Om man tycker om Jane Austen i allmänhet och "Stolthet och fördom" i synnerhet skulle jag vilja påstå att man absolut kommer tycka om även den här boken. Man behöver dock inte ha läst "Stolthet och fördom" för att läsa "Huset Longbourne", man kan nog hänga med ändå, men självklart får man ut mycket mer av att känna till källtexten, dess persongalleri och händelserna där.
"Huset Longbourne" är berättelsen om det som händer i bakgrunden. Medan systrarna Bennet bekymrar sig om friare, skorosetter, konfekt och promenader bekymrar sig tjänstefolket i huset om att få ur lerfläckarna ur underkjolarna, locka hår inför baler, städa rent oanvända rum, tömma pottor och att laga maten som sätts på bordet. En ny betjänt har kommit till huset och även hans närvaro vållar huvudbry. Vem är han och varifrån kommer han?
Boken berättas främst ur jungfrun Sarahs perspektiv, men även betjänten James Smith och hushållerskan Hill kommer till tals. Jag tror att Hill är den enda av tjänstefolket som nämns vid namn i "Stolthet och fördom" men jag kan ha fel.
Jag tycker det här var ett kul grepp, att ta en känd berättelse och göra den till bakgrund till det som varit bakgrund i ursprungstexten. Det är så lite som egentligen berör den ursprungliga texten att man verkligen känner att det är två olika verkligheter som händer i samma hus, utan att de påverkar varandra i någon större grad. Det som kan leda till uppror och extra mycket arbete för tjänstefolket märks knappt av på radarn för herrefolket, och tvärtom.
Man får följa de vardagliga bestyren, från att tvätta ur lerfläckarna ur kjolfållen på Elizabeths nedsmutsade klänningsfållar, till kärleksbekymmer.
James kommer till Longbourne och vänder upp och ner på tillvaron. Sarah undrar mycket vem han är och var han kommer ifrån. Man får dock vänta till bokens tredje del innan man får veta - i mitt fall få mina misstankar bekräftade.
Det här är en sådan där bok som det är lätt att komma in i och lätt att tycka om personerna. Att läsa "bara ett kapitel till" är mycket lätt gjort och ofta förekommande.
Jag tror så klart att man kanske har lite mer att hämta om man redan har läst "Stolthet och fördom", det känns som att det kan vara lättare att hänga med. Kanske är även mitt betyg aningen färgat av min kärlek till ursprungstexten, men jag tycker att den står sig väl även på egen hand. Mitt betyg blev 4/5 och ja, det kom en liten tår på slutet.
Vattnet skvimpade när Sarah vacklade tillbaka över gården. Hon var nästan framme vid dörren till grovköket när ena foten slant och hon tappade balansen. Ögonblicket töjdes ut så att hon hann se hinkarna lossna från oket och fara upp i luften och tömmas; hon hann se sitt slit ogjort och tänka att när hon landade skulle det göra ont. Sedan ramlade hinkarna i backen med en skräll som fick råkorna att börja kraxa i bokarna, och själv slog Sarah i stenplattorna hårt. Näsan bekräftade det hon redan anat: hon hade halkat i svindynga. Suggan hade sluppit ut igår med alla sina kultingar struttande efter, och ingen hade städat upp efter dem än, för ingen hade hunnit. Varje dag sipprade sysslor över till nästa dag och inget blev någonsin färdigt så att man kunde säga: Det var det, nu var dagens arbete avklarat. Arbetet låg där i bakhåll och jäste för att fördärva nästa dag för en.
Angående mina bloggar:
Problemet med Bloglovin' verkar nu vara löst och det går att följa den här bloggen igen. Tydligen hade jag råkat radera "Livet enligt Jenny" från Bloglovin' så det är bara för mig att börja om från början. Alltså har jag 0 följare just nu, så klicka gärna på knappen här bredvid. Det är så skönt för mitt ego. *blinksmiley*
