lördag 30 april 2016

Aprilfavoriter

Hej då april. I år gjorde du verkligen skäl för termen "aprilväder". När man upplever alla väder på en enda dag så vet man liksom vilken månad det är...
Och idag är det Valborg och kungen fyller år. Tänker undvika brasor i år med, om vi inte busar till det och tänder vår egen i öppna spisen.
Mot favoriterna!

Bok/fic: Som jag älskade "Öster om Eden" av John Steinbeck alltså. Helt underbar bok som jag rekommenderar till alla.
Bästa fic är baserad på en webcomic som heter "Check, please!". "Maybe I'm waking up" av idrilka behandlar ämnen som olycklig kärlek och att komma ut när man är professionell idrottsman - i det här fallet gäller det hockey.

Film: Ingen bio denna månad! Gah! Och självjävlaklart hann "Eddie the Eagle" försvinna från biorepertoaren innan jag hann gå och se den. Annars har det blivit en del Bond-filmer och så klart hamnade "Star Wars: The force awakens" i filmsamlingen samma dag den släpptes. Älskade maken är lite söt på det sättet.

Tv-program: Måste nog säga "The Knick" här. En serie jag fortfarande tänker på ganska mycket.

Nagellack: Skyfall-lacket Die another day är verkligen ett perfekt Jenny-lack. Jag älskar röda lack, men ibland glömmer jag bort det för alla andra roliga färger.



Frisyr: En välbehövlig klippning har gjorts. Annars åker håret mest upp i en sådan  där städknut. Och jag har funderat på att börja använda schampo igen för ibland tycker jag det är omständligt med no poo, men jag fortsätter nog som jag gjort i snart 1½ år. Hyser dessutom seriösa planer på att få ett rosatonat hår...

Kläder: Jag lagade en massa leggins för några veckor sedan, så det är legginskavalkad här just nu. Såg en tröja på Monki som jag på ett litet ungefär grät blod över att den inte fanns i min storlek. Och varför är det så himla svårt att hitta en behå som är bekväm och sitter bra och vars axelband inte rasar ner hela. jävla. tiden?

Upptäckt: Jodå. Det går finfint att laga en trasig nagel med en tepåse. Får se hur länge det håller bara.

Extra speciell rolighet: Plejadträff och födelsedagsfirande av älskad 75-årig mamma har stått på agendan i april. Men roligast av allt - Adam Lambert. Ingen trodde något annat va?



Mitt favoritinlägg: Jag gillar helt klart mina måndagsmotivationsinlägg, för jag tycke bäst om ett sådant den här månaden också.

fredag 29 april 2016

FredagsFilmerna: James Bond 007 - Roger Moores filmer

Nu var det så pass länge sedan jag skrev om Bond att jag nästan glömt bort hur man gör.
Näste man till rakning i Bond-universat är Roger Moore som till dags dato är den som spelat James Bond i  Flest filmer. Sju filmer blev det innan han gick i pension som hemlig spion vid 58 års ålder. Läser man Flemings böcker får man veta att en 00-agent går i pension när hen är 45 år, så han överlevde den där åldersgränsen ganska rejält, herr Moore.

Bildkälla Daily Mail
Många tycker att Roger Moore är den bästa Bond. Inte jag. Det beror mest på att jag generellt tycker att de filmer han medverkade i var av det mindre bra slaget. Det är så många putslustiga one-liners att man ibland undrar om man kommit till en fars och inte en actionfilm.
Han har även den sämsta Bond-filmen på sin meritlista - "Moonraker". Så fullkomligt kass att jag inte ids tänka på den ens.
Det finns dock en och annan film här som inte är fullkomligt uppåt väggarna, "For your eyes only" och "A view to a kill" är bland de bättre Bond-filmerna. "For your eyes only" är min favorit bland Moores filmer.
I filmen "The spy who loved me" får vi även veta att Q egentligen heter Boothroyd och är major. Jag tror att det är den enda filmen där han nämns vid namn. Han ska visst vara döpt av Fleming till Geoffrey Boothroyd efter en skotskt vapenexpert som skrev brev till Fleming och tyckte att Bond borde byta ut sin Baretta mot en Smith and Wesson.

En annan återkommande figur i Roger Moores Bond-filmer är skurken Jaws, ni vet han med metalltänderna. Han dör till synes i filmen "The spy that loved me" men blev så populär bland publiken att han fick återkomma till "Moonraker" - och bli kär minsann. Jaws spelades av Richard Kiel. Han dog av hjärtproblem i september 2014, straxt innan sin 75-årsdag.

Bildkälla Villains wikia
Roger Moores Bond-filmer är dessa:

  • Live and let die   från 1973. Leva och låta dö
  • The man with the golden gun  från 1974. Mannen med den gyllene pistolen
  • The spy who loved me  från 1977. Älskade spion
  • Moonraker  från 1979
  • For your eyes only  från 1981. Ur dödlig synvinkel
  • Octopussy  från 1983
  • A view to a kill  från 1985. Levande måltavla 
Ikväll hoppas jag på lite fredagsmys med James Bond igen. Här hemma har vi kommit fram till Daniel Craigs filmer, men vad jag tycker om dem väntar jag med tills det blir dags för ett eget inlägg där. Spoiler - älsk!

onsdag 27 april 2016

Säsongssammanfattning: Lucifer, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Jag har följt tre serier veckovis under våren som alla har avslutats de senaste veckorna, och av dem har jag tyckt allra bäst om "Lucifer". Jag såg pilotavsnittet av den här serien redan i september. Jag vet inte om det var en pre-view eller om avsnittet hade läckt, men hur som fick jag mersmak och såg mycket fram emot att få stifta närmare bekantskap med Lucifer Morningstar.

Serien är baserad på DC Comics "Sandman" och spin offen "Lucifer".
I centrum för berättelsen har vi alltså djävulen himself, Lucifer Morningstar, som bestämt sig för att ta semester på obestämd tid - helst för alltid. När en vän till honom mördas får han kontakt med polisen Chloe Decker som han känner en märklig dragning till. Han bestämmer sig för att det är roligt att lösa brott, och med hans speciella förmågor är han ofta till hjälp.
Hans bror, ängeln Amenadiel, försöker dock få honom att återvända till helvetet för att återskapa balansen mellan gott och ont.

Bildkälla We got this covered

Favoritavsnitt: 1x07 "Wingman" Lucifer försöker få tillbaka innehållet i sin stulna container och får hjälp från oväntat håll.
1x09 "A priest walks into a bar" En präst söker Lucifers hjälp för att komma åt en misstänkt knarkliga i hans kvarter. Lucifer är till en början hånfull till prästens tro, men ser snart saker ur ett nytt perspektiv.
1x13 "Take me back to hell" Lucifer misstänks för mord och för att rentvå sitt namn tar han hjälp av både Chloe och Amenadiel för att hitta den riktige mördaren.

Favoritkaraktär: Lucifer! Och Maze går inte av för hackor hon heller.

Favoritpar: Gissar mig till att det kommer vara endgame Lucifer och Chloe här, men än så länge kan jag inte påstå att jag bryr mig.

Bäst i säsongen: Att Lucifer har tröttnat på sin tilldelade roll och ifrågasätter den och hur lätt det är för människor att skylla på djävulen i stället för att ta eget ansvar. Så jag gillar hans besök hos psykologen lite mer än vad jag trodde att jag skulle göra.

Värst i säsongen: Jag tycker kanske inte att Lauren German, som spelar Chloe, är någon toppenskådis direkt. Samma ansiktsuttryck och tonfall ungefär hela tiden, vad som än händer omkring henne. 

Övriga kommentarer: Det kommer en andra säsong men jag vet inte hur lång den blir eller när den kommer. Som tur var avslutades den första säsongen inte med någon olidlig cliffhanger, så jag orkar nog vänta.

tisdag 26 april 2016

En självisk lista

Jag gillar listor. Jag blev taggad av en kompis på Tumblr med följande lilla frågeformulär och tänkte att det var utmärkt att överföra hit också. Bara för att jag kan.

1. 3 favoritböcker?
Inte en rolig fråga för en bokälskare må jag säga. "Boktjuven" av Markus Zusak, "Cloud Atlas" av David Mitchell och "Stolthet och fördom" av Jane Austen. Men det finns säkert 1000 titlar till...

2. Favoritplagg?
Vad som helst som är mjukt och gosigt. Jag älskar leggins, huvtröjor och pyjamas.

3. Om du kunde ha vilket husdjur som helst, vilket skulle det då vara?
Jag har som bekant två galna katter, men har velat ha hund sedan jag var liten. Shiba! Men om jag får välja vilket djur som helst - en räv. Självklart. Jag älskar rävar!

Bildkälla Cutest paw


4. Din idealdate?
Film och middag. Eller middag och film. När man har varit gift i snart 16 år så är man glad för alla chanser man får att spendera egentid med älskade maken.

5. Din idealpartner? Personlighet och utseende?
Jag tänkte faktiskt på det här nyligen. Att även efter 17+ år tillsammans så blir jag fortfarande glad när jag träffar älskade maken efter att vi varit ifrån varandra, om än bara över en arbetsdag. Han gör mig lycklig helt enkelt. Han är snäll, bra med barnen, får mig att skratta, håller om mig när jag behöver bli omhållen och lämnar mig ifred när jag behöver utrymme. Och han har de vackraste ögonen!

6. Om du kunde ha vilket jobb som helst, vad skulle det vara?
Någonting med böcker. Jag ångrar att jag inte utbildade mig till bibliotekarie. Eller så skulle jag vilja ha en bokaffär med både begagnat och nytt. Med mysiga små hörnor där man kan sitta och läsa. lite lagom dammigt och in-nött sådär.

Bildkälla Ambient mixer

7. Favoritkändis?
Beror på vilket humör jag är på.

8. Favoritmåltid?
På dagen? För i så fall är det middagen när vi sitter ner tillsammans och äter. Och då älskar jag att äta risotto med citronpesto, som är älsklingsrätten just nu.

9. Beskriv ditt rum.
Jag har ett hus och inget rum i det är helt och hållet "mitt". Men det är överlag ganska ljust och luftigt här hemma. Och fullt med katthår.

10. Ditt drömhus?
Det jag bor i. Det var inte ett drömhus när vi flyttade hit, men nu är det hemma och jag älskar det.

11. Hur många barn vill du ha och varför?
Jag har tre och det blir inga fler. Jag fick första när jag var 21 och sista när jag var 32, så jag känner att jag har gjort mitt. Varför just tre? Ingen aning. Det bara blev så.

12. Vad gör du på din fritid?
Hela tiden alltså eftersom jag är arbetslös? Jag läser mycket, ser mycket på tv och jag tycker om att laga mat.

13. Vilket projekt jobbar du med just nu?
Inget alls faktiskt.

14. 3 favoritfilmer?
Ännu en sådan där nästan lite elak fråga. "Den tredje mannen", "Stand by me", "Cloud Atlas" och ungefär 1000 andra filmer.

15. Vad är du passionerad över?
Nagellack.

Min lackblogg


16. Beskriv en dröm du har haft.
När mamma gick igenom sin cancerbehandling drömde jag att hon krympte av sin medicin och jag bar henne i min ficka.

17. Beskriv en bra dag.
En dag då jag har lärt mig någon nytt är ofta en bra dag. Fortsätt vara nyfiken! Jag tror det är ett sätt att hålla sig ung i sinnet och alert i största allmänhet.

18. Har du någonsin fått hjärtat krossat? Hur?
Om! Min första pojkvän var otrogen mot mig. Det var hjärtekrossande på riktigt. Tog lång tid innan jag vågade lita på någon igen.

19. Vad gör du för att muntra upp dig själv? 
Lyssnar på bra musik. Dricker te. Läser lite - eller mycket. Sjunger ett mantra, eller sjunger med i sång på radion. Jag har en sing-along-spellista på Spotify.

20. Beskriv ditt lyckliga ställe.
Det finns ett ställe i Kilsbergen som jag älskar. När man åker dit tidigt på våren eller efter en period med mycket regn så finns det så många som tre vattenfall där. Bara att vandra dit är härligt, längs en bäck. Ibland ser vi en orm också. Och när man kommer fram är det enda man hör naturen omkring en. Underbar plats att meditera på. Jag försöker få till en utflykt dit varje år.


måndag 25 april 2016

Måndagsmotivation, del 4/?

Vet ni vad som är väldigt avkopplande? Att inte koppla upp sig.
Det här med att ta lite semester från datorskärmen då och då är fina grejer det. Man hinner så mycket annat på den där tiden där man bara sitter och knäpper sig vidare från en sida till nästa.
Och ja - det låter kanske lite motsägelsefullt att jag sitter här med en dator i knät och tycker att folk ska stänga av sina egna datorer, särskilt när jag tigger om att folk ska följa den här bloggen på Bloglovin' *knappen finns i marginalen*, men jag talar av egen erfarenhet.
Ibland läser ni förtidsinställda inlägg här och jag sitter nere i yogastudion och gör ett pass när inlägget går upp. Eller är ute på en promenad, läser en bra bok, tittar på film med min familj, träffar en vän på en fikastund. Möjligheterna är oändliga.

Ett sätt som jag verkligen frigjort tid på är att jag har inaktiverat mitt Facebook-konto. #thebliss
Jag har varit småarg på Facebook länge och "gjort slut" flera gånger. Men då har jag bara loggat ut och låtit bli att logga in igen under några veckor. Det gick fortfarande att tagga mig, skicka meddelanden till mig och jag var fortfarande synlig och fick fortfarande aviseringar. Med en inaktivering försvann allt det där. Det går inte att nå mig på Facebook för jag finns inte där. Jag slipper se hur duktiga alla är, eller se hur folk gnäller och delar vidare saker med tvivelaktig källa och mindre trevligt ursprung.
Och jag blev förvånad de första dagarna efter att jag inaktiverade kontot för jag trodde inte jag var inne på Facebook så mycket som jag helt klart var. Plötsligt satt jag där och undrade varifrån all tid kom. Efter att ha surfat mig igenom mina vanliga sidor, minus Facebook, hade jag spenderat ett minimum av tid med datorn mot vad jag brukat. För jag slöhängde där.
Att inaktivera mitt Facebook-konto kan vara det bästa jag har gjort för mig själv i vår. Jag har gett mig själv mer egentid och större själslig frid.

Så mitt tips idag blir - koppla ur och koppla av. Om så bara en dag i månaden. Andas i stället. Måla. Dansa. Sjung. Läs. Sov. Gå på bio. Gör något som gör dig lycklig.


söndag 24 april 2016

Vad gjorde du i helgen då?


Den här tanten var i varje fall i hufvudstaden för att gå på konsert. De i bakgrunden var också på konsert, men dem känner jag inte så vi bortser från dem. Älskade maken höll i kameran. Hela kvällen. Jag var nämligen fullt upptagen med att vara ett fangirl.


Adam Lambert var nämligen på scen. Och det här är en sådan där spelning som jag har längtat efter länge. Inte bara sedan i julas när jag fick konsertbiljetterna i ett paket under granen, utan sedan jag upptäckte exakt hur sjujävla bra Adam Lambert är.


Den här änglalika bilden knäppte älskade maken när Adam sjöng "Mad world", en cover på en Tears for Fears-låt. Jag vet att Adam sjöng den när han var med i "American Idol" där han slog igenom, men han tyvärr inte spelat in den. Vad jag vet.


Jag hade hoppats på "Aftermath" från scenen, men vet ni vad? "Whataya want from me" är inte värst tokig den heller.


Jag kan inte komma på någon enda artist jag vill se live nu. Det känns liksom som att jag har lagt grädden på tårtan nu. Därmed inte sagt att jag är färdig med att gå på konsert, för det är jag inte. Jag känner bara att det inte finns någon jag har missat, och det är en skön känsla. Se artister fler gånger? Absolut! Se Adam live igen? You betya!


Efter en "god natts sömn", för jag sover sällan bra när jag inte är i min egen säng, och en maffig hotellfrukost, gjorde vi som alla andra Stockholmsturister gör i april. Kollar in körsbärsblommorna i Kungsträdgården. Vi hade dock otur med vädret och det haglade en hel det på oss.


Jag har dessutom ganska kraftiga problem med hälsporre sedan några veckor tillbaka. Så ja - det var lite plågsamt att det bara fanns ståplats på konserten. Fyra timmar ståendes tyckte min fot var dumt, så den gjorde väldigt ont och tyckte att det här med planerad shoppingtur på stan var överdrivna prylar. Så vi åkte hem igen.

lördag 23 april 2016

ÄNTLIGEN!


Som jag har längtat har jag gjort har jag. Men ikväll ska det äntligen ske - Adam Lambert live!
Det är så tant blir svettig i handflatorna av iver.

fredag 22 april 2016

"Huset Longbourne" av Jo Baker

Den egentliga titeln av dagens boktips är "Huset Longbourne. Stolthet och fördom - Tjänstefolkets berättelse." En ganska omständlig översättning av "Longbourne" som boken gott och gott heter på sitt originalspråk engelska.
Om man tycker om Jane Austen i allmänhet och "Stolthet och fördom" i synnerhet skulle jag vilja påstå att man absolut kommer tycka om även den här boken. Man behöver dock inte ha läst "Stolthet och fördom" för att läsa "Huset Longbourne", man kan nog hänga med ändå, men självklart får man ut mycket mer av att känna till källtexten, dess persongalleri och händelserna där.


"Huset Longbourne" är berättelsen om det som händer i bakgrunden. Medan systrarna Bennet bekymrar sig om friare, skorosetter, konfekt och promenader bekymrar sig tjänstefolket i huset om att få ur lerfläckarna ur underkjolarna, locka hår inför baler, städa rent oanvända rum, tömma pottor och att laga maten som sätts på bordet. En ny betjänt har kommit till huset och även hans närvaro vållar huvudbry. Vem är han och varifrån kommer han?

Boken berättas främst ur jungfrun Sarahs perspektiv, men även betjänten James Smith och hushållerskan Hill kommer till tals. Jag tror att Hill är den enda av tjänstefolket som nämns vid namn i "Stolthet och fördom" men jag kan ha fel.
Jag tycker det här var ett kul grepp, att ta en känd berättelse och göra den till bakgrund till det som varit bakgrund i ursprungstexten. Det är så lite som egentligen berör den ursprungliga texten att man verkligen känner att det är två olika verkligheter som händer i samma hus, utan att de påverkar varandra i någon större grad. Det som kan leda till uppror och extra mycket arbete för tjänstefolket märks knappt av på radarn för herrefolket, och tvärtom.
Man får följa de vardagliga bestyren, från att tvätta ur lerfläckarna ur kjolfållen på Elizabeths nedsmutsade klänningsfållar, till kärleksbekymmer.
James kommer till Longbourne och vänder upp och ner på tillvaron. Sarah undrar mycket vem han är och var han kommer ifrån. Man får dock vänta till bokens tredje del innan man får veta - i mitt fall få mina misstankar bekräftade.

Det här är en sådan där bok som det är lätt att komma in i och lätt att tycka om personerna. Att läsa "bara ett kapitel till" är mycket lätt gjort och ofta förekommande.
Jag tror så klart att man kanske har lite mer att hämta om man redan har läst "Stolthet och fördom", det känns som att det kan vara lättare att hänga med. Kanske är även mitt betyg aningen färgat av min kärlek till ursprungstexten, men jag tycker att den står sig väl även på egen hand. Mitt betyg blev 4/5 och ja, det kom en liten tår på slutet.

Vattnet skvimpade när Sarah vacklade tillbaka över gården. Hon var nästan framme vid dörren till grovköket när ena foten slant och hon tappade balansen. Ögonblicket töjdes ut så att hon hann se hinkarna lossna från oket och fara upp i luften och tömmas; hon hann se sitt slit ogjort och tänka att när hon landade skulle det göra ont. Sedan ramlade hinkarna i backen med en skräll som fick råkorna att börja kraxa i bokarna, och själv slog Sarah i stenplattorna hårt. Näsan bekräftade det hon redan anat: hon hade halkat i svindynga. Suggan hade sluppit ut igår med alla sina kultingar struttande efter, och ingen hade städat upp efter dem än, för ingen hade hunnit. Varje dag sipprade sysslor över till nästa dag och inget blev någonsin färdigt så att man kunde säga: Det var det, nu var dagens arbete avklarat. Arbetet låg där i bakhåll och jäste för att fördärva nästa dag för en.

Angående mina bloggar:
Problemet med Bloglovin' verkar nu vara löst och det går att följa den här bloggen igen. Tydligen hade jag råkat radera "Livet enligt Jenny" från Bloglovin' så det är bara för mig att börja om från början. Alltså har jag 0 följare just nu, så klicka gärna på knappen här bredvid. Det är så skönt för mitt ego. *blinksmiley*

onsdag 20 april 2016

Säsongssammanfattning: The Knick, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Den här serien behöver man ingen skämskudde till. Däremot kanske en fy-fasiken-vad-äckligt-kudde. För ibland är det så blodigt och vidrigt att man inte riktigt vill se. Som petande i hjärnor, operera sig själv, experiment på både djur och människor och min värsta - injektioner. Blä!
Men förutom det så är "The Knick" en utomordentligt bra och välgjord serie, väl värd att spana in. Och om du inte är lika kräsmagad som moi så behöver du kanske inte ens blunda och titta bort när det är som släbbigast.

Bildkälla TV Week
Favoritavsnitt: 2x06 "There are rules". Thackery intresserar sig för ett par hopväxta tvillingar. Harriet och Tom träffar en överenskommelse. Bertie tar hjälp av Algernon för att utföra en operation i lönndom.
2x10 "This is all we are" Det är dyster stämning på sjukhuset efter branden som tog Robertsons liv. Sanningar uppdagas och beslut tas till följd av detta. Barrow får en envis polis efter sig. Tom friar till Harriet och bekänner sedan sina synder i bikten. Thackery bestämmer sig för en experimentell metod när det gäller hans operation.

Favoritkaraktär: Jag tycker fortfarande mycket om Bertie, men han kom lite i skymundan under säsongens andra halva. Annars är det Thackery - det här känns väldigt mycket som hans serie, så om det blir en fortsättning ska det bli spännande att se hur det löste det...

Favoritpar: Även om Tom var ett riktigt praktarsle som fullkomligt förstörde för Harriet med sina handlingar - bara för att han var kär i en nunna - så kan det inte hjälpas att jag verkligen gillar dem tillsammans. Kanske inte direkt som ett kärlekspar, även om det är vad Tom vill, men den vänskap de byggde upp tyckte jag mycket om. 

Bäst i säsongen: Nyfikenheten och ivern att komma framåt. De olika läkarna har olika drivkrafter och det är de som gör att det blir så spännande. Det uppstår en dynamik dem emellan. Man kan väl bara konstatera att det är väldigt bra castat.

Värst i säsongen: Jag var så ARG på Barrow. Jävla slempelle! Det verkar dock som att han kommer få sitt straff. Mohahaha!

Övriga kommentarerMed tanke på att "The Knick" tydligen var tänkt som en två-säsongers-serie så skulle det kunna vara slut nu. Det ligger fortfarande öppet på många plan, men det var inga cliff hangers man blir frustrerad av. 
Serien blev dock rätt så poppis, och jag förstår varför. Det senaste jag har hört är att det är manus beställt för en tredje säsong, men om den blir filmad vet ingen alltså än. Skulle det bli en fortsättning lär det alltså dröja. 



And now to something completely different: 
Om man följer "Livet enligt Jenny" via Bloglovin' så har man säkert märkt att det varit lite svårt att komma hit. Jag är nämligen mitt uppe i adressbyte på mina bloggar och i arbetet med detta råkade jag "trycka på en knapp", och båda mina bloggar slogs ihop. Alla följare hamnade således på nagellacksbloggen "Lackat enligt Jenny". *suck* Klantigt av mig. 
Följer man mig på andra sätt så kommer man fortfarande rätt när man knappar in adressen mrsdatasliv.blogspot.com, men den kommer ändras den med. 
Från och med fredag 22/4 2016 finns bloggen "Livet enligt Jenny" på adress http://enligtjenny.blogspot.com och förhoppningsvis kommer det gå att göra en ny följning på Bloglovin' från och med då också. 
Eller så hamnar jag på noll igen - vem vet. 

tisdag 19 april 2016

Omdirigering

Hej!
Om du har kommit hit för att du sökt på adressen mrsdata.blogspot.com eller bloggen Lackat enligt Jenny så har du kommit nästan rätt.
Jag håller på att byta bloggadresser och har lyckats klanta till det lite, eller mycket. Jag jobbar på att lösa det så snart som möjligt, men något datasnille är jag inte så det kan ta en liten stund.

För att komma till bloggen Lackat enligt Jenny är adressen numera http://lackatenligtjenny.blogspot.com

EDIT!
Den här bloggen - Livet enligt Jenny kommer snart byta adress från mrsdatasliv.blogspot.com till enligtjenny.blogspot.com.
Tyvärr har bloggarna råkat bli sammanslagna på Bloglovin' så jag vet inte hur pass smidig överföringen kommer vara för de av er som följer Livet enligt Jenny den vägen, då alla följare omdirigerats till Lackat enligt Jenny.
Teknikens under och allt det där...

lördag 16 april 2016

Säsongssammanfattning: Shameless, säsong 6

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Jag valde att se säsong 6 av "Shameless" i efterhand. Jag hade nämligen inte alls lust att se den när den började gå i januari, eftersom jag fått veta att en av mina favoritkaraktärer inte skulle vara med längre. Jag var faktiskt inte säker på att jag skulle titta överhuvudtaget, men så tänkte jag "äh, bara ett avsnitt" och nu sitter jag här en knapp vecka senare och har sett hela säsongen. Det är sådan kvalitet på den här serien att har jag väl börjat går resten av bara farten.

Bildkälla Showtime

Favoritavsnitt: 6x08 "Be a good boy. Come for grandma." Carl erkänner att han vill komma ifrån gänglivet.
6x12 "Familia supra gallegorius omnia!" Fionas bröllopsdag är här. Tyvärr dyker Frank upp.

Favoritkaraktär: Svårt att säga. "Shameless" känns mer och mer som Fionas serie, och det är ju svårt att inte gilla henne. Den här säsongen kom jag dock på mig själv med att ha en synnerligen stor soft spot för Carl. Hans story arc är en av säsongens bästa.

Favoritpar: Fiona och Sean. Även om...

Bäst i säsongen: Syskonkärleken i den här serien är himla fin att se. De kan vara hur osams som helst, men de ställer ändå alltid upp för varandra - oavsett om det gäller en tonårsgraviditet, få någon att inse att denne har alkoholproblem eller att komma ur ett gäng.

Värst i säsongen: Jag var så ledsen över att Lip lät sin affär med Helene gå så långt att den fick möjlighet att krossa hans hjärta. För där kom alkoholismen och självsabotaget av hans akademiska karriär. 

Övriga kommentarer: Det är klart med säsong 7. Min gissning är att den kommer i januari 2017, så det är bara att vänta.

fredag 15 april 2016

FredagsFilmen: Eddie the Eagle

Dagens fredagsfilm planerar jag att försöka se på bio. "Eddie the Eagle" hade svensk premiär för två veckor sedan, så jag antar att jag kanske behöver skynda mig lite till biosalongen. Lite smalare filmer har ju en tendens att försvinna från repertoaren snabbt, och det här är ingen svulstig Hollywood-action, trots att Wolverine aka Hugh Jackman har en av de stora rollerna.

Bildkälla Moviz Ark
Om man är lika gammal som jag är så minns man säkert Eddie the Eagle, eller Michael Edwards som han egentligen heter, och hur han blev den förste att representera Storbritannien i backhoppning, vid vinter OS i Calgary 1988. Jag själv minns det vagt, jag var ganska upptagen med att vara kär i min första pojkvän då, men jag kommer ihåg hur han vann publikens hjärta. Några medaljchanser var det inte tal om för han var ganska kass på det där med backhoppning, men han ville.
Den här filmen är berättelsen om hans liv fram till Calgary. Eddie spelas av Taron Egerton som man kanske känner igen från "Kingsman". Smärre förändringar i stil och uppförande har förekommit.


Gosh darn - jag älskar filmer om uderdogs som inte ger sig utan följer sina drömmar. När de är baserade på verkliga händelser är det bara mycket bättre.

torsdag 14 april 2016

"Kamrat mördare" av Ian Fleming

Här kom den! En Bond-bok vars handling blivit adapterad till filmen och inte bara namnen. Filmen är "Agent 007 ser rött" eller "From Russia with love" som även är bokens engelska titel.


Bond är uttråkad efter ett rätt så händelselöst år på agentfronten. Han blir därför lockad när M vill skicka honom till Istanbul på ett uppdrag. Uppdraget är att hämta en rysk Spektor dechiffereringsapparat och flickan som lovat att överlämna den. Hon har nämligen förälskat sig i Bond och vill nu överlämna sig, och Spektor, i britternas/James händer.
Vad Bond inte vet är att flickan bara är en bricka i ett spel för att mörda honom på ett spektakulärt sätt, och skämma ut hela Secret Service.

Den här boken bjuder på några annorlunda grepp från de jag tidigare läst. Bland annat är Bond som person inte ens med den första tredjedelen av boken, den beskriver ryssarnas plan och bakgrunden hos mannen som får i uppdrag att mörda Bond. Och så har den värsta cliffhangern som slut också. Spännande.
Vad som inte var spännande var den fullkomligt vidriga kvinnosynen i den här boken. Nog för att det har varit sexistiskt förut, i de tidigare böckerna, men här var det så hemskt att jag bara satt och gapade åt texten. Eller vad sägs om följande exempel:

"I sina drömmar längtar kvinnorna efter att bli slängda över axeln på en karl och insläpade i en grotta och våldtagna."
"Jag hade vunnit henne i strid med några zigenare här i bergen bortom Istanbul. De förföljde mig men jag fick henne ombord på båten. Jag fick slå henne sanslös först."
"...jag klädde av henne och kedjade fast henne under bordet. När jag åt brukade jag kasta matbitar till henne som till en hund. Hon skulle få lära sig vem som var herre."
"- Du låter mig väl inte bli för fet, James? Du låter mig väl inte bli så fet att jag inte duger till älskarinna? Du lovar väl att slå mig om jag äter för mycket?
- Javisst ska jag slå dig."

Alltså - jag vet att Bond ska vara en riktig kvinnokarl, och jag vet att böckerna är drygt 60 år gamla. Det gör inte att jag på något enda sätt kan tycka att det kändes okej att läsa det där. Särskilt den första meningen blev jag så illa berörd av att jag mådde lite illa. Inte undra på att det finns så många idioter till karlar som tror att de har rätt till den kvinnliga kroppen  - James Bond i bokform är ju likadan! Det var så jag kände min fandombesatthet svalna en grad eller tusen.

Det är synd på en bok som i övrigt är rätt så bra. Storyn är spännande och det händer mycket. Jag gillade greppet med att presentera brottet som ska begås innan man får träffa Bond, och jag gillade att jag kunde se nästan hela filmen framför mig när jag läste.
Ian Fleming fick dock utstå kritik för att böckerna stundtals blev reseskildringar, och här är det jättetydligt. Resan med Orientexpressen hade ju inte behövt ha med varenda station på vägen, kan man tycka. Särskilt inte som allt beskrivs som så fult - tills man kommer in i Västeuropa alltså.
Mitt betyg blev 3/5. Det hade blivit högre om det inte vore för den vidriga sexismen.

Den nakna mannen som låg framstupa bredvid swimmingpoolen kunde ha varit död.
Han kunde ha drunknat i bassängen och och blivit uppfiskad och lagd på gräsmattan i väntan på att polisen eller anförvanterna skulle anlända. Den lilla högen av föremål som låg vid hans huvud kunde ha varit hans personliga tillhörigheter som lagts fullt synliga för att ingen skulle tro att något blivit stulet. 

onsdag 13 april 2016

Soundtrack of my life


Take That - Love love

You bring me right back down to the earth from the promised land
We're getting close to the center of the earth with an honest plan
You'll never be your mother or your father do you understand
Do you understand?

We don't have too much time here
And time it travels far too fast
We're not too far we're down here
Before they take it from our hands

Why don't you teach your heart to feel
And give you love love
Give you love love
Give it all away
Why don't you teach your heart to talk
And give you love love
Give you love love
Give me, give me what I need

We'll take you right back down to the earth from the mother land
This is a first class journey from the gods to the son of man
You're at the gates of human evolution don't you understand
Why don't you understand?

We don't have too much time here
And time it travels far too fast
We're not too far we're down here
Before they take it from our hands

Why don't you teach your heart to feel
And give you love love
Give you love love
Give it all away
Why don't you teach your heart to talk
And give you love love
Give you love love
Give it all away
Why don't you teach your heart to feel
And give you love love
Give you love love
Give it all away
Why don't you teach your heart to talk
And give you love love
Give you love love
Give me, give me what I need

We don't have too much time here
And time it travels far too fast
We're not too far we're down here
Before they take it from our hands

Why don't you teach your heart to feel
And give you love love
Give you love love
Give it all away
Why don't you teach your heart to talk
And give you love love
Give you love love
Give it all away
Why don't you teach your heart to feel
And give you love love
Give you love love
Give it all away
Why don't you teach your heart to talk
And give you love love
Give you love love
Give me, give me what I need

tisdag 12 april 2016

"Öster om Eden" av John Steinbeck

När man har en läsutmaning att beta av punkter på händer det ibland att man blir aningen besatt. Punkten som ledde mig till att läsa "Öster om Eden" av John Steinbeck var "A book from Oprah's bookclub". Jag är ju inte direkt ledsen över att jag kunde pricka av två punkter till på listan när jag läste den här, eller att jag har läst den överhuvudtaget, för det här - det här är riktigt bra.

Bildkälla Goodreads
Adam Trask flyttar med sin fru Cathy från Amerikas östkust till Salinasdalen i Kalifornien. Cathy är gravid och föder tvillingarna Aron och Caleb. Straxt efter förlossningen rymmer hon dock från hemmet och skottskadar Adam i flykten. Med hjälp av sin tjänare Li och grannen Samuel Hamilton blir det Adams uppgift att uppfostra pojkarna.

Jag har läst Steinbeck förut och tycker mycket om det han skrivit. Min absoluta favorit av honom är "Möss och människor" som jag läst ett antal gånger sedan den var obligatorisk läsning i slutet av min gymnasietid. "Öster om Eden" kommer dock inte långt efter. Det är en sådan där bok där jag behövde lite tid för mig själv efter avslutad läsning för den grep tag så himla mycket. Den kändes i både hjärtat och i magen och jag fick sådana sympatier, särskilt för Caleb och Li som jag önskar all lycka på de boksidor som inte finns - de som följer på romanens avslutning.

"Öster om Eden" beskrivs som ett släktdrama över familjerna Trask och Hamilton. Hamilton-familjen är för övrigt John Steinbecks egen, Samuel Hamilton var hans morfar. Steinbeck fick viss kritik för att han blandade in sig själv som berättare här och det ansågs lite att han kunde ha hållit sig till att bara berätta om familjen Trask. Jag tycker däremot att det var ett ganska friskt och vågat tilltal, även om jag hajade till en och annan gång när författaren John Steinbeck så tydligt klev in som berättare.
Jag skulle dock vilja påstå att familjen Trask har mest utrymme här. Det ären lång bakgrundshistoria för att beskriva vad som händer Aron och Caleb och hur deras öde redan var utmätt innan de föddes, på grund av omständigheter bortom allas kontroll. Det handlar om frånvarande fäder som klart favoriserar bland sina barn och nästan tvingar dem till olika yrkesbanor, om mödrar som överger eller dör, om att ständigt söka kärlek och bekräftelse men att inte få den där det verkligen behövs.
Bröderna Aron och Caleb är väldigt olika varandra och förstår inte varandra. Caleb får kämpa för att få pappans uppmärksamhet på ett sätt som Aron aldrig behöver göra, och detta sår en del split dem emellan. Caleb försöker ta hand om sin bror, men kan inte låta bli att bli elak mot honom. Ett hjärtskärande stycke i boken ligger Caleb och ber brinnande till Gud om att låta honom bli mer som Aron, att bli god och en snäll pojke.

Att Aron och Caleb heter som de gör är ingen slump. Deras pappa heter Adam och han kände att han inte direkt kunde döpa dem till Abel och Kain, även om bibelberättelsen om just de bröderna har en central plats i bokens handling. Dels diskuteras bibelstycket som sådant mycket ivrigt av Samuel, Adam och Li, dels bär bröderna Aron och Calebs öden på starka paralleller med densamma. Detta är så klart gjort helt och hållet med flit av författaren. Här diskuteras bland annat ordens betydelse i ursprungstexterna, och hur hela bibelstycken kan ändra mening och uppmaning beroende på hur ett enda ord är översatt. Väldigt spännande att se denna typ av bibelkritik och den får en verkligen att tänka till ett varv extra.

Boken utspelar sig mellan Amerikanska inbördeskriget och Första världskriget och ger en övergripande bild av livet i USA under denna tid, allt från ett ganska vardagligt perspektiv, som hur skörden går och hur handeln förändras från skräddarsytt till konfektionerat.

Jag vill kalla det här för STOR litteratur. Texten känns liksom odödlig. Som ett historiskt dokument och en underbart berättad historia, även när den behandlar det fula.
Mitt betyg på "Öster om Eden" blev självklart 5/5 - inga överraskningar där antar jag. Ska jag anmärka på något så är det att den kändes lite slarvigt översatt. Det är en hopblandning av namn ibland, och morfar kallas farfar. Någon som läst boken innan mig, för det här är ovanligt nog för mig ett bibliotekslån, har suttit med blyerts och rättat de fel som hen hittat. Översättningen är från 1953 så det kunde kanske vara på sin plats med en ny?

Om Aron kom till en myrstack i en glänta i skogen lade han sig på magen och iakttog det komplicerade livet, såg på hur en del myror kom springande på myrstigarna med mat eller med vita ägg, och hur de vidrörde varandra med antennerna och samtalade då de möttes. I timtal kunde han ligga fängslad av naturens under.
Men om Cal kom på samma myrstack sparkade han sönder den och såg på hur de uppskrämda myrorna sökte värja sig mot katastrofen. Aron var nöjd med att vara en del av helheten, Cal måste förändra världen.

måndag 11 april 2016

Säsongssammanfattning: Sleepy hollow, säsong 3

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Tack IMDb för spoilern. Verkligen. Stort tack. Bra jobb där att skriva ut i rubriken vad som händer i säsongsavslutningen av "Sleepy hollow" och sen spoilervarna. Applåder och visslingar.
Med det sagt - STOR spoilervarning idag. Sluta läsa nu om du inte vill ha spoilers.

Bildkälla ComicBookMovie
Favoritavsnitt: 3x03 "Blood and fear" Finns det varianter på Jack the ripper i alla serier av den här typen? Det är är "Sleepy hollows" version.
3x15 "Incommunicado" En Banshee härjar i Sleepy Hallow. Märkliga allianser skapas för att klara av bekymmer somm uppstår.
3x18 "Ragnarok" Dags för uppgörelse med The hidden one. Pandoras ask kräver dock ett stort offer för att hjälpa dem. Och den huvudlöse ryttaren återvänder.

Favoritkaraktär: Ichabod och Abbie. Så F.U. författarna.

Favoritpar: Jenny och Joe. Det finns liksom inget annat, och de var ju söta ihop. Så F.U. författarna.

Bäst i säsongen: Vet inte. Att Ichabod hade klippt sig?

Värst i säsongen: Rätt så mycket. Pandoras "My love" med släpig stämma höll på att driva mig till vanvett. Men allra värst, och nu spoilervarnar jag igen, är så klart att Joe dog. Och Abbie. Vad fan!?

Övriga kommentarer: Det har fattats något den här säsongen, helt klart. Det har inte alls varit lika bra som de första två säsongerna, och jag skulle faktiskt vara nöjd med avslutet om det inte blir någon fjärde säsong. Inga farligt jobbiga cliffhangers alltså. Just nu vet jag inget om i fall serien får en fortsättning eller inte, men jag skulle alltså inte bli överdrivet upprörd om den lades ner.

söndag 10 april 2016

Plejaderna om "Stolthet och fördom"

Äntligen! Så kändes det lite igår när Plejaderna samlades för att diskutera vår fortsatta verksamhet, och så klart senast valda bok. Det var mitt val den här gången och jag hade valt en av mina favoritböcker någonsin - Jane Austens "Stolthet och fördom". För att hålla temat från boken bjöd jag på någon variant av high tea, med Earl Grey-kaka, lavendelskorpor och scones med clotted cream och marmelad. Det slank ner.


"Stolthet och fördom" berättar om Elizabeth Bennet, näst äldsta dotter av fem, och hennes möte med Mr. Darcy. Elizabeths mor är fast besluten att se döttrarna bortgifta, helst med förmögna män för att säkra deras, och henne, framtid. Döttrarnas kärlekslycka är av mindre vikt i sammanhanget.
När godset Netherfield hyrs ut till Bingley blir det därför liv i luckan. Han fattar snabbt tycket för Elizabeths äldre syster, Jane. Hans vän Mr. Darcy är dock milt sagt skeptiskt till partiet och övertalar sin vän att glömma Jane. Själv har han dock svårt att glömma Elizabeth.
Elizabeth har å sin sida hört en massa hemska rykten om Darcy och har därför börjat tycka väldigt illa om honom. Inte direkt upplagt för romans alltså.

Det här är ju en klassiker, och det med fullkomlig rätt. Det är fascinerande dels att boken gavs ut i eget namn och inte under någon manlig pseudonym som var så vanligt bland kvinnliga författare, och dels att den är så stundtals bitsk och samhällskritisk. Elizabeth är en underbar hjältinna som revolterar precis så mycket mot konventionerna som hon kan utan att bli dömd som helt omöjlig. Hon går över fälten så att kjolen blir smutsig i nederkant till exempel, hon läser mycket och utbildar sig på så sätt, hon är van att iaktta sin omgivning och anpassa sig i sociala situationer, så att hon kan vara precis på gränsen uppkäftig utan att ses ner på. Hon vet sin plats som kvinna, men rebellerar mot den. Det gör att boken känns väldigt feministisk.
Å andra sidan har vi Darcy som är uppfostrad i en fin och anrik familj och försöker att alltid handla korrekt. Han har dock svårt med det sociala spelet och känner sig ofta obekväm. Han är även snabb med att döma andra och har svårt att rucka på sin uppfattning, något som gör att han ofta uppträder klumpigt och osmidigt. Min uppfattning är att han lider av social fobi, vilket märks på att han ogärna närmar sig folk han inte känner och gör minsta möjliga för att det ska anses vara acceptabelt. Som att bara dansa med Bingleys systrar på första balen, för att de är de enda känner och blivit presenterad för.

Texten må vara 200 år gammal, men den känns inte sådan. Det känns fortfarande som att "Stolthet och fördom" har aktualitet i dagens samhälle och kan ligga till grund för många och långa diskussioner. Det är väl därför den har blivit en klassiker, en status den rikligen förtjänar.

Vi var rörande överens om att det här är stor litteratur. Även de av oss som hade tyckt att tempot var lite väl långsamt och kände viss frustration över att de aldrig kunde komma till skott, kunde ändå hålla med om att texten har överlevt tidens tand. Det sämsta betyget blev 3/5, jag gav föga överraskande betyget 5/5. Medelbetyget hamnade på 4,3 och det får väl anses vara ganska högt, även om det inte är ett rekord i Plejadsammanhang.

lördag 9 april 2016

Waiting for the lights to come on-Dagens


Låt: "Aliens" med Take That.
Outfit: Jeans och tröja från HM.
Smink: Brunsotat öga med skuggor från Make Up Store, Model co. och HM samt ögonpenna från HM, ögonbrynsskugga från Clinique och mascara från IsaDora. Bas med CC creme från Luméne och blusher från So susan. Läppstift från Max Factor, Star Wars-samarbetet.
Nagellack: Heathcliff från A England.

Frisyr: Tvinnat och fläta.
DoftJames Bond fragrances 007 for women.
Smycke: Örhängen från Indiska, ring med pil från Guldfynd och förlovnings/vigselringarna.
Klocka: Jaques Lemans, F1 edition.

Frukost: Te, rostad macka och flingor med mjölk.
Fika: High tea. Typ.
Middag: Plickeplockmat.

Pryl: Kontokortsterminal.
Träning: Njä.

Kvällsnöje: Bond. James Bond.

Att tillägga: Har bokcirklat idag och nu ska jag dricka gin+russian. Bra dag alltså.

fredag 8 april 2016

Fredagsmys: Fish and chips

Fisk på en fredag, kan det räknas som fredagsmys? Jodå, särskilt om man doppar fisken i smet och sedan slänger ner den i kokhet olja och serverar den med frittar eller klyftpotatis. Fish and chips alltså. Ett lands gatumat blir ett annat lands mysmat.

Fish and chips gör vi här hemma när oljan till fritösen börjar närma sig dags-att-byta-status eftersom frityrsmeten har en tendens att smula ner oljan lite väl mycket, samt att oljan tar fisksmak. Fritera frittarna först alltså, och håll dem varma i ugnen medan fisken friteras.


Frityrsmet till fish and chips

600 gram torskfilé eller annan vit fisk
2 dl mjöl
½-1 tsk salt
1 tsk bakpulver
1,5 dl öl eller mineralvatten
½ dl mjölk
2 ägg

Vispa ihop allt till en slät smet. Jag som inte tycker om öl använder mineralvatten, men det där gör man som man vill - som vanligt.
Doppa fisken i smeten och sedan direkt ner i 180 grader varm olja. Friteringstiden beror lite på fiskens tjocklek, men 3-5 minuter är en fingervisning. Fisken ska bli gyllengul.

Serveras med massor av grönsaker, för man bör äta minst 500 gram frukt och grönt om dagen. Jag gillar att äta min fisk med en skvätt balsamvinäger. Annat gott till är majonnäs eller aioli. Eller en god röra med currysmak kanske, som jag fått den serverad på lokal.

Bon appetit och trevlig helg!

torsdag 7 april 2016

Säsongssammanfattning: The Knick, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Trots att jag inte alls tycker om att se blod, insidan på människor eller sprutor så är det någon del av mig som ohjälpligt dras till sjukhusserier. Eftersom jag dessutom gillar historia så blev jag enormt nyfiken när jag hörde talas om tv-serien "The knick".
Serien tar sin början år 1900 på sjukhuset Knickerbocker, The Knick i folkmun, i New York. Här får vi möta läkare, sjuksköterskor, socialarbetare, nunnor, ambulansförare och patienter som i vilken sjukhusserie som helst ungefär. Jag har sett den beskrivas som "Grey's anatomy" i den moderna medicinens begynnelse.
Det är kryddat med kärleksintriger och rasmotsättningar, medicinska framsteg och människoförfall.
I seriens början tillträder John Thackery som chefskirurg på The Knick, och får motvilligt acceptera Algernon Edwards som sin andreman - en färgad man!
Serien bygger delvis på verkliga personer och mycket på äkta medicinska upptäckter och experiment, men det är ingen based on a true story utan fiktion.
I huvudrollen som John Thackery ser vi Clive Owen och för regin står Steven Soderbergh.

Bildkälla Knightleyemma
Favoritavsnitt: 1x01 "Method and madness" Pilot/presentationsavsnittet går inte av för hackor. Det börjar direkt med en ganska blodig operationsscen och ett självmord.
1x09 "The golden lotus" I sin jakt på kokain begår Thackery ett brott. I efterdyningarna av upploppet vacklar sjukhuset på ruinens brant.

Favoritkaraktär: Jag är lite svag för Bertie faktiskt, som är så godhjärtad och lite naiv och vill så väl. Och Lucy med sin blå cykel gillar jag också. Ibland tokgillar jag Thackery, trots sitt kokainberoende, men så går han och blir rasistisk - igen! - och jag blir sur på honom.
Och som alltid gillar jag underdogen, i det här fallet Algernon.
Kan jag bara säga att hela ensemblen är min favorit, för lite så är det.

Favoritpar: Jag gillade Algernon med Cornelia men det var ju dömt att gå åt fanders med tanke på deras olika pigmentering...

Bäst i säsongen: Det är väldigt autentiskt och snyggt gjort med allt från den medicinska utrustningen till kostym. Och jag gillar att man får se motgångarna så väl som framstegen - det kunde ju inte gå jättebra på en gång liksom.

Värst i säsongen: Jag tycker som sagt att det är otäckt med blod och slafs och slamsor och sådant förekommer det rikligt av. Ingen serie att sitta och äta till, kan vi väl säga. Det känns ju bra att läkarvården har gått framåt - typ.

Övriga kommentarer: Det finns hittills två säsonger av "The knick" på 10 avsnitt vardera. Jag vet inte om det är en tredje säsong på G, men jag hoppas det. Serien har inget slutdatum på IMdb än i varje fall.
Jag har läst rubriker om att Steven Soderbergh vill ha 6 säsonger av serien, men mer än så vet jag inte eftersom det var spoilervarning på artikeln och här känner jag att jag vill hålla mig hyfsat spoilerfri.

onsdag 6 april 2016

Säsongssammanfattning: Shadowhunters, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Till att börja med - nej jag har inte läst böckerna som den här tv-serien är baserad på.

Har man sett filmen "The mortal instruments" från 2013 så känner man dock igen sig, även om man såklart kan gå in mycket djupare i karaktärer och handlingar när det kommer till en tv-serie. Filmen, som var tänkt som en första bland fler, floppade också - det är därför det bara blivit en.
I handlingarnas centrum står Clary Fray, en ung kvinna som levt sitt liv ovetandes att hon är en Shadowhunter, en människa med änglablod som är menad att hjälpa mänskligheten att besegra demoner. När hennes mamma kidnappas tar hon hjälp av sin bästa vän Simon och tre shadowhunters - Jace, Alec och Isabell - för att hitta henne och rädda henne från den onde Valentine Morgenstern, som visar sig vara hennes far.

Likheter med Harry Potter säger ni? Jo - de finns där. Som i den övernaturliga världen som är dold för människorna, den ondskefulle mannen med storhetsvansinne, en huvudperson som varit ovetande om sitt ursprung. Cassandra Clare, som skrivit böckerna, började med att skriva Harry Potter fanfics - och det märks.

Bildkälla Her campus at Notre Dame
Favoritavsnitt: 1x07 "Major Arcana" Clary, Jace, Alec och Isabelle söker desperat efter the mortal cup. Under tiden tror Simon att han håller på att förvandlas till vampyr. Simon är helt underbar i det här avsnittet - underbart skådespelat av Alberto Rosende.
1x12 "Malec" Jace och Clary försöker förlika sig med det de fått veta om sitt förflutna. Det närmar sig bröllop mellan Alec och Lydia, något som Magnus är olycklig över.

Favoritkaraktär: Beror på vilket avsnitt det är. Aldrig Clary dock. Jädrar vad jag tycker hon är tråkig. Illa med tanke på att hon är huvudpersonen, men jag finner mina glädjeämnen i bikaraktärerna.
Men troligen Magnus, bara för att.

Favoritpar: Magnus och Alec = Malec. *hjärtögon* Deras relation har blivit lite av varför jag ens tittat på den här serien.

Bäst i säsongen: Förutom det självklara - kyssen - så tänker jag mycket på Simon och hans reaktion när han insåg att han höll på att bli vampyr. Jag drog en hel del paralleller till sexuellt utnyttjande, date rape, där. Bland annat i hur han skuldbelägger sig själv, men även i hans förtvivlan över att inte bli trodd och hörd. För Clary finns inte där för honom då, vilket i slutändan beseglar hans öde. Det var så utomordentligt bra berättat.
Dessutom gillar jag verkligen att serien inte är så vittvättad, här finns det färgade människor - precis som på riktigt. Och det finns andra sexualiteter än den heterosexuella så kallade normen. Även här helt underbart berättat, bland annat om Alecs kamp för  att bekräfta sig själv och våga stå för vem han är och vem han älskar.

Värst i säsongen: Tycker innerligt illa om föräldrarna Lightwood, särskilt Maryse som är så jädra ängslig för vad andra ska tycka och tänka - på bekostnad av hennes barns välmående. Jädra homofober...
Sedan tycker jag som sagt att Clary är trist och tråkig. Hennes relation med Jace är liksom *gäsp*. Hittar noll kemi där. Men hon är ju duktig på att använda sina ansiktsmuskler. Hela. Tiden.

Övriga kommentarer: Egentligen är det här inte en bra serie, även om den har sina stunder. Den är ganska förutsägbar, replikerna känns ofta stolpiga, fight scenerna ses bäst bakom en skämskudde och många av skådespelarna är så stela och tråkiga att jag egentligen borde ha tappat intresset tre avsnitt in. Men så dök Magnus Bane upp och började flirta med Alec och Alec log!?! Och Simon blev vampyrtuggad och lite angstig!?! Och Isabell visade sig ha annat än perfekt läppstift och tajta kläder!?! Och där någonstans började det bli intressant.
Men ja - jag ser mycket på "Shadowhunters" för att få se Malec. De intressanta berättelserna ligger inte hos huvudkaraktärerna utan hos birollerna. Det skulle gärna få komma en Malec spinoff så kunde jag titta på den istället. Och Simon. Malec kan adoptera Simon! Yes!

Bildkälla Shipping wiki

tisdag 5 april 2016

"Mr. Darcy's diary" av Maya Slater

Ibland kallas visst den här boken för "The private diary of Mr. Darcy" men som jag har förstått det är det samma bok. Den kan ha fått en ny titel för att inte förväxlas med en annan "Mr. Darcy's diary" som är skriven av Amanda Grange, som del 1 i en hel serie om dagböcker "skrivna" av de manliga karaktärerna i Jane Austens böcker.
Här snackar vi fan fiction alltså, eftersom fan fiction är verk baserade på redan existerande material. Något som är väldigt förekommande inom litteraturen, och all annan konst faktiskt, bara man tänker efter lite.


"Mr. Darcy's diary" av Maya Slater försöker luras lite och påstår i ett litet efterord att det skulle röra sig om en autentisk dagbok som hittats och som bär på märkvärdiga likheter med Jane Austens roman "Stolthet och fördom", kanske det var så att miss Austen kände verklighetens miss Elizabeth Bennet? Och det är ju en rar tanke om man är en Austen-fangirl, som jag är, att de romantiska hjältarna och hjältinnorna man läser om en gång skulle ha levt på riktigt. Att Askunge-sagorna varit sanna. Ack ja...Vad är en bal på slottet...?

Nu är det ju inte sant - det här är en roman helt enkelt. Är man inte ett inbitet fan av Jane Austen i allmänhet och "Stolthet och fördom" i synnerhet så har man nog ingenting att hämta från den här boken. Jag däremot sitter förtjust och läser om Darcys spirande känslor för Elizabeth, och hur han försöker komma till rätta med dem och samtidigt beskydda dem står honom nära - vännerna och den älskade systern. Det är en annan och mer detaljerad synvinkel in i Darcys känsloliv och allt är inte rosenknoppar och marsipan. Det finns mörker här - sexuell dekadens, en förförd/förstörd syster, alkohol, en ambivalens inför vad framtiden bär med sig. Alltsammans uppblandat med vardagliga ting som att gå till skräddaren, beställa julklappar till tjänstefolket, middagsbjudningar och att träffa vännerna. Så ja - det är en genuin känsla emellanåt, men jag går inte på det.

Boken är skriven i dagboksform, som titeln antyder, och tar sin början vid Darcys första möte med Elizabeth och avslutas under deras bröllopsförberedelser. Det märks i detaljerna att det förekommit efterforskningar i det politiska läget under tiden dagboken ska vara skriven, då det slinker in små kommentarer om kriget och monarkin. Jag gillar det just därför att det bygger upp den där äkta känslan. Till skillnad från i originalmaterialet där inget sådant nämns för att det inte var av intresse för berättelsen eller för att inte tidsspecifera texten, så går det här med lätthet att ta reda på exakt när författaren anser att boken utspelas. *host* 1810-1811 *host*

Det kommer kanske inte som en överraskning direkt att jag gillar den här boken. Vad jag inte gillar är att min Darcy inte sitter på en pedestal utan förför tjänsteflickor och går på bordell - stämmer inte överens med min överromantiserade bild av honom kan vi väl lugnt påstå. Däremot är den klart läsvärd om man är förtrogen på originaltexten och gillar romantiska kärlekshistorier.
Mitt betyg blev 4/5. Jag har för mig att jag gav den en femma förra gången jag läste den, så lite har den tappat för mig. Något jag verkligen tyckte om den här omläsningen var annars Darcys relation med sin trogne betjänt Peebles. Läsvärd nästan bara därför.

At the ball, things were no better. To my disenchanted eye the ballroom seemed a hall of mean proportions, embellished with stucco pillars and a tinkling chandelier; a quartet of fiddlers scraped their way through the evening; a superfluity of raw young women, uncomfortable in long gloves, eager for dancing-partners, occupied the chairs. No matter: in the offending breeches I could scarcely sit down. Whenever I did approach a chair, all the matrons in the neighbourhood converged on me, seeking my opinion on Netherfield. As for dancing... I performed the minimum of courtesies with Miss Caroline and Mrs Louisa, since after all they are my hostesses; nothing would have induced me to take part in any further gambolling. Charles attempted to persuade me, crying: 'Come Darcy! I must have you dance. I hate to see you standing about by yourself in this stupid manner. You had much better dance.' I did observe that there was one prettyish girl in the room, but she smiled too much; and besides, Charles monopolized her for the whole evening. He would have foisted one of her Sisters on me. I resisted. She seemed tolerable, but not handsome enough to tempt me.

söndag 3 april 2016

Why don't you teach your heart to feel-Dagens


Låt: "Love love" med Take That.
Outfit: Leggins, t-shirt och huvtröja från HM.
Smink: Nej.
Nagellack: Tomorrow never dies från OPI.

Frisyr: Nytvättat och hörlursnedtyngt.
Doft: Apoliva Argan and almond kroppsolja.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Ingen.

Frukost: Te, ägg och smörgåsar.
Fika: Kaffe latte och påskgodis.
Middag: Skinkstek med pommes Anna, gelé och grönsaker.

Pryl: Hörlurarna. Duh!
Träning: Om läsning räknas som träning så... Funderar på en liten kvällspromenad dock.

Kvällsnöje: Kanske eventuellt titta på "Battlestar Galactica". Ärligt talat så vill jag egentligen inte på grund av tycker det är jättetråkigt/dåligt.

Att tillägga: Söndagar är bästa dagarna att bara vegetera i ett soffhörn. Helst med en bra bok och en katt att klappa på. Som den som anas på en av bilderna.