 |
| Bildkälla Goodreads |
Hela boken är centrerat kring ett parti baccarat, ett kortspel som jag numera vet mer om än vad jag gjord när jag börja läsa, men så är ju Fleming väldigt duktig på att detaljbeskriva saker som egentligen inte betyder så mycket för handlingen framåt. I och för sig är spelar baccarat en viktig roll här, men spänningen uteblir lite när man sitter och suckar över långa beskrivningar över partier som inte är mellan Bond och Le Chiffre. Baccarat verkar vara ganska trist faktiskt. I filmen är det poker - lika tråkigt i mina ögon, men lite mer kommersiellt gångbart idag.
Det är lite som vanligt med Ian Flemings böcker - det är mycket spel, sprit, sexism, våld, mat, vyer och sex. Det är lite en känsla av "har man läst en har man läst alla" för de är ungefär likadana allihop i sina kringhistorier. Mysteriet är annorlunda, annars är det lite som att läsa vilken "Fem"-bok som helst, om ni vet vilka jag menar.
Jag tror att det är en nyutgivning på gång av de här böckerna på svenska, och jag hoppas innerligt att de fått en nyöversättning då. Jag har som sagt läst "Casino Royale" på engelska och de övriga böckerna på svenska, och jag märker en klar språklig skillnad i uppbyggnaden av texten. Det är bättre i original, och den översättning jag har läst de flesta Bond-böckerna i har varit rätt så kass, faktiskt.
I mitt tycke är "Casino Royale" den bästa Bond-boken jag hittills läst, och jag tror att väldigt mycket av det beror på att den svenska översättningen lämnade en hel del att önska. Den var inte Google Translate-katasrofal, men saknade svung och kändes banal.
Mitt betyg på "Casino Royale" blev 3/5. Hade storyn varit lite mer spännande hade det blivit högre. Det är liksom sådär spännande att läsa om champagne och hur nära man kommer att få 9 i ett parti baccarat, för att boken ska förtjäna ett högre betyg.
Bond had always been a gambler. He loved the dry riffle of the cards and the constant unempathic drama of the quiet figures round the green tables. He liked the solid, studied comfort of card-rooms and casinos, the well-padded arms of the chairs, the glass of champagne or whisky at the elbow, the quiet unhurried attention of good servants. He was amused by the impartiality of the roulette ball and of the playing cards - and their eternal bias. He liked being an actor and a spectator and from his chair to take part in the other men's dramas and decisions, until it came to his own turn to say that vital 'yes' or 'no', generally on a fifty-fifty chance.
Above all, he liked it that everything was one's own fault. There was only oneself to praise or blame. Luck was a servant and not a master. Luck had to be accepted with a shrug or taken advantage of up to the hilt. But it had to be understood and fully recognized for what it was and not confused with a faulty appreciation of the odds, for, at gambling, the deadly sin is to mistake a bad play for bad luck. And luck in all its moods had to be loved and not feared. Bond saw luck as a woman, to be softly wooed or brutally ravaged, never pandered to or persued. But he was honest enough to admit that he had never yet been made to suffer by cards or by women. One day, and he accepted the fact, he would be brought to his knees by love or by luck. When that happened he knew that he too would be branded with the deadly question-mark he recognized so often in others, the promise to pay before you have lost: the acceptance of fallibility.
