onsdag 24 februari 2016

"A hero at the end of the world"

"A hero at the end of the world" av Erin Claiborne är en sådan där bok jag haft på önskelistan länge innan jag äntligen kom mig för att skaffa den och läsa den. Den är en YA-bok, alltså Young Adult, och tänkt för en yngre publik, men vet ni vad - jag älskar YA.
Det är dock en aning av fan fiction-varning på den här boken, mina tankar drogs mer än en gång till Harry Potter och jag är inte den enda som känt så av omdömen jag har läst att döma. Jag vet inte om "A hero at the end of the world" startade sitt liv som en fan fic, men jag misstänker det.

Bildkälla Goodreads
Enligt profetian är det Ewan Maos öde att döda den ondskefulle tyrannen Duff Slan. Dagen då slaget ska ske är det dock Ewans bäste vän, Oliver Abrams, som utför dådet och befriar Storbritannien från Duff Slan, och Ewan ser hela sin framtid rasa.
Fem år senare har Oliver det jobb han och Ewan drömde om, som utredare av Allvarliga Magiska Brott. Ewan är lågavlönad barista på ett sunkigt kafé och de förut så såta vännerna har inte pratat med varandra sedan Den Där Dagen.
När Archie av en slump besöker kaféet och känner igen Ewan börjar en kedja av händelser som inte bara för Ewan och Oliver samman igen, det blir även en kamp om att rädda hela världen.

Det är lite så här - tänk om det i sista stund hade blivit Ron som dödade Voldemort och inte Harry. Och Harry då hade blivit deprimerad och bitter och sett hela sin framtid rasa medan Ron fick allt det som de båda drömt om. Fem år senare träffar Harry Draco och råkar bli Dödsätare, dessutom tycker han att Draco är himla snygg.
Ungefär så är alltså handlingen i "A hero at the end of the world". Förutom det att hela världen är magisk i den här berättelsen, och drakar finns på zoo. Och man är inte Dödsätare utan ägnar sig åt en okänd magi som kallas Zaubernegativum. Vissa saker känns nya men andra känns väldigt invanda, om man liksom jag har läst och sett Harry Potter förut. Inte plagierat, men väldigt inspirerat.

Vissa delar av den här boken känns lite tråkigt och repetitiv men på det stora hela var det ganska underhållande läsning. Det finns vissa tjusningar, helt enkelt. Språket är enkelt men som vanligt ska vissa magiska termer krånglas till och vara i stort sett omöjliga att förstå sig på. Det förekommer även en hel del nordisk mytologi i den här boken, det pratas om Heimdal, nornorna och Valhalla - bland annat. Om jag inte fattat hela saken dunderfel så är den gamla asatron den tro som utövas i just den här magiska världen.
En annan kul sak är att Ewan faktiskt tillåts vara homosexuell. Inte för att det är värst mycket lovey dovey över huvudtaget i boken, men det talas om Ewans läggning på ett väldigt självklart och "osvårt" sätt som faktiskt känns en aning befriande. Annars är det ofta så ångestladdat och svårt att komma ut i många böcker, om det inte redan är en väsentlig del av handlingen, men här bara är det. Det förekommer väl en gång att Ewan undrande frågar om en person är homofobisk för "du verkar inte vara sådan". Och det - att det är homofobin som är avvikande och inte homosexualiteten - en liten applåd för den attityiden.

Jag hade hoppats på att jag skulle älska den här boken, men det var något som gjorde att den bara fick medelbetyget 3/5 av mig. En liten känsla av glättighet och meh. Jag är ju inte ledsen över att jag har läst den, men jag hade hoppats på något lite mer. Mer hjärta och känsla kanske, mindre hopp mellan olika världar och mer av kärnhandlingen.
Det hade gått att bara göra en spännande resa i Ewans och Olivers inre efter Duffs död, deras förlorade vänskap och hur de åter hittar varandra. Jag hade nästan hellre sett en bok om de där saknade fem åren och fått se resan från svek och bitterhet till försoning. För som det är just nu så känns motiven rätt så oklara, från både Ewans och Olivers håll - men framför allt kanske från Olivers. Han lämnar en förklaring, men jag är tveksam till att jag tror så värst på den.

Five years later, Ewan Mao sort of, kind of became evil. And then he helped destroy the universe, which was even more embarrassing.
It didn't begin with a bang. It began with a slight annoyance.
On the morning that would be the first of the last days of the universe, Ewan was at work. He was one of three employees of Eine Kaffee, a coffee shop that made Viennese-style drinks without any magic whatsoever. Artisanal coffee, his manager, Sara, called it. He didn't drink coffee himself, so he was never sure if it was better or worse made by hand. Considering that fact that they often went days without seeing any customers at all, Ewan guessed it was worse.