Fansen i Ryssland fick även rösta om vilka berättelser som skulle ges ut i bokform och så hamnade "Resan till ljuset" av Andrej Djakov i bokpressarna. Och i min hand.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Man har sett ett ljus som verkar komma från marinbasen Kronstadt. Kanske kan det finnas överlevare där. Eller är det Arken, den farkost som Exodus-sekten har förutspått ska komma för att ta med de troende till det förlovade landet?
Den här boken utspelar sig alltså inte i Moskvas tunnelbana utan i St Petersburg. Större delen av handlingen utspelar sig dock på ytan, under vandringen mellan metron och Kronstadt. Jag gillar faktiskt att de olika böckerna utspelar sig i samma universum, efter samma katastrof, men i olika städer. Jag saknade däremot en karta att titta på, så man kunde bekanta sig lite närmare med omgivningarna, men det funkar ändå.
Däremot tycker jag att boken innehåller en del geografiska missar som får mig att undra. Som en oljeplattform i Östersjön som färdats dit från Nordsjön innan katastrofen. Ni tyckte inte Öresundsbron var i vägen då? Eller är det en ovanligt låg oljeplattform? Lite sådant där. Man kan låta bli att haka upp sig på sådant dock, och bara fortsätta läsa efter att ha dragit en djup suck eller två.
Boken är väldigt lättläst, merparten klämde jag på två dagar. Det är också bra skrivet med ett ständigt driv framåt. Kapitellängden inbjuder även den att läsa "bara ett kapitel till". Och så en eller ett par oväntade vändningar i handlingen.
Ändå är det något yttepytte litet som fattas för att jag ska bli jätteförtjust. Det är lite en känsla av att det kanske händer lite för mycket ibland. Mitt betyg landade på 3/5. Jag vill dock gärna läsa uppföljaren på den här boken, men den har jag inte står och väntar i bokhyllan. Än.
Med ens blev Taran mycket allvarlig.
"Det spelar ingen roll. Om du har beslutat dig för att göra något, då tar du ett första steg. Och var inte rädd för nästa. Det enda misstaget du kan begå är att inte göra något. Det viktigaste är att du inte förlorar målet ur sikte - allt annat är ovidkommande."
Stalkerns ord gjorde Gleb djupt berörd. I sina drömmar hade han ofta föreställt sig städerna före katastrofen. Nu blev han plågsamt medveten om sin innersta önskan. Så länge han orkade skulle han söka efter ett stycke oförstörd jord. Om inte annat så för att hedra föräldrarnas minne, de som aldrig hade övergivit den drömmen och med skälvande röster berättat de mest otroliga saker om den förlorade världen.
Gleb såg Taran rakt i ögonen.
"Tack."
"För vad då?" frågade mästaren häpet.
"För att ni valde mig."
