onsdag 16 mars 2016

"Svenska spöken"

Om man plockar till sig novellsamlingen "Svenska spöken: en antologi ur det förgångna" i tron att man ska få läsa spökhistorier som ger lite lagom kalla kårar - då finns det risk att man blir besviken.
Om man däremot plockar den till sig för att man älskade "Hanteringen av odöda" av John Ajvide Lindqvist - då kommer man bli toknöjd med sitt val.
Gissa nu vilken kategori jag tillhör? Jag skulle läst baksidestexten lite noggrannare...

Bildkälla Goodreads
Jag som älskar de klassiska spökhistorierna, med spöken som säger "bu" och rasslar med kedjor, vita damer och skugglika gestalter i dunkla rum, jag satt med den här antologin och kände frustrationen växa för varje avverkad novell. Det handlar nämligen otroligt mycket om att spöken helt plötsligt går omkring oss precis som levande och tar plats - vill ha rättigheter och grejer. Det var inte riktigt det jag ville ha.
Det känns liksom mer zombie än spöke då, även om de inte stapplar omkring och vill äta hjärna. Och zombie-genren är ingenting jag någonsin varit förtjust i. Nej - jag tittar inte på "The walking dead".
Nu hade jag i och för sig vetat att det var så temat på boken var om jag bemödat mig med att läsa baksidestexten innan jag började läsa, men den hamnade blicken på först när jag hade fem noveller kvar att läsa. Dumstrut på. Där kan vi nämligen läsa:

" 'Svenska spöken' är en antologi om när spökena började dyka upp i hemmen, på arbetsplatserna, på stan och ute på landet.
Tjugo noveller berättar om den olustkänsla som spreds bland de levande över att behöva konfronteras med somliga av dessa nygamla bekantskaper och om de band av spökjägare som bildades i syfte att skydda oss från denna styggelse!
Men de handlar också om dem som antingen av kärlek eller nyfikenhet omfamnade det ockulta och som tog upp kampen till spökens försvar."

Det förekommer så klart klassiska spökhistorier också, med spöken som bara visar sig för en enda person, men de är i minoritet och inte nödvändigtvis de jag tyckte bäst om. För jag hittar en och annan novell som jag faktiskt tycker om den här gången.
Många av novellerna handlar om spöken som dödar levande eller blir dödade av levande, mordgåtor och mysterier, och om de tycker jag inte så värst. Det är först när det känns så där applicerbara på verkligheten jag hajar till, som i "Jävla viting" av Charlotte Cederlund som behandlar det dagsaktuella ämnet med den rasism som sprider sig som en farsot i Sverige.
Min favoritnovell var dock "Elsie" av Ell Forselius, om spöket som bor hos Lovisa och hur de blir vänner, trots att Lovisa från början tycker att det borde stå i lägenhetsannonserna att det bor spöken i närheten så man kan undvika dem.
Temat i de novellerna jag tycker bäst om är alltså av sorten "det vi inte känner till kan vi inte tycka om" och hur man måste sätta sig in i och lära sig för att komma förbi sina egna fel och brister. För det är kanske inte alltid spökena det är fel på, utan människorna som inte förstår och agerar utifrån rädsla. Och sedan börjar de dela grejer på Facebook utan att källgranska och fortsätter att sprida falsk information.

Som en helhet är denna novellsamling, i mina ögon, en kommentar på hur det ser ut i världen idag, och framför allt i Sverige med rådande tillströmning av asylsökande. Och med de asylsökande kommer trollen fram ur skuggorna, de där vardagsrasisterna som inte står ut med att se en person från en annan kultur i "deras" fosterland. Och det är där det blir bra.
Detta till trots blir mitt betyg ganska ljummet, 2/5. Det finns helt enkelt för få noveller av dessa 20 som jag verkligen tycker om och uppskattat som enskilda berättelser.