James Bond har sakta återhämtat sig från överfallet och förgiftningen han utsattes för i "Kamrat mördare". Då han fortfarande anses lite väl klen för aktiv tjänst skickas han till Jamaica för ett lättare uppdrag, kontrollera vad som hänt med John Strangeways och hans medhjälpare May Trueblood. De tros ha rymt tillsammans, men Bond fattar snart misstankar om att det är allvarligare än så, när han får höra rykten om mystiska händelser på den lilla ön Crab Key som ägs av den mystiske Doctor No.
Den här boken känns oinspirerad och trött, som ett mellanspel och en transportsträcka. Jag får lite känslan av att Fleming inte riktigt visste vad han ville skriva om egentligen och hittade på allteftersom han skrev. Så fick jag lära mig en del om den rosafärgade skedstorken och guano också. Superspännande eller inte.
Rasismen och sexismen flödar på sidorna, precis som vanligt med Bond-böckerna. Skurken, Julius No, är en schablonskurk som håller skrytsam monolog för sina fångar, Bond och Honeychile Rider. Hon är förövrigt väldigt vacker men har en knäckt näsa - fast det kan man ju operera så hon blir snygg igen. Och så är hon naken första gången Bond ser henne. *gäsp*
"Döden på Jamaica" ligger till grund för vad som blev den första Bond-filmen, "Doctor No" i original, "Agent 007 med rätt att döda" på svenska. Filmen är bättre. Faktiskt tycker jag det var riktigt modigt att göra film av just den här boken först av alla. Det har så klart gjorts stora ändringar, särskilt i vad skurken håller på med på sin isolerade ö och hela slutet är annorlunda. Skönt det så vi slapp se det krystade slut som boken har även på film. Då hade det kanske inte blivit den världsomspännande succé som det blev.
Jag tror dock att det är här Bond första gången ber att få en vodka med martini, skakad inte rörd, med en remsa citronskal. Eller så har jag bara missat det i de andra böckerna. Tycker mest han har svept i sig gin och tonic annars.
Nåja, det här var alltså ingen höjdarbok. Jag har läst betydligt sämre å andra sidan, så betyget får ändå bli 2/5. 0,5 poäng av det betyget ligger nog i att det är roligt att läsa Bond-böckerna.
Det verkade otroligt, men nu närmade de sig revet. Sandbotten syntes här och där under båten. De gick längs med revet och spanade efter en öppning. Cirka hundra meter innanför revet såg de att ytvattnet glittrade in mot land. Floden! Då hade de alltså hållit kursen. Bränningen öppnade en passage. Det var en svart och oljig strömfåra strömfåra som spolade över lömska koralltoppar. Kanoten vände fören ditåt och dök in. Vattnet jäste, den skrapade och krängde i kölen, ett sug framåt och det blev stilla och kanoten gled sakta över det spegelblanka vattnet in mot stranden.
Quarrel styrde in i lä under en klippudde där strandremsan tog slut. Bond undrade varför sanden inte lyste vit i det bleka månljuset. När de stötte mot land och Bond stelt krängde sig ut begrep han varför. Sanden var svart. Den kändes mjuk och skön under fötterna, men den måste ha bildats av vulkaniska bergarter som under århundraden pulvriserats, och Bonds nakna fötter liknade vita krabbor på den.
