbeige nyans som ser diskret och trevligt ut tills solen träffar det. För då jädrar blir det regnbågar! De var svåra att fånga på bild dock. Lacket ingick i en Teen Wolf-kollektion jag var "tvungen" att ha.


Mer holo i form av sagolika Red 3D/Holo från Glitter Gal. Ett litet mer tegelrött lack med helt fantastiska regnbågar. Det här är ett sådant där hololack där man nästan inte ens behöver sol för att visa upp det i all sin skönhet, men sol hjälper alltid till lite extra.


Jag råkade upptäcka att det grå hololacket The Ghost shift från Phalish matchade mitt grånande hår riktigt bra. Lacket har dock betydligt mer regnbågar än mitt huvud. Lacket var del av en Doctor Who-kollektion jag var "tvungen" att ha.


Disco Inferno från indiemärket Polish Alcoholic är ett murrigt lila fullsmockat med glassflecks i olika färger och skiftningar. Mycket grönt och koppar händer där. Lätt att ta bort också, trots alla flakes.


Wind of Change, även det från Polish Alcoholic, var jag lite mer besviken på. Jag trodde det skulle vara mer blått ä vad det var. Nu var det en ganska mörk teal, och många av de där färgskiftande flakesen försvann tyvärr i en bas som jag upplevde som lite för mörk. Det är fortfarande snyggt, men inte så snyggt som jag hade hoppats.


Och så lacket jag bär idag. Pinking Out Loud från H&M Beauty är ett ganska mörkt rosa lack med rosa skimmer. Jag tycker mig även ana en liten orange skiftning i vissa ljus. Snyggt som tusan!

Och det var alla lacken för denna månad. Bara sju stycken. Så kan det bli ibland. Jag har inte alls haft lust att måla naglarna den här månaden, och burit mina lack lääänge och ibland haft nakennaglar flera dagar i rad. Så när jag säger att det finns en viss risk/chans att Pinking Out Loud ändå blir augustis sista lack, så menar jag det. Vi får se hur det blev, sista söndagen i september.

fredag 25 augusti 2017

Säsongssammanfattning: Lucifer, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Andra säsongen av "Lucifer" hade en jättelång hiatus i våras, och det var ju tråkigt på mer än ett sätt. Främst kanske för att jag då liksom tappade bort serien när den kickade igång igen, och helt enkelt glömde bort den - fram tills nu. Jag har haft en ganska lång svacka i mitt tv-tittande, där jag inte riktigt har haft lust att börja med någon ny serie, eller titta ikapp på sådana där jag halkat efter, och där hamnade "Lucifer" Aldrig så att jag funderade på att släppa serien helt dock, för jag gillar att hälsa på hos djävulen själv och spana in vad han hittar på där borta i änglarnas stad.

Bildkälla Spoiler TV
Favoritavsnitt: 2x06 "Monster" Lucifer har svåra skuldkänslor efter Uriels död. När Chloe och Dan utreder skjutningen på ett bröllop med zombietema, försöker Lucifer ställa sig i skottlinjen. Maze avslöjar sitt rätta ansikte för Trixie - tur att det är Halloween. Dr. Linda Martin tröttnar på att Lucifer "talar i metaforer" och ber honom visa sitt rätta ansikte. När han gör det får hon dock kanske lite mer än vad hon bett om.
2x12 "Love handles" Lucifer och Chloe utreder några mystiska giftmord där misstankarna snart riktas mot en professor som försöker bevisa att människan alltid tänker på sig själv i första hand. När Lucifer får veta att han och Chloe manipulerats att falla för varandra, bestämmer han sig för att konfrontera henne och avsluta deras relation, bara för att finna att hon lider av förgiftningssymptom.
2x14 "A good day to die" Hela teamet försöker desperat hitta att motgift för att rädda Chloe. Lucifer får Maze och Linda att stoppa hans hjärta så att han kan besöka Helvetet och få fram motgiftets komponenter från professor Carlisle. Att lämna Helvetet visar sig dock vara svårare än vad han trodde.
2x18 "The good, the bad and the crispy" Charlotte tvingar ur Linda sanningen om Lucifers plan. Amenadiel vill inte sätta samman svärdet, då han känner sig nära Gud igen, men när Charlotte hotar att döda en hel nöjespark sätter Lucifer samman svärdet och sänder Charlotte vidare. I ett försök att rädda Linda lyckas Amenadiel få tillbaka vissa av sina gudomliga krafter.

Favoritkaraktär: Lucifer.

Favoritpar: Inte det nej. Eller vänskapen mellan Maze och Linda.

Bäst i säsongen: Jag älskade att Lucifer, Maze och Amandiel berättade för Linda vilka de verkligen var, även om hon till en början var jätterädd för dem och inte ens vågade titta på dem. Det gjorde att deras relation senare blev så väldigt äkta.

Värst i säsongen: Skulle jag kanske tycka om den här serien ännu mer om man bytte ut Chloe och Trixie? Troligen.

Övriga kommentarer: Lucifer kommer tillbaka med en tredje säsong i oktober. Jag hoppas min "titta på tv-svacka" gått över till dess.

onsdag 23 augusti 2017

Plommonpaj

Det var ju en underlig och kall vår där, med snö och minusgrader långt in i månaderna som är viktiga för att få saker att växa och gro i naturen. Eller för fruktträd att blomma och sedan bli pollinerade så att de kan bära frukt. Det blir inte så mycket äpplen i år, men betydligt mer plommon. Även om rekordet från några år tillbaka, då trädet var så fullt av frukt att jag trodde grenarna skulle knäckas, nog är svårslaget.

Anyhow... Det blev plommon i år och alla plommonen mognade samtidigt. På ett litet ungefär. Så för att slippa traktens alla ungar klängandes som apor i trädet (grenar som knäcks är inte kul) så ställde sig älskade maken på stegen och länsade trädet på frukt. Och sedan dess har vi ätit plommon. Och fryst in plommon. Och funderat på att koka plommonmarmelad. Och bakat plommonpaj. För hur trött man än är på plommon - är de i en paj slinker det liksom ner ändå.


Plommonpaj

Tillräckligt med plommon för att täcka bottnen på din pajform
1 dl vetemjöl
3/4 dl socker
1 krm vaniljsocker
75 g smör

Kärna ur och klyfta plommonen och lägg dem i en pajform. Eller i portionsformar. Whatever floats your boat.
Blanda de torra ingredienserna och strö ut det över frukten. Hyvla över kylskåpskallt smör med en osthyvel, lägg ut smöret jämnt över fyllningen.
Grädda pajen i 200 grader varm ugn 20-25 minuter tills pajen blivit gyllenbrun och lite knäckig.

Allra godast lite ljummen med en skopa vaniljglass. Tycker jag. Funkar såklart med vaniljsås eller vispgrädde också.

Jag har inte testat att göra den här pajen med annan frukt än plommon, men kan tänka mig att det mesta skulle funka. Tänk bara på att hårdare frukt, som äpple, behöver skivas lite tunnare så att frukten hinner bli riktigt mjuk och gooey. Mums!

tisdag 22 augusti 2017

Tre tomma no. 38

Den som gissar att jag gör slut på många slattar just nu, gissar fullkomligt rätt.


Burt's Bees. Beeswax Lip Balm with Vitamin E & Peppermint. Det här är en riktig älskling! Dels gillar jag att det är så smidigt att lägga på läpparna, dels gillar jag det där pirret som mint i läppbalsam ger. Återfuktar kanonbra! Kommer absolut att köpa det igen, men just nu har jag andra läppbalsam som ligger och dräller ungefär överallt, så ett nyköp just nu känns lite överflödigt.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Max Factor. Masterpiece. High definition mascara. Något så ospännande som en mascara. Med tanke på att jag sminkar mig nästan aldrig, så är den här långt ifrån slut. Den har bara blivit ofräsch och dags att kasta. Helt okej. Jag föredrar borstar som inte har de där silikonpiggarna som den här mascaran har, men det har funkat bra att använda den ändå. Bra svärta och håller böjen hyfsat, men varma dagar eller om jag svettats så upplever jag att mascaran liksom försvinner. Inte så att jag börjar likna en tvättbjörn eller så, utan bara att mascaran inte längre är där när jag ska tvätta av sminket.
Jag har en annan i samma serie står på lut, men jag har inte använt den ännu. Köpte ett sådant där presentpack med två olika mascaror i när det var utförsäljning efter jul. Och den andra har jag inte öppnat ännu alltså. Smart av mig.
Brännbart avfall.
Betyg 3/5

Apolosophy. Wild Cloudberry Body Scrub. Gjorde precis slut på den här tuben. Har ingen ny eftersom jag helt enkelt glömde köpa en sist jag var och handlade. Jag tror de har bytt utseende på den här också. Jag gillar att den känns skonsam samtidigt som den ger ett ordentligt riv. Upplever alltså inte den som minsta lilla uttorkande. Plus för trevlig doft, där jag dock inte känner av någon hjortrondoft direkt, samt att den skrubbar med korn av aprikoskärnor. Inga mikroplaster här inte!
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

måndag 21 augusti 2017

"Anna Karenina" av Leo Tolstoj

Jag sade lite skämtsamt till en av mina vänner att jag visst har någon sorts mastodontbokssommar i år. Och med minst en bok per månad med 700 sidor eller mer, så ligger det lite sanning i det. "Anna Karenina" har till exempel över 900 sidor. Det har känts lite under läsningens gång som att 100 av de sidorna är namn..

Bildkälla Goodreads
På tal om namn kan vi ju börja med att kolla på vad boken heter. En bok som heter "Anna Karenina" tror man ju ska handla om en person som heter Anna Karenina, men se det gör den inte. Jovisst är hon med, och det rätt så mycket till och med, men jag tycker inte att hon är en central gestalt på det sätt titeln antyder. När man är matad sedan barnsben med romantiska bilder på Greta Garbo så kan man också luras att tro att det här på något sätt ska vara en romantisk berättelse, men det är det inte heller. Stor del av handlingen kretsar kring den skandalartade relationen mellan Anna Karenina, en gift kvinna, och greve Vronskij, men minst lika stor del, om inte större, kretsar kring Konstantin Levin och hans sökande efter en mening i livet. Min gissning är att Levin är författarens alter ego, och om boken nu absolut skulle ha ett namn som titel så hade nog "Konstantin Levin" varit riktigare. Fast egentligen borde den kanske ha hetat "Rysk överklass", för det är det det handlar om.

Boken har flera huvudpersoner och vi får följa händelserna både ur deras och ur vissa viktiga bikaraktärers synvinkel. Handlingen pågår under några år i den senare halvan av 1800-talet, inom den ryska överklassen. Det fars flitigt mellan Moskva och St Petersburg, och även en hel del ut på landsbygden, där bland annat Levin har ett gods. Han är även den som bor ute på landet och studerar lantlivet och lantbrukarna. Man kan känna att det är en hoper korkade människor som bor där ute bland åkrar och skogar och jaktmarker, men egentligen är det bara så de ses på av den som har pengarna och makten i landet. I viss mån idealiseras livet på landet, och särskilt Levin ser på det med stort intresse och en vilja att förstå och lära sig. Hans försök att modernisera jordbruket motarbetas dock, och han har en hel del besvär med sina arbetare.
Parallellt med Levins liv på landet lever så Anna Karenina ett liv i staden. Hon har av en slump träffat greve Vronskij, och han fallet handlöst för henne och bestämmer sog för att göra henne till sin. Att hon redan är gift och har en son hindrar inte Vronskij, och snart har han och Anna inlett en kärleksrelation som får förödande konsekvenser när hennes man vägrar gå med på skilsmässa. Anna ses som fallen och en dålig kvinna, och förskjuts ur samhällslivet, även av sådana som förut kallat sig för hennes vänner.

Det här är en fängslande bok, trots att den ibland kan kännas alltför ordrik. Jag hade knappats läst ut den om den inte på något sätt hade fängslat mig.
Men! Det kan kännas lite för utdraget och lite för fokuserat på detaljer ibland. Det förekommer bland annat ett dödsfall där man detaljerat får följa dödsbäddskampen, under flera dagar. Eller jaktturer där alla skott och antal fällda beckasiner och dubbelbeckasiner noga anges. Orka.
Jag fick också fullkomligt fnatt på fraser på andra språk, främst franska, som inte hade översatts ens med en liten fotnot i marginalen, där det faktiskt känns som att jag missar en hel del väsentligt i handlingen. Jag läste franska i 5 år. Minns jag något av det? Inte mycket. Ibland kan jag lista ut vad det är som sägs, men ofta står jag där med skägget i brevlådan och fattar ingenting. Att det var vanligt inom den ryska överklassen att tala andra språk än ryska inför sina tjänare visste jag ju. Mest för att dölja detaljer om sitt privatliv för att inte späda på eventuellt skvaller. Så jo - jag känner mig ibland som en kammarjungfru som går miste om godbitarna.
Annars är det en ganska vardaglig lunk. Man får liksom hänga med karaktärerna "på jobbet" och följa deras tankegångar. Lyssna på samtal som rör utvecklingen i Ryssland  som den var på den tiden. Början på tankegångar som så småningom skulle leda till revolutioner. Boken utgavs första gången 1877, så det som händer här händer drygt 30 år innan revolutionen 1905 där tsaren förlorade sin status. Man kan dock redan här se ett frö sås.

Mitt betyg på "Anna Karenina" blev 3/5. Jag känner mig rätt så nöjd med att ha läst boken, och den var okej, men inte så mycket mer. Och så hänge jag upp mig på titeln, som sagt. När man tror man ska få ett romantiskt drama och man får livet på landet. Liksom.

I hans peterburgsliv var människorna fördelade på två helt skilda sorter. Den ena, den lägre, bestod av de futtiga, enfaldiga och framför allt löjliga människorna som trodde att en äkta man borde leva tillsammans med en enda kvinna, den lagvigda makan, att en ungmö bör vara oskyldig, en kvinna ärbar, en man manlig, fast och bestämd, att man bör uppfostra barnen att tjäna sitt bröd, att skulder bör betalas och andra liknande dumheter. Detta var de gammalmodigas och löjligas kategori. Men det fanns en annan sorts människor, i hans ögon de verkliga, och till dem hörde alla vilkas huvudsakliga uppgift var att uppträda elegant, storsinnat, djärvt, muntert, att utan att rodna hänge sig åt alla möjliga lidelser och driva med allting annat.

(Hitta mig på Goodreads.)

fredag 18 augusti 2017

Sista födelsedagen för i år-Dagens

Bildkälla Policy for play
Låt: Någon med Bowie. Because of reasons.
Outfit: Top och kjol från H&M. En leopardmönstrad och en röd. Ni får gissa vad som är vad.
Smink: Bidde inte det idag, på grund av är lat.
Nagellack: The Hot Kitsune från Darling Diva Polish. Det är ju holofredag!
Doft: Saltwater från FirebirdBathBody.
Smycke: Ringar.
Klocka: Rosefield i rosé med beige mockaband.
Frukost: Äggviteröra, det var meningen att den skulle vara en omelett men den gick sönder så jag pajade den helt. Rökt skinka. Stekta plommon. Te.
Fika: Cider och espressotårta. Så. Mätt.
Middag: Friterad kyckling, curly fries och olika dipsåser. Födelsedagsbarnet bestämmer middagen som vanligt.
Pryl: Fritös.
Träning: Inte det, nej...
Kvällsnöje: Fira födelsedag.
Att tillägga: Lilla E fyller alltså år idag. Hela 14 stycken till och med. Hon vill helst inte visa sitt ansikte på sociala medier, så då slipper hon det. Men hon är mammas hjärtegull och jätteduktig på att baka. Hon bakade sin egen tårta, till exempel. Dessutom gillar hon Bowie och på hennes önskelista stod en t-shirt med Ziggy Stardust. Så då fick hon det.
Grattis till mammas älskling!

Och nu är det inga fler födelsedagar i familjen förrän i januari. Puh!


Här är i varje fall hennes rygg, på ett av sommarens snyggaste foton. Solnedgång över Hjälmaren på väg hem från en dagstur till Nyköping.

torsdag 17 augusti 2017

What I eat in a day #16 - Yesterday

Som rubriken antyder - maten jag åt igår. Helt enkelt.


Jag började min dag med te och gröt. Vårt plommonträd tyckte att det var en bra idé att låta all frukt mogna prick samtidigt, så självklart toppade jag gröten med plommon. Samt kanel, pumpakärnor och hampafrön.
Jag brukar göra min egen grötmix också. Började med det efter att ha sett en hutlöst dyr "supergröt" på en butikshylla. Kollade vad den innehöll och gjorde min egen, betydligt billigare. 4 dl havregryn, 4 dl rågflingor (eller boveteflingor för det är också gott), 1 dl linfrön, 1 dl solroskärnor. Blanda och förvara i burk. Vid grötkok: 1 dl grötmix, en nypa salt och 2 dl vätska. Jag gör oftast min gröt på någon sorts plantmjölk, i det här fallet var det mandeldryck/mjölk. Det ger en väldigt krämig gröt som inte behöver extra mjölk i tallriken. Tycker jag i varje fall, men det där är ju en smaksak.


Till lunch gjorde jag ugnsbakad falafel enligt ett recept jag hittade hos Simply Quinoa. Till det grönkål masserad med olivolja, samt råris och sås som blev kvar från middagen dagen innan. Då åt vi kofta korma, alltså köttbullar i gräddsås - fast på indiska. Blev så där behagligt mätt av den här lunchen.


Till fikat fick jag för mig att jag ville ha någon typ av energiboll till mitt te, man kan skymta den där älskade randiga temuggen därnere. Och min vattenburk som jag dricker vatten fån hela dagarna. Med pyttelite inspiration från havrekakor gjorde jag dessa.
½ dl pecannötter, ½ dl havregryn, en knivsudd vaniljpulver, 2 dl russin. Mixa någon minut, tills det går att rulla bollar av "degen". Förvara i kyl.
Rolig grej - jag gillar inte havrekakor med russin för jag fullkomligt avskyr torkad frukt i bakverk. Usch och blä! Men om den torkade frukten, som i det här fallet russinen, inte har blivit uppvärmda, så tycker jag väldigt bra om den.
Nagellacket är för övrigt Wind of change från Polish Alcoholic. Om någon undrade.


Det var en av mina favoriträtter till kvällsmat - risotto med citronpesto. Till det grönsallad, tomat, oliver och ett litet glas vin, så att vi fick göra slut på sista slatten i flaskan.


Till efterrätt frossade vi i oss vattenmelon. På bilden är det Lilla E som tar för sig. Hon fyller 14 år i morgon. Herreminje vad jag känner mig gammal ibland...


Kvällssnacks blev det också. Några kuber ost, några skivor ugnstorkad pepperoni, några cornichoner. Kan vi prata om hur goda cornichoner är? Jättegoda! Ju.

onsdag 16 augusti 2017

Plejaderna om "Hjälten" av Dean Koontz

Nu blir det bokinlägg igen! Det är ju som att bloggen har förvandlats till en bokblogg, och lite så känns det för mig med. Mest beroende på att jag är galet oinspirerad just nu - men läser gör jag!

"Hjälten" av Dean Koontz var det inte bara jag som läste, utan hela mina förträffliga bokcirkel, det är den som heter Plejaderna som det syftas till i rubriken.
Jag säger förträfflig av en anledning - jag fick nämligen en försenad födelsedagspresent av dem, då den inte hann komma till träffen innan som var på min födelsedag. Och det var - en tavla av Juniper! Som jag har velat ha en sådan. Det kanske kom en liten lyckotår där. "Kanske".

Men för att återgå till "Hjälten", som var träffens samtalsämne med prio ett. Vi pratade så klart om annat också, för annars hade det inte varit vi...

Bildkälla Goodreads
Tim Carrier sitter vid en bar när en man misstar honom för någon annan och ger honom ett kuvert med pengar samt ett fotografi av en kvinna och hennes adress. Resten av pengarna ska han få när "hon är borta". En stund efter att denne man har lämnat baren, kommer en annan man in, som Tim ger pengarna och berättar att han ångrat sig, men att han kan behålla pengarna för besväret.
Tim beger sig så till kvinnan för att varna henne, men då har mördaren redan anat oråd och är dem på spåren. Vad som följer är en katt-och-råtta-lek med livet som insats.

Det börjar alltid bra när den som valt boken nästan ber om ursäkt för sitt usla val. Jo, det händer att ingen är nöjd, det här var ett sådant fall.
Boken har som plus att den är väldigt lättläst, men ungefär där slutar det. Anledningen till att den är så lättläst kan vara att språket är fullständigt futtigt och banalt. Dialogerna känns stolpigt uppställda, det är med miljöbeskrivningar och annat som irriterar mer än de tillför. Ingen av karaktärerna har någon utveckling att tala om, det känns som att den eventuella utveckling som varit redan har skett innan vi som läsare kommer i bilden. Den mest intressanta karaktären, mördaren, lämnas även han åt sitt öde. Där känner vi att vi gärna hade velat veta lite mer, men det får vi inte.
Boken är också ganska förutsebar, och jag blev exakt inget förvånad alls över hjältens bakgrund. Det blev lite sådär amerikansk patriotiskt att man riktigt såg den amerikanska flaggan vaja i bakgrunden - med Tim i sin superhjältecape poserandes framför. För han måste ju vara en superhjälte när bokens really bad villian berättar allt för honom. Så där som superskurkar gör i superhjältefilmer, det vet ju alla som sett "The Incredibles" att superskurkar gillar att hålla monologer. Motivet är för övrigt så långsökt att man baxnar.
Som om inte allt det vore nog så innehåller boken rena stav- och typfel. Ganska många dessutom, med konstiga meningsuppbyggnader och borttappade eller överflödiga ord i meningar. Superirriterande!
Men som sagt - den gick lätt att läsa, och jag har läst sämre böcker.

Betygen var av ytterst likartad karaktär den här gången, med en botten på 1 och en topp på 2,8 - för vissa av oss gillar att ge udda betyg. Medelbetyget blev 1,96/5. Jag skulle kunna vara snäll och avrunda det ytterligare uppåt till 2/5, men jag är inte snäll när det gäller den här boken.
Mitt personliga betyg var dock 2/5.

Stormarknadsklubben hade ett oemotståndligt pris på fyraliters majonnäsburkar, sex per kartong, och för en blygsam summa kunde man köpa tillräckligt många block med tofu för att bygga ett litet hus.
I sitt sökande efter en engångsmobil brydde sig inte Tim och Linda om att ta någon kundvagn. Kundvagnarna var tillräckligt stora för att kunna transportera en halt häst. Andra kunder hade fyllt sina vagnar med travar av toalettpapper, massvis med strumpbyxor, och enorma burkar med inlagd lök.
Ett yngre par styrde två vagnar med bedårande enäggstvillingar som satt med ansiktena bakåt i sina barnstolar, som om de hade fyndat två-barn-för-priset-av-ett i gång nio.
Ibland kände Tim sig orolig över att amerikanarna var så vana vid överflöd att de trodde att den här välståndsnivån och de här valmöjligheterna alltid hade varit standard utom i de mest outvecklade av världens hörn. Plötsliga nedgångar kan drabba samhällen där man inte känner till historien utan har inrett sina sinnen med enkel stereotyp reklam istället för sann komplexitet och fruktansvärd skönhet från ett känt förflutet.
De köpte en telefon som passade deras behov och en rakapparat till Tim. Kassörskan var tydligt förbryllad över att de bara skulle köpa två saker. Men hon gjorde inte mer än höjde ögonbrynen för att visa att hon inte tyckte om deras oamerikanska återhållsamhet.

måndag 14 augusti 2017

"The land of stories: An author's odyssey" av Chris Colfer

Inlägget kommer innehålla spoilers för serien "The land of stories". Läs vidare på egen risk.

Femte delen av sex i Chris Colfers serie om tvillingarna Alex och Conner Bailey och deras äventyr i sagornas och böckernas världar, heter "An author's odyssey". Till en början var jag rädd för att Chris Colfer skulle blanda in sig själv i berättelsen, men författaren som avses är istället Conner. Här dyks det ner i hans skoluppsatser, för att leja en armé som kan besegra den ondskefulla litterära armén som tagit makten i sagoböckernas värld med hjälp av tvillingarnas ondskefulle farbror Lloyd. Eller Den Maskerade Mannen, för det låter lite mer hotfullt.

Bildkälla Goodreads
Jag har verkligen gillat att hälsa på i Sagovärlden, och jag kommer säkert sakna den lite när jag läst sista boken, för jag kommer att läsa den. Colfer har byggt upp en lite myspysig värld om vad som händer efter sagornas slut, vad som händer i det där "ever after" som sagor ofta slutar med. Jag förutspår att det kommer vara seriens sista mening. Även älskade sagokaraktärer har här fått sidor som kanske inte alltid är smickrande, och de är inte så slätstrukna som de ibland kan vara i sagorna. Prinsessorna vill gärna lära sig fäktas, och prinsarna har inte alls något emot att passa barnen eller lära sig virka grytlappar.
Men! Den här boken känns bara som en enda lång transportsträcka. Det kommer komma en rejäl upplösning i sista boken, det anar man, men det känns som att de tre sista böckerna egentligen är en enda jättelång bok. Där de tre första böckerna kunde läsas rätt så fristående, så följer del 4-6 varandra så tätt att det knappt ryms ett andetag mellan dem.
Jag känner också mer och mer av att de här böckerna lämpar sig främst till unga läsare. Skulle helt klart rekommendera dem till mellan- och högstadieläsare, men är man äldre än så kan det lätt bli lite tradigt mellan varven.
Jag retar mig även stundtals på de moraliska övertonerna och hur förbaskat korrekt och präktigt det är. Lite äppelkindat käckt så där. Dessutom får jag intrycket av att Chris Colfer gärna vill hålla sina böcker så fläckfria som möjligt för att de ska få behålla sin läskrets i det där Kungadömet Av Överreaktioner som han kommer från. Eftersom jag följer Chris Colfer på sociala medier så vet jag att många skolor i USA har delar av serien på sin läsrepertoar, och för att få vara kvar där kanske man måste behålla alla karaktärerna som vita och heterosexuella? Vad vet jag? Jag saknar dock en minsta lilla antydan till något annat kärleksintresse än pojke/flicka, särskilt som författaren själv är öppet homosexuell och lever i ett flerårigt förhållande med en man. Vad jag drar mig till minnes just nu så finns det endast en (!) karaktär som har en mörkare nyans på huden är albylvit, och det är en av bikaraktärerna. Jag kan tycka att det är lite synd. Vänder man sig till unga läsare så kan det vara en bra idé att blanda in olika utseenden, ursprung och sexualiteter. Faktiskt.

Mitt betyg den här gången blev snittbetyget 3/5. Det var lättläst och jag hade lite trevligt några dagar och jag hatar det ju inte. Känner mig bara för gammal ibland.

Ja. Det var väl bara det. Sjätte delen släpptes i juli, men jag har inte skaffat den än. Jag ser dock fram emot den så att jag får veta hur det går i slaget om sagovärlden.

"Once again, it's a beautiful day to be a pirate," Auburn Sally said to her crew. "Ladies, lower the sales!"
The twins looked up, expecting the sails above them to come down and fill with the ocean air. Instead, Siren Sue peeked out of the crow's nest with a treasure chest full of scarves, jewlery, hooks and weapons. The other pirates gathered below her with hands full of gold coins.
"You heard the captain - time to lower the sales!" Siren Sue announced. "For a limited time, everything is half off! Scarves are two coins, earrings are four coins, necklaces are six coins and the rifles are eight coins! Get your accessiories while the sales are low!"
Siren Sue sold off the items to the pirates below until there was nothing lest in her chest. The women ogled their new purchases and showed them off to one another. It absolutely baffled Alex, and when she glanced at Conner, he looked just as confused as she did.
"I don't understand what's happening," he said. "I never wrote that."
"Did you mean to write lower the sails? Like the normal sails on a ship?" Alex asked. 
"Oops," Conner said. "I must have spelled it wrong."

söndag 13 augusti 2017

Tre tomma no. 37

Tre tomma saker som jag kommer lägga i plaståtervinningen så snart jag har skrivit klart detta.


ICA Hjärtat. Ekologiskt certifierat balsam. Oparfymerat. Ett lätt balsam som inte tynger ner mitt hår, är lätt att skölja ur och som gör håret aningens lättare att reda ut. Kommer inte få komma hem till mig fler gånger i just det här utförandet. Varför inte? Jo, ni vet det där med att parfymfritt inte betyder doftfritt? Det här balsamet luktar svamp. Jag skojar inte ens. Blä! Har samma balsam fast parfymerat uppe i duschen nu.
Plaståtervinning.
Betyg 1/5. Doften förtar allt det positiva med det här balsamet.

Kicks. Thirsty skin? Moisture night cream. Jag har gillat den här skarpt och den kommer högst troligt få flytta hem till mig fler gånger. Just nu använder jag dock en annan fuktkräm på kvällen.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Urtekram. Hand creme. Rose. Nu har vi provat oss igenom alla Urtekrams handkrämer. Vi önskar oss en större tub, för de här på 75 ml tar slut alldeles för fort. Men även om doften Rose kommer i stor tub, så är det inte den vi kommer köpa igen. Jag tyckte inte alls om doften på den här. Rosdoft är antingen hit eller miss och i det här fallet är det miss. Luktar som ett dammigt blomsterpotpurri. Näsan säger nej.
Plaståtervinning
Betyg 2/5

fredag 11 augusti 2017

Soundtrack of my life


Computer games - Every single night

People say
Don't let your emotions control you
Well how can that be
Without them I never could know you

When you're running wild
With a feeling like this can't get any better
You can lose your mind
But you better keep our bodies close together

Well I wanna feel
And I wanna see
We can work it out
Will you wait for me?
I got your back
Are you on your feet?
We can work it out
Will you dance with me?
Every single night

Live it up every single night
Help me live it up every single night
Everything gonna be alright
If we live it up every single night

Now I don't care
Much for complex calculation
And I can't be bothered
By any game that you call hesitation

Well I wanna feel
And I wanna see
We can work it out
Will you wait for me?
I got your back
Are you on your feet?
We can work it out
Will you dance with me?
Every single night

Live it up every single night
Help me live it up every single night
Everything gonna be alright
If we live it up every single night

And every single night I have a dream where I can find 
You underneath the lights smiling at me
And every single time I wake you kiss me to remind
Me in the dead of night smiling at me
Holding on to you (holding on to you, holding on to you)

Holding on to me (holding on to me, holding on to me)
Holding on to you (holding on to you, holding on to you)
Holding on to me 

People say 
Don't let your emotions control you

(Every single night)
(Every single)

Well I wanna feel
(Every single night)
And I wanna see
(Every single night)
We can work it out
(Every single night)
Will you wait for me?
(Every single night)
I got your back
(Every single night)
Are you on your feet?
(Every single night)
We can work it out
Will you dance with me?
Every single night

Live it up every single night
Help me live it up every single night (Every single night)
Everything gonna be alright
If we live it up every single night (Every single night)
Live it up every single night
Help me live it up every single night (Every single night)
Everything gonna be alright (Every single night)

onsdag 9 augusti 2017

Säsongssammanfattning: SKAM, säsong 4

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Den som väntar på något gott, och så vidare. Men nu har så även jag fått rumpan ur vagnen och tittat på den sista säsongen av "SKAM". Och hur sorgligt är det inte att det är just den sista säsongen? Vill ha den på dvd asap. Vill börja om från början med serien ungefär nu på direkten. Och så länge den ligger kvar på SVT Play kan jag ju göra det.

Fjärde säsongens huvudperson är Sana.

Bildkälla Frida
Favoritavsnitt: 4x05 "Om du är ledsen är jag ledsen" Sana misstänker att Sara underminerar henne i bussgruppen och döljer saker för henne. Alla vännerna ska träffas på en karaokefest.
4x07 "Vi måste hålla ihop" Sana skapar ett anonymt Instagramkonto för att misstänkliggöra Sara, vilket leder till stor osämja i bussgruppen. Isak och Sana har en viktig diskussion, en sådan där som man önskar att flera världsledare och sd-politiker kunde slå in i sina skallar.
4x08 "Skolans största losers". Sana avslöjar att det är hon som stått bakom Instagramkontot, och hon känner sig väldigt ledsen efteråt. Allt löser sig dock till det bästa. Eva firar sin 18-årsdag med en stor fest och Sana får veta sanningen om vad som hände mellan Noora och Yousef. Någon dyker oväntat upp.
4x10 "Tack för allt" I det sista avsnittet får vi följa flera av de återstående karaktärerna och få deras synvinkel på händelserna. Det är dags för Sanas Eid-fest.

Favoritkaraktär: Jag har ju varit svag för Sana genom hela serien, och jag är så glad att hon fick en egen säsong. Ska jag nämna någon mer blir det faktiskt Chris i den här säsongen.

Favoritpar: Det är fortfarande Isak och Even för mig, även om jag tycker att den spirande kärleken mellan Sana och Yousef är fin den med. För det är så jag ser den - som spirande. För det har liksom bara börjat mellan dem. Det skulle nog kunna bli episkt dem emellan. I mitt huvud är det det.

Bäst i säsongen: Förutom det fenomenala avslutningstalet till Sana, med äkta kommentarer från riktiga "SKAM"-fans, så hade jag väldigt stor behållning av att se Sanas syn på saker. Särskilt som mycket av det bottnar i hennes tro. Att det inte alltid är lätt att vara troende, att man kan tvivla och ifrågasätta men ändå ha viljan. Och att kanske förstå att det viktiga är inte vad man säger sig tro på utan hur man beter sig mot sin nästa och mot sig själv. Det var många diskussioner som jag hämtade en hel del från, där man fick olika synsätt och vinklar på diverse problem som kan uppstå.

Värst i säsongen: Instagramkontot. Jag fick lite ont i magen av det.

Övriga kommentarer: Även om jag tyckte att serien hade ett perfekt slut, så finns det ändå saker jag saknar. En säsong med Vilde och en med Chris ligger väldigt högt upp på den listan. Det var nästan lite fan service-varning på sista avsnittet också, där alla fick sina lyckliga slut. Även Sana, trots att Yousef var i Turkiet och inte var med personligen. Tyckte hans sms med orden "En dag ska jag ta med dig hit", räckte gott och väl för ett romantiskt avslut dem emellan.
Men som jag kommer sakna den här serien.