tisdag 25 juli 2017

Open Art 2017, del 1?

Jag sätter ett frågetecken där, för jag är inte säker på att jag kommer ta mig upp på stan för att se andra halvan av Open Art.
För er som inte vet så kan jag berätta att Open Art är en biannual utställning som är utspridd i hela centrala Örebro. Många konstverk brukar befinna sig kring eller i Svartån.
Älskade maken och jag tog en tur upp på stan igår för att begrunda konstverken, och vi höll oss på den norra änden av centrala Örebro, samt tog avstickare in på Örebro Konsthall, Länsmuseet och konstcentralen på Norr. Sedan pallade inte mina fötter mer, så allting söder om Slottet får bli en annan dag. Hoppas jag.

Vi tog inte foton på allt vi såg, men en del bilder kommer här.




Ett av de mer omtalade konstverken har i år varit de här stolarna som står på Järntorget. Drygt 6000 donerade stolar är det visst som står i en torrlagd fontän. Torrlagd på grund av vattenbrist i Örebro, något som uppmärksammats i flera av konstverken.



Olaigatan har utanför Örebro Konsthall har stängts av för trafik och målats blå. Och där hittade jag den här snajsiga kameleonten med en väldigt spiralig svans.


Ett litet hus kanske? Är en del av ett projekt där konstnären gått runt med huset och övernattat i det lite här och var och sedan dokumenterat det. Väldigt spännande projekt.



Med det mycket passande namnet "Downward spiral". Man kan få sitta på kanten och titta ner i den, men det är inte en vattenrutchbana.


Jag gillade den här trassliga grejen. Tyvärr minns jag inte vad den heter, men den är belägen vid Slottet.


En stackare som satt och pimplade i täckjacka ute på ån. I bakgrunden syns en lycklig gul grej och i Slottsparken finns även ett träd som man bör lyssna på.


Inne på Länsmuseet föll jag rätt så handlöst för de två rummen som var inklädda i rött garn och papper. När man kommer på sig själv med att le vet man att man träffat på något speciellt. Jag har en förkärlek för konstverk man kan gå in i och uppleva från olika platser inom det.

Inne på museet kan man även se mer konst av utställarna som har sin konst utomhus, information om deltagande konstnärer och tanken bakom flera av konstverken. För dig som vill veta lite mer.


Så kan det gå! En Sputnik har visst kraschlandat på en Audi. Som en kommentar om allt rymdskrot som vi lämnat i omloppsbana kring Jorden antar jag. Vi är bra på att skräpa ner, vi människor. Överallt.


Ännu ett sådant där konstverk att gå in i, den här gången skapat av blommor. Det doftade ganska så fantastiskt, kan jag lova.

Om du har vägarna förbi Örebro  så är det värt att stopp för att kolla in konsten i Open Art. Utställningen pågår till mitten av september och allt är kostnadsfritt. Utom att parkera bilen...

söndag 23 juli 2017

Tyst

Om ni tycker att jag bloggar sällan just nu så har ni alldeles rätt. Jag har bara inte riktigt lust att hänga vid en dator just nu, och då gör jag inte det. Lördagar har jag bestämt ska vara datorfria, men ofta slinker hela helgen med där, och ibland en och annan dag i veckan också.
Det här betyder också att jag inte ser mycket på tv heller, eller läser många fics. Jag myser runt mest. Älskade maken har semester och jag försöker spendera så mycket tid som möjligt med honom. Jag läser, sitter på altanen, yogar, mediterar, klappar katter, vattnar örtlandet, plockar hallon. Tar det rätt så lugnt alltså.
Jag kommer nog tillbaka lite mer frekvent igen när skolorna börjar igen. Fram till dess så blir det blogg när det blir. Inget jäkt. Ingen press.
Stanna upp och lukta på blommorna. Lite så.

Solnedgång över Hjälmaren. 18 juli 2017.

fredag 21 juli 2017

FredagsFilmen revisited: Dunkirk

Det var inte jättelänge sedan jag skrev om filmen "Dunkirk", exakt tre månader sedan faktiskt. Jag kallade den då för sommarens måste-se film, och det är en känsla som består nu när jag har sett den. Det här är en sådan där film som gör sig allra, allra bäst på stor duk för den maximala upplevelsen. Bor du i närheten av någon av de där tre 70mm-dukarna här i Sverige så skulle jag passa på att se den där. Det kommer bli en hisnande visuell upplevelse - tro mig.

Bildkälla Flickering myth
Filmen handlar om Operation Dynamo, en operation för att evakuera de brittiska soldater som blivit inringade av tyska trupper i den franska staden Dunkerque. Med hjälp av civila båtar och luftunderstöd lyckades man evakuera många fler än man hoppats på.
Det var en desperat kamp för överlevnad och för att komma hem. Vi får följa några soldater, både sådana som evakueras men även de som hjälper till med evakueringen.

Det här är en film med lite dialog, helt enkelt för att det inte behövs. Det är inga scener i konferensrum där det diskuteras strategier och evakueringsplaner, allt kommer oss tillhanda ändå. Och det är väldigt realistiskt och stundtals väldigt otäckt.
Vi följer kampen från tre olika perspektiv, i tre olika tidsrymder. Från stranden, från havet och från luften. Till slut vävs de samman, i sann Nolansk anda.

Jag har nu sett samtliga Christopher Nolans filmer, och jag har tyckt om dem allihop. De är visuellt hisnande och med vackert foto och ofta ett annorlunda sätt att berätta på. Det finns utrymme för mer att berätta även i "Dunkirk", men samtidigt slutar den på precis rätt ställe och på precis rätt sätt. Jag är väldigt glad att jag har sett den här filmen på bio, för det gjorde hela upplevelsen lite maffigare. Filmen hade säkert varit bra även på platt-tvn här hemma, men bio är ändå alltid bio och det är där film är bäst - enligt mig.

Älskade maken och jag var och såg filmen tillsammans med Chilipojken och Lilla E. Filmen har 15-årsgräns, men numera få yngre barn följa med på 15-årsfilmer i vuxet sällskap, vilket möjliggjorde för Lilla E:s närvaro. Vi som föräldrar vet att hon kunde klara av den, vilket hon också gjorde med bravur. Hon liksom jag satt dock och snyftade lite ibland för att det är sorgligt och hemskt med krig.


Jisses amalia. Jag vill se den igen. Jag som brukar undvika så kallade krigsfilmer som pesten satt fullkomligt hypnotiserad i biofåtöljen. Det här är fortfarande årets måste-film för mig, och jag är så glad att jag äntligen har fått se den.

Om jag nu får önska skulle jag gärna se att christopher Nolan regisserade nästa Bond-film också...

torsdag 20 juli 2017

Säsongssammanfattning: Outlander, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Det här tog tid, kan man väl lugnt påstå. Säsong två av "Outlander" var milt sagt inte lika bra som den första. Faktiskt så har jag tröttnat, och det känns i dagsläget tveksamt om jag kommer bry mig om säsong tre när den dyker upp i september.

Bildkälla Variety
Favoritavsnitt: 2x07 "Faith" Läkarna på L'Hopital des Anges kämpar för att rädda livet på både Claire och hennes för tidigt födda barn. Kung Louis ber Claire vara skiljedomare mellan två män som båda anklagas för svartkost. En av dem är hennes vän, den andra hennes fiende.
2x10 Prestonpans" Jaime leder sina män i en strid som kan ge Jakobiterna seger över britterna. Claires erfarenheter som sjuksköterska under Andra Världskriget kommer till väl till pass för att behandla de sårade.
2x13 "Dragonfly in amber" 20 år efter att Claire tvingades vända åter till sin egen tid genom stenarna, besöker hon återigen Skottland. Nu med sin dotter Brianna i sällskap. Hon besöker platser från sin tid med Jamie för att försöka få ett avslut. Under tiden gräver Brianna i historien om vad som hände hennes mor i Skottland innan flytten till USA. Ett återseende väcker både förtvivlan och hopp hos Claire.

Favoritkaraktär: Claire. Och Fergus, bara för att han var så göllig.

Favoritpar: Claire och Jamie. Någon som trodde något annat?

Bäst i säsongen: Vackra kostymer.

Värst i säsongen: Alla politiska intriger som var så sömnpillertråkiga att jag tröttnade både en och sjutton gånger. Dessutom - det här med att resa i tiden och sedan försöka ge sig på att ändra i historiska skeenden? tycker jag inte om. Och går inte. Fixed points in history, som Doktorn skulle säga.

Övriga kommentarer: Som jag saknat säsong ett! Den som totalt svepte bort mig med sin virvlande och himlastormande romans mellan Claire och Jamie. Som man våndades! Som man led! Som man var jublande lycklig! Och nu?
Det är ett dåligt tecken när jag börjar peta till datormusen för att se hur lång tid det är kvar på avsnittet - här gör jag det ständigt. Det är så mycket politik och intriger och ränkspel, som man så klart ändå vet är förgäves eftersom vissa historiska händelser verkligen har skett. Så det har känts som mycket jobb för något som ändå inte kommer leda någon vart, när man kunde ha lagt mer energi på annat. Som romantik till exempel.

måndag 17 juli 2017

Staycation

I år åker vi inte bort någonstans på älskade makens semester. Eller jo - det gör vi, för ibland åker vi bort över dagen, men vi kommer inte ha en enda övernattning någon annanstans än hemma. Vilket kanske bara är bra med tanke på att jag ofelbart sover som en kratta i någon annan säng än min egen.

Vi har vissa bestämda utflyktsmål nu i juli, och ett av dem var det följa-med-på-tvång vilket inte uppskattades helt av alla i familjen. Älskade maken och jag var dock obevekliga och packade in hela familjen, inklusive tjuriga Chilipojkar och en matsäck, i bilen och begav oss till Hampetorp för att ta färjan över till Vinön.
Jag har, trots 46 levda år varav nästan alla i Örebro, aldrig varit på Vinön. Förrän nu. På tiden kan man tycka. Och nu blir det bildspam!


Ser ni den gula lilla grejen? Färjan!


 Det tog ungefär 20 minuter att åka över till Vinön. Vill man kan man ta bilen, men vi valde att inte riskera att bli sittande i färjekö åt endera hållet och parkerade bilen i Hampetorp och upplevde ön till fots.


Så här ser det ofta ut när vår familj är ute och spatserar, vi hamnar liksom på kö. Här har vi precis börjat gå en vandringsstig som leder upp till badplatsen på öns norra sida.



Ibland såg det ut som om man befann sig på Öland eller Gotland i naturen. Vansinnigt vackert, och tur med vädret hade vi också. Lagom varmt och lite brisblåst.


Chilipojken skämtade om att han skulle sno en roddbåt och ro hem igen. Just den här tyckte han däremot såg lite osäker ut... Hans humör blev för övrigt bättre när vi väl var på ön och han började prata tv-spel med Stora J.



Ibland fick man klättra över stöttor.




När vi åt vår matsäck vid badplatsen förvandlades mina äldsta barn till hip-hoppare.


Älskade maken och Lilla E badade fotbad...


...tillsammans med livs levande badankor! Eller änder.



Jag förevigar vad som högst troligt är årets dopp för mig. Gillar man inte att bada i sjöar och hav tycker jag att man kan få slippa.


Det rådde eldningsförbud på ön. Jag hoppas att engelsktalande förstod det. Jag hade lust att gå på den där skylten med rödpenna, men viss humor är det.


Efter en kaffe/glasspaus och lite vila vid det mysiga caféet var det så dags att åka hem igen.


Hej då Vinön!

fredag 14 juli 2017

FredagsFilmen revisited: The Book Thief

Mitt boktema fortsätter in i filmtemat med fredagsfilm. Filmen heter ju trots allt "The Book Thief", eller "Boktjuven" på svenska.
Filmen är så klart baserad på boken med samma namn som är skriven av Markus Zusak, en bok som jag ständigt höjer till skyarna och som jag räknar som en av mina bästa lästa böcker någonsin. Det här kommer bli en klassiker, sanna mina ord.

Bildkälla Roger Ebert
Med tanke på att böcker sällan blir lika bra på film var jag redan då, 2013, rädd för att filmen skulle bli i bästa fall medelbra.
Det speciella med boken är nämligen att den berättas av Döden, och det är alltså genom Dödens "ögon" vi får följa händelseförloppet med Liesl Memingers liv, och särskilt åren under andra världskriget när hon hamnar som fosterbarn hos familjen Huberman.
Det är Döden som berättar i filmen också, men inte alls lika ingående som i boken. Här är Döden enbart närvarande när hen besöker Liesls närmaste omgivning, och vi får inte alls följa henom i krigets fasor - det som gjorde boken så speciell och unik.
Filmen följer alltså enbart Liesl, fast i filmen heter hon Liesel. Nu är ju hon med om en del under sina år under kriget. Hon förlorar sin lillebror, hon lär sig läsa genom stulna böcker, hon finner vänner och själsfränder, hon är med och gömmer en jude - hon överlever.


Jag har varit rädd för att se den här filmen av flera anledningar, inte bara för att jag visste att den aldrig skulle kunna bli lika bra som boken, och det är den inte heller, utan också för att den här historien grep tag så hårt om mig redan när jag läste den första gången, och den har aldrig släppt greppet. Jag blir tårögd bara jag tänker på den. Och visst faller tårarna i slutet på den här filmen också, men inte för att filmen förmedlar budskapet så bra, utan för att jag minns hur det var när jag läste om det i boken.
Det fattas så mycket i adaptionen, mycket sådant som jag ville ha med. Skådespeleriet känns ofta ganska krystat med sina tillgjorda tyska brytningar och till och med mediokert skådespeleri, särskilt i barnrollerna som trots allt är de bärande. Filmen faller liksom platt för mig. Den skrapar bara på ytan av det djup som boken innehåller. Det är som att bara se ytan på en sjö och missa det fantastiska som finns där att se om man snorklar. (Inte för att jag gör det på grund av badkruka/tycker det är läskigt att ha vattenmassor över huvudet. Dyka? No thanks!)
Nu ångrar jag inte att jag har sett filmen, men jag tycker alltså inte att den var fantastisk. Det visste jag redan att jag inte skulle tycka, i och för sig.

Så - jag kanske inte rekommenderar filmen "Boktjuven" med varmt hjärta, men se den gärna för all del. Däremot tycker jag absolut att du ska läsa boken "Boktjuven" om du inte redan har gjort det.

torsdag 13 juli 2017

"Emma" av Jane Austen

Det här var inte en angenäm läsupplevelse för mig. Helt och hållet beroende på att "Emma" i den upplaga jag har i min ägo har yttepytteliten text. Dessutom tättskriven. Om man då som jag har börjat få med åren lite sämre syn, så kan det hända att boken ger en lite jobbig läsupplevelse. Lite sådär så att jag inte riktigt ville läsa, eftersom jag visste att det skulle bli ansträngande och ibland alldeles för koncentrationskrävande.
Så det tog sin tid. Men nu är det gjort!


Emma Woodhouse är en ung dam med en annorlunda hobby - hon tycker mycket om att blanda sig folks kärleksliv, något som inte alltid faller ut så väl som hon själv hade hoppats. Hon har själv bestämt sig för att aldrig gifta sig eftersom hon trivs så förträffligt tillsammans med sin hypokondriske pappa och sina vänner, som hon till viss grad kan manipulera som hon vill.
Hon bestämmer sig för att ta den unga Harriet under sitt beskydd, en flicka som bor på traktens internatskola och som Emma bestämt tror är oäkta barn till en gentleman. Till en sådan oslipad diamant vill Emma bestämt hitta en äkta man som passar både Harriets och Emmas status.

Jag trodde att jag redan hade läst den här boken, men det undrar jag om jag har faktiskt. Det kan vara så att jag lurat mig att tro att jag läst boken eftersom jag har sett så många filmatiseringar av "Emma", både som film och som tv-serier. Jag har två tv-serier i dvd-samlingen, både den med Kate Beckinsale och den med Romola Garai i titelrollen.
Jag älskar verkligen de filmatiseringar jag har sett av "Emma", så jag tycker det är jättekonstigt att det litterära underlaget inte alls fångar in mig på liknande sätt. Nu kan ju det förvisso ha att göra med de rent fysiska läsproblem jag hade med boken, men jag tycker också att den känns lite... tjattrig. Nu är vissa av karaktärerna dessutom bra pratsamma av sig, på gott och ont, men det är inte bara när Miss Bates och Mrs Eliot har ordet som jag tycker det känns tjattrigt utan det är en lite övergripande känsla.
Karaktärerna är väldigt bra porträtterade. Jag fick tuppjuck på vissa personer i galleriet för att det var helt igenom jobbiga. Särskilt Mrs Elliot vill man be hålla käften ibland. Nog för att Miss Bates snackar mer, en hon kör i varje fall inte över personer. Boken ironiserar väl över den tidens rådande klasskillnader, särskilt när det kommer till umgängeskretsar och äktenskap. Det gäller att omge sig med, och gifta sig med, rätt personer så att man själv framkommer i så bra dager som möjligt.

Jag tycker ändå att det var en helt okej bok, även om jag upplevde den som ganska långtråkig mellan varven. Det finns andra Jane Austen jag tycker att man hellre kan läsa om man bara ska läsa en enda av hennes böcker i sitt liv, men om man vill följa en bortskämd övre medelklasstjej i början av 188-talet en stund, så kan Emma Woodhouse vara en trevlig bekantskap.
Mitt betyg påverkas ändå av mina lässvårigheter den här gången och hamnade till slut på 2,5/5

Emma Woodhouse, handsome, clever, and rich, with a comfortable home and a happy disposition, seemed to unite some of the best blessings of existance; and had lived nearly twenty-one years in the world with very little to distress or wex her.
She was the youngest of the two daughters of a most affectionate, indulgent father; and had, in consequence of her sister's marriage, been mistress of his house from a very early period. Her mother had died too long ago for her to have more than an indistinct rememberance of her caresses; and her place had been supplied by an excellent woman as governess, who had fallen little short of a mother in affection.

onsdag 12 juli 2017

"Det" av Stephen King

Om man är svensk så har man nog inte missat att det i år kommer upp en re-make av filmen "It", som baseras på Stephen Kings roman med samma namn. Att man inte missat det beror i så fall på att man är medveten om att Bill Skarsgård ska spela rollen som clownen Pennywise, eller Snåljåp som han heter i min översättning. Med detta i minnet, och med punkten "A book that's becoming a film in 2017" att pricka av, gav jag mig så i kast med att läsa om denna jättebok som jag inte hade läst sedan mina glada tonår.

Bildkälla Goodreads
Den lilla staden Derry i Maine har sedan begynnelsen drabbats av många olyckor och mord och katastrofer. De stora vågorna sker med ungefär 27 års mellanrum. Underligt nog verkar dessa skov av mord snart falla i glömska hos stadens invånare.
1957 får George Denbrough en pappersbåt av sin storebror Bill som han tar med ut för att segla med på de översvämmade gatorna. George blir det första offret för Det i en period av mord som når sin kulmen sommaren året därpå.
Det är Georges bror Bill som tillsammans med sina vänner inser att det som händer i staden inta kan förklaras med de vanliga metoderna, utan att något ondskefullt det drabbar Derry, något som verkar bo i kloakerna under staden. Det faller på barnen att oskadliggöra Det, och de svär på att återvända och göra om det om de inte har lyckats. 1985 börjar morden igen.

Jag fick mitt ex i julklapp 1986, en jättebok på över 1000 sidor uppdelat i två volymer. Det här var långt innan jag började läsa King på engelska och på den tiden det ansågs lite ofint att läsa King - skräcklitteratur hittade man inte ens på biblioteket då, då det inte ansågs fint nog eller något. Att King inte ansågs som "fin litteratur" eller något liknande, märks tyvärr på översättningen. Det är ju inte utan att jag önskar att jag hade läst om den på engelska, jag stod ju trots allt och höll i just en sådan utgåva av boken på Science Fiction-bokhandeln för några månader sedan. Nåja. Jag sitter i varje fall och undrar stundtals om boken översatts av Google translate 20 år innan Google translate fanns. Det är ett flitigt användande av ordet apelsinfärgad i stället för orange, och någon sorts oförståelse för vanliga fraser och uttryck som bara känns helt fel när de översatts ordagrant till svenska, utan att i stället hitta dess svenska motsvarighet. Att clownen, Dets alter ego, kallas för Snåljåp är ett sådant lysande exempel. Jag önskar bara att Det kunde fått behålla sitt engelska namn, Pennywise.

Tafflig översättning till trots är "Det" ändå en bok som håller mitt intresse vid liv alla de 1188 sidorna. Slutet är kanske inte riktigt min tekopp, då jag tycker att det flippar ut i något sorts meh. Lite som att King inte hade riktigt klart för sig hur monstret skulle förklaras eller oskadliggöras. Anar jag lite sneglingar åt Lovecraft också? Jag har läst alldeles för lite Lovecraft för att kunna avgöra det, men jag anar ändå att det är så. Slutet innehåller även en scen som jag tycker är fruktansvärt obehaglig och rätt så onödig. Det rör sig trots allt om barn. Jag säger inte mer än så på grund av spoiler, men ni som läst boken vet säkert vad jag menar.

I grund och botten är "Det" en underbar berättelse om vänskap. Främst den som man har som barn under ett oändligt sommarlov, den där som man tror ska överleva allt. Boken är en hyllning till barndomen och de vänskapsband man knyter då, en hyllning till fantasin och nästan en varning om att undvika att bli en tråkig vuxen som glömmer bort att leka. Att inte glömma det som är viktigt, bara för att åren går och man ofelbart lämnar barndomen bakom sig.

Om man som jag är en van läsare av Kings böcker, så ser man massvis av paralleller och hänsyftningar till andra av hans verk här. Både sådana som redan var utgivna när det här boken skrevs i mitten av 80-talet, och sådana som skulle komma sedan. Älskare av "Det mörka tornet"-serien känner igen en sköldpadda, bland annat.

Jag tycker att "Det" är en ganska så fantastisk bok, förutom att den tappar lite i slutuppgörelsen för mig. Jag tycker inte att slutet är jättedåligt, men lite famlande och mycket sorgligt. En och annan älskling som hade behövt bli dödad. Så trots att "Det"greppade tag i mig redan i första kapitlet och gjorde det omöjligt för mig att lägga den ifrån mig, så får den inte fullpottbetyg. Däremot 4/5.
Läser jag om den igen (om 30 år!), så blir det dock på engelska.

Ben älskade biblioteket. Han älskade det därför att det alltid var så svalt där, även den hetaste dagen en lång, het sommar; han älskade dess lågmälda tystnad, som bara bröts av en och annan viskning, det svaga dunkandet när någon bibliotekarie stämplade böcker och kort, och prasslet när någon vände blad i tidskriftrummet, där gamlingarna satt och läste tidningar som var fästa vid långa käppar. Han älskade nyanserna och klangfärgen hos ljuset som föll snett in genom de höga, smala fönstren på eftermiddagarna och his det mysiga, varma ljuset från globerna som hängde i kedjor från taket och som kändes som allra mysigast på vinterkvällarna när vinden tjöt utanför. Han tyckte om lukten av böcker - denna kryddstarka, lätt fabulösa lukt. Det hände ibland att han gick in på vuxenavdelningen och tittade på alla dessa tusentals böcker på hyllorna och föreställde sig de världar av liv som fanns mellan deras pärmar, på samma sätt som han ibland när han gick gatan fram i den rökdisiga skymningen en eftermiddag i slutet av oktober, med solen som bara en besk, apelsinfärgad linje vid horisonten, kunde föreställa sig de liv som levdes innanför alla dessa fönster, med alla dessa människor som skrattade eller grälade eller ordnade blommor eller matade sina ungar eller sina sällskapsdjur eller sig själva medan de tittade på dumburken. 

tisdag 11 juli 2017

Mid Year Book Freak Out

Jag har redan lovat boktema den här veckan, och det är ett löfte jag tänker hålla. Boktema är ju inte bara att man skriver om en specifik bok, utan man kan slå ihop sin kärlek till böcker med sin kärlek till listor och göra en Mid Year Freak Out också.
Jag har sett Mid Year Freak Out lite här och där, och bestämde mig alltså för att göra en jag också. Kort och gott betyder det att man "freakar ut" över de böcker man hunnit läsa sedan årsskiftet. Och man ska göra det i listform där man svarar på lite olika frågor. Så klart. Here goes!



Bästa bok hittills under 2017?
"En halv gul sol" av Chimamanda Ngozi Adichie. Det här är en sådan där bok som känns ända in i märgen och som kräver en del tankekraft både under och efter läsning. Fantastisk. Har du inte redan läst den så rekommenderar jag den verkligen.

Bästa uppföljare hittills?
Jag har ju läst en serie i år som riktigt på riktigt varit otroligt bra. Och den andra boken i den serien var faktiskt en av de bästa. "The dream thieves" av Maggie Stiefvater således. 

Bildkälla Goodreads
Ny utgivning du inte hunnit läsa än, men som du verkligen vill läsa?
Oj. Jag har rätt så dålig koll på vad som blivit utgivet årets första halva faktiskt. Men en bok som jag blivit nyfiken på är "Strange the dreamer" av Laini Taylor. Den ligger på min milslånga önskelista på AdLibris i varje fall.

Ny utgivning du ser mest fram emot under andra halvan av 2017?
Maggie Stiefvater kommer ut med boken "All the crooked saints" i september. Den ser jag extremt mycket fram emot.

Största besvikelsen?
Jag är störtbesviken på hur Sookie Stackhouse-serien slutade. Dåligt förvaltat av en sådan underbart uppbyggd värld. Det blev mest skräp av alltihop, och Sookie slutade upp med helt fel karl. Suck, suck, suckelisuck.

Största överraskningen?
Hela slutet på boken "Vilette" av Charlotte Brontë som ställde allt på ända och gjorde att boken inte alls slutade så som man trodde. Det blev liksom en helt annan bok av den, bara på grund av den där allra sista sidan. Surprise!

Ny favoritförfattare?
Det har jag nog inte hittat någon. Jag skulle däremot kunna tänka mig att läsa fler böcker av Ruth Ozeki och Chimamanda Ngozi Adichie. Om det räknas som att de har blivit favoritförfattare då, så kör vi på det.

Senaste litterära förälskelse?
Jag har inte hittat någon swoon-worthy som Mr. Darcy direkt. Passar på denna.

Senaste favoritkaraktär?
Här blir det lättare. Mitt hjärta klappar lite extra för Ronan i Raven Boys-serien av Maggie Stiefvater. Jag är så himla glad att hon planerar att skriva en trilogi med honom som centralgestalt.

En bok som fick dig att gråta?
Alltså - jag är ju superblödig och gråter väldigt ofta till böcker. Men jag tänker särskilt på när jag läste en passage i "En saga om tidens väsen" av Ruth Ozeki, där jag var tvungen att lägga ifrån mig boken en stund och gråta färdigt ett tag.

En bok som gjorde dig glad?
"Sjunde juli" av Jill McCorkle. Det är en bok jag haft i min ägo superlänge och som jag läste om för jag vet inte vilken gång i ordningen. Den gör mig alltid glad.

Vackraste bokomslaget hittills?
"Vilette" av Charlotte Brontë. Väldigt vackert omslag. Fast man ska ju inte döma boken efter dess omslag.

Bildkälla Goodreads
Vilka böcker behöver du läsa innan året är slut?
Jag behöver egentligen inte läsa några böcker alls, förutom bokcirkelböckerna. Men jag vill läsa ett gäng. Först på tur är "Ett litet liv" av Hanya Yanagihara. Jag väljer dock att läsa den på engelska, eftersom omslaget på den svenska utgåvan är en aning ångestframkallande. Och så ska jag visst ge mig i kast med "Anna Karenina" av Leo Tolstoj. Wish me luck.

måndag 10 juli 2017

"Bond om Bond" av Roger Moore

När man har varit borta från datorn större delen av en vecka, är det extra trevligt när man slår på den och möts av nyheten att Daniel Craig står i begrepp att skriva på för rollen som James Bond för en femte film, den 25:e i ordningen. Jippi!
För att fira det inleder jag denna vecka, som kommer ha böcker som tema, med att skriva om en bok som utgavs till 50-årsjubileet för Bond-filmerna. Den kompletta titeln på boken är "Bond om Bond. Den kompletta guiden till 50 år av Bondfilmer" av Roger Moore med Gareth Owen.

Bildkälla Goodreads
Den här boken skrevs alltså innan "Skyfall" hade haft premiär 2012, och rör således mest filmerna som kom dessförinnan. Att den nu är skriven i samarbete med Roger Moore, Bond nummer tre, betyder även att fokus ligger främst på hans filmer, men även de som kom innan han iklädde sig Bonds smoking. Ska man hårdra det så handlar den allra allra mest om Bond på 70- och 80-talet. För övrigt de filmer som Roger Moore lite ödmjukt tycker är bäst. Han fördrar tydligen slapstickhumorn och mer rullande mellan lakan sippandes champagne och mindre pang-pang och explosioner. Hans och mina gillanden skiljer sig åt en del.

Så värst komplett, som titeln antyder, tycker jag inte heller att boken är. Den är mer en coffee table-bok med fina bilder och lite putslustig text. Ingenting som är värst djuplodande alls. Jag hade hoppats på mer minnen från filminspelningar och roliga och oroliga anekdoter från bakom scenen, men det jag fick var mest lite glättigt och sådant man redan visste om - i varje fall om man gillar Bond lite mer än gemene man.
Boken känns lite putslustig emellanåt, och väldigt mycket som Roger Moore och hur han porträtterade Bond. Alltid med ett roligt skämt i rockärmen för att sätta fingret på hur förträfflig han/Bond är.

Det blev inget högt betyg den här gången, min första förtjusning till trots - 3/5 bara. Boken lånades av en av älskade makens kollegor, för han tyckte det var onödigt att skaffade den själv. Kul att ha läst den dock, men absolut inte nödvändig att ha i bokhyllan om man inte är tokförtjust i Bond. Jag skulle kunna tänka mig den för just den saken skull, och för bilderna. Önskar bara att det var fler bilder på Daniel Craig...

fredag 7 juli 2017

Soundtrack of my life



Take That - New day

Woke up from a bad dream
I was feeling half-naked
Running down the High Street shouting your name
I was begging you not to go

Yesterday's news is yesterday's news
Yesterday's blues is just a shade of colour
Call me naive but we're building for tomorrow
So we can
So we can finish off what we started

Wake up, it's a brand new day
Everybody's gotta sing this storm away
So come along and lead the way
Wooh!
Make way through the waterfalls
'Cause together we will soon get past it all
No one ever needs to fall
No one ever needs to fall
No one ever needs to fall

All into position
One final frontier 'til we make it to the station
Heading up to Zion, listening to the radio
Too much to regret yeah
Still I'm a mon ami
And not a multi-tasker
Talking revolution, talking revolution
I talk about you all the time

Wake up, it's a brand new day
Everybody's gotta sing this storm away
So come along and lead the way
Make way through the waterfalls
'Cause together we will soon get past it all
No one ever needs to fall
No one ever needs to fall

We can lose it all, can lose it all tonight
We can make it out, can make it out alive
If we can give it all, can give it all the time
We can finish off what we started

Wake up, it's a brand new day
Everybody's gotta sing this storm away
So come along and lead the way
Make way through the waterfalls
'Cause together we will soon get past it all
No one ever needs to fall
No one ever needs to fall

Every morning it is a brand new day
Every morning it is a brand new day
Every morning it is a brand new day
Every morning it is a brand new day
Every morning it is a brand new day
Every morning it is a brand new day
Every morning it is a brand new day
Every morning it is a brand new day

torsdag 6 juli 2017

Tre tomma no. 35

Vi kör bara.


Urtekram. Cleansing lotion. No perfume. Jag hade sagt att jag inte skulle köpa den här igen, men Lilla E ville ha den så hon fick den. Det här var dock helt fel rengöring för henne, så vi bytte helt enkelt rengöringar med varandra eftersom den här funkar för mig, men inte mer än så. Lilla E har även satt fingret på vad den här lite mysko luktar som - kött. Parfymfri betyder nämligen inte doftfri.
Nu är den slut, och den kommer inte hem till mig fler gånger.
Plaståtervinning.
Betyg 2/5. Lilla E:s betyg den här gången.

Kicks. Ready, set Glow! Night sleep mask. Vitamin C. Jag är lite osäker på om jag kommer köpa på mig den här igen. Jag tycker kanske inte egentligen att den tillför något nu när jag provat på en hel flaska. Jag har använt den ungefär tre gånger i veckan, eftersom den är en så kallad sovmask, och kanske skulle jag gilla den bättre om jag använde den mer regelbundet?
Plaståtervinning.
Betyg 3/5

L'Oréal. Nutri gold. Extraordinary oil. Face. Den här funderar jag lite mer på att skaffa mig. Just det här är ett produktprov, men jag hann testa den åtminstone fyra kvällar i rad innan denna svårdoserade påse tog slut. Den absoberades snabbt av huden och jag upplevde verkligen att huden gillade den. På minussidan är att den doftar ganska starkt, men doften försvinner tack och lov rätt så fort.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

onsdag 5 juli 2017

What I eat in a day #15 - Semester

Sköna slöa semestertider. Men äta bör man, som vi alla vet.


Lilla E hade gjort en chiapudding åt mig av resterna från hennes glasstillverkning. Jag vet att det är blåbär och grekisk yoghurt i den, men annars har jag ingen aaaaaning. Den var gos i varje fall och det är ju huvudsaken. Jag toppade den med jordgubbar, pumpakärnor, kokos och hampafrön. Till det te, precis som vanligt. Jag kan nästan lova att det är Earl Grey i koppen eftersom det är det te jag oftast dricker, och nästan alltid till frukost.


Man kan ju tro att jag skulle tröttna på mina tallrikar med fräst grönkål, stekt ägg och sriracha, men icke. Grönkålen började se lite ledsen ut så jag åt upp den. Lite rester av quinoa slank också med i den dagens lunch. Vatten som måltidsdryck.


Och ett äpple som "efterrätt".


Fika bör man. Lilla E hade bakat citronmuffins med lemoncurdfyllning. Jag passade även på att äta en banan med jordnötssmör, för det tycker jag är gott. Och te!


Middagen bestod av en egenkomponerad cashewkyckling-gryta med råris (för min del) och massor med grönsaker. Och koriander! Jag är den enda i familjen som gillar koriander, så när jag har det hemma lägger jag det på det mesta.


Solig sommarkväll på altanen med ett glas cava och en skål chips. Sommar när den är som bäst, tycker jag.

tisdag 4 juli 2017

"En halv gul sol" av Chimamanda Ngozi Adichie

Jag vill börja det här inlägget med en klagosång.
För när jag gick i skolan - för sådär 30 år sedan - så läste vi aldrig om sådant här på historielektionerna. Faktiskt så satt jag flera gånger och kände mig ganska dum för att jag inte visste det här, att jag var så totalt okunnig. Jag blir alltmer medveten om hur jädra europeisk jag är i mitt tankesätt, därför att all historia jag läst är så baserad på "den vite mannen". Det jag kan om afrikansk, amerikansk och asiatisk historia baseras helt på hur Europa har lagt sig i skeendena. Som att Amerika var obebott innan vi européer "upptäckte" det. Nähä du!
Eller som i fallet med den här boken - vad kan jag egentligen om Afrikas historia? Inte mycket, visade det sig.
Så det kan ses som något positivt att jag under läsningens gång googlade en hel del för att förstå och försöka sätta mig in i det som händer i bakgrunden till "En halv gul sol" av Chimamanda Ngozi Adichie. Tack för att jag fick öppna mina ögon ännu mer för min omvärld.
En dag man lär sig något nytt är en bra dag, som jag brukar säga. Jag hade många bra dagar med den här boken som sällskap.

Bildkälla goodreads
I början av 1960-talet får den unge pojken Ugwu plats som tjänstepojke hos Odenigbo. Odenigbo märker att pojken har huvudet på skaft och ger honom en utbildning förutom de två år han redan fått. När Odenibos stora kärlek Olanna flyttar in känner sig Ugwu för hotad av hennes närvaro, men han finner snart att han behandlas som en i familjen.
Olanna har en tvillingsyster, Kainene, som är så olik Olanna som hon kan bli. Kainene har valt att följa i deras fars fotspår och har blivit en slipad affärskvinna. Hon möter engelsmannen Richard som blir ögonblickligt förälskad i henne.
Men livet i Nigeria på den här tiden är inte alltid lätt. Det råder stora motsättningar mellan olika folkgrupper och inbördeskriget är snart ett faktum. När den nya staten Biafra utlyses är glädjen till en början stor, men Nigeria vill inte släppa makten om landet.

"Krig är väldigt fula" som författarens far uttryckte det när han pratade om de händelser som ligger till grund för den här boken. För även om personerna i boken är påhittade så är de, och det som händer, baserat på verkliga händelser.
Vi får följa händelserna i Nigeria och Biafra genom Ugwu, Olanna och Richard i två olika tidsperioder - början och slutet av 1960-talet. Det är inte svårt alls att hänga med i vem som berättar vad, för att underlätta inleds varje kapitel dessutom med namnet på den karaktär ur vilkens synvinkel vi följer händelserna.
Boken är skriven på ett nästan hjärtskärande sätt. Det gör stundtals rejält ont att läsa den, och jag var tvungen att lägga den ifrån mig flera gånger för att bara smälta det jag läste. Vissa böcker kräver nästan ett lite långsammare lästempo och "En halv gul sol" är en sådan bok.
Tempot i boken känns långsamt, men ändå berättas väldigt mycket. Den täcker trots allt större delen av ett decennium, samt ett land hela liv. Det är en bok som är full med hopp men samtidigt så fullständigt hopplös. Så mycket kärlek och så mycket sorg ryms på dessa sidor. "En halv gul sol" är en bok som drabbar mig som läsare. Jo - tårarna faller flera gånger.

Jag känner mig som att jag kanske är sist på bollen när jag läser den här boken, men nu har jag gjort det och jag läser gärna fler böcker av Chimamanda Ngozi Adichie. Hennes språk är fantastiskt. lågmält men ändå bygger hon upp en sådan verklig bild att det nästan är som att titta på en film när jag läser, så tydliga bilder får jag både av miljöer, personer och skeenden. Och vissa saker vill man ha osedda.
Mitt betyg på "En halv gul sol" blir, kanske inte helt oväntat, 5/5. En bok tankarna ofta återvänt till sedan jag läste ut den för ett par veckor sedan.

5. Boken: världen var tyst när vi dog

Han skriver om svälten. Svälten var Nigerias vapen i kriget. Svälten bröt ner Biafra och och gjorde Biafra berömt.Svälten gjorde att Biafra varade så länge som det varade. Svälten fick världens befolkning att uppmärksamma Biafra och gav upphov till protester och demonstrationer i London och Moskva och Tjeckoslovakien. Svälten var anledningen till att Zambia och Tanzania och Elfenbenskusten och Gabon erkände Biafra, svälten gjorde att Afrika blev ett ämne i Nixons valkampanj i Amerika och fick föräldrar över hela världen att säga åt sina barn att äta upp maten. Svälten föranlät hjälporganisationer att flyga in mat till Biafra i hemlighet på nätterna eftersom de båda sidorna var oense om rutterna. Svälten främjade fotografers karriärer. Och svälten fick Internationella Röda Korset att kalla Biafra dess allvarligaste kris sedan andra världskriget.

Bildkälla Världens flaggor
En sak jag lärde mig när jag läste den här boken, och det enda positiva som föddes ur den här katastrofen - Läkare Utan gränser föddes ur svältkatastrofen i Biafra. Därför att civilbefolkningars liv och behov av vård väger tyngre än politiska och militära konflikter.

måndag 3 juli 2017

Måndagsmotivation, del 26/?

Halva året har redan gått. Tänk att det kan kännas som att tiden flyger så fort fram ibland.
Ett halvår är även en bra tid att blicka bakåt lite och se hur det egentligen gått med de där målen man satte upp vid årsskiftet, och det är vad jag tänker göra idag. Ett slags "Måndagsmotivation, del 16/? revisited", skulle man kanske kunna kalla det.


  • Jag behöver bli av med min mage. Det här har inte funkat alls för mig. Tvärtom tycker jag kanske att den har blivit ännu lite större, till mitt stora förtret. Så har jag kanske inte direkt lagt på något extra krut för att minska på den heller. Lite skärpning från min sida vore alltså önskvärt.
    Den stora anledningen till att jag vill att magen ska bli mindre är att det tyvärr florerar en del så kallade välfärdssjukdomar i min familj, som diabetes typ 2 och högt blodtryck. Sådana där som har en tendens att visa upp sitt vidriga nylle som en följd av just övervikt och framför allt då bukfetma - som är det jag har.
  • Jag ska bli bättre på att tolka min kropps signaler. Stretcha har jag fortfarande varit utomordentligt kass på, synd nog. Dansa i köket gör jag desto mer. Och jag har blivit bättre på att lyssna inåt och känna in. Kan ha att göra med att jag blivit bättre på att meditera regelbundet. 
  • Jag får bry mig om mitt utseende. Ja absolut. Och det har jag gjort. Tycker jag har fått in ganska fina hudvårdsrutiner till och med, även om jag kan slöa till med ögonbrynen mellan varven. Sminkar mig gör jag dock fortfarande väldigt sällan, men det är mest för att jag inte riktigt haft lust att sminka mig. Och då låter jag bli. Se punkt två.
  • Mer egentid med älskade maken. Det är nog ungefär som vanligt där. Å andra sidan märker vi av att barnen börjar bli större och vill göra saker på egen hand, så ganska ofta sitter vi där alldeles själva på kvällarna. Vardagsfrukostarna har blivit vår lilla stund, och vi sitter gärna och pratar med varandra eller sitter tillsammans och läser en varsin bok. Det finns en sådan ro att vila i varandras närhet.
  • Mer bio. Jo men det vet vi ju redan att det gått käpprätt åt håvete. Det börjar anas en ljusning i mitt mål om minst ett biobesök i månaden dock, så vi får se om andra halvan av året kan bli bättre. *håller tummarna*
  • Äta mer vegetarisk mat. Det gör vi. Minst två middagar i veckan var målet. Ibland har det bara blivit en, vissa andra veckor så många som fyra, så det känns som att snittet av vegetariska middagar har varit betydligt bättre än tidigare. Jag äter dessutom vegetariskt nästan alla frukostar och större delen av mina luncher. Så här tycker jag att vi har lyckats med bravur. Önskar bara att vissa i familjen kunde sluta tycka att bönor är äckligt, för jag vill ha mer rätter med bönor på min tallrik.
  • Läsa minst 35 böcker. Nu är ju inte året slut, men delar man upp de där 35 böckerna i två så blir det 17,5. Och eftersom jag redan har läst 26 böcker av de där målsatta 35, så är jag på mycket god väg.
  • Fler datorfria dagar. Lovar att bli ännu bättre på det. Så minst en dag i veckan ska från och med nu bli datorfria. Det betyder att jag tänker ha lördagsstängt från och med nu. #thebliss
Hur har det gått med dina egna mål? Jag gissar på ups and downs, för det är så livet är.