Det är bara att göra ändå sådana dagar. Vad det än är man nu skulle göra.
För mig har de här små pälstussarna varit min motivation det senaste året. En av anledningarna till att jag känner mig lite omotiverad idag är att jag numera bara har en av de här pälstussarna kvar att promenera med, den ljussvarta fick somna in i torsdags med ålderns rätt och efter en längre tids hälsoproblem. Eftersom deras husse lider av sjukdom så har jag varit deras promenadsällskap mitt på dagen, nästan varje dag i lite mer än ett år. Och jag älskar det!
Jag kan vara exakt hur omotiverad som helst, som idag, men jag vill ändå träffa de här små herrarna och få en nypa luft med dem. Jag har inte ångrat en enda promenad med dem - oavsett om det varit svinkallt, superhett, ösregn eller kulingvarning - vi går ut. Så är det bara. Och för mig som behöver röra på mig och få frisk luft så har hundarna varit min motivation, min kick i rumpan, så pass att jag ofta går ut och går mitt dagen även de dagar jag är "hundledig". Man ångrar sällan att man gjorde det där man kanske inte var så motiverad för...
Vissa dagar har det varit tanken på hundarna, eller hunden numera, som fått mig att ens ta på mig något annat än pyjamas. Även när jag i fredags gick med bara en av dem och grät så jag hulkade nästan hela vägen, så är det värt det. Jag fick lära känna en fin hundherre och jag har fortfarande hans "bror" att ta hand om. Han är fin han med.
Det man gör, eller det man kanske måste göra, kanske bara är en sådan liten sak som att ta sig utanför dörren för en kort stund, eller ringa ett samtal, eller gå på det där träningspasset, eller låta bli att äta en munk till fikat, eller hålla det där föredraget. Det kanske är något som känns oviktigt. Men är det det? Det kanske känns som att det inte spelar någon roll, men är det verkligen så?
Är det inte snarare så att det du gör, hur litet det än kan verka vara, kanske egentligen är jätteviktigt. För dig. Och vet du vad - du är viktig. Ta hand om dig.
