Rädda dig själv från "Save me"

Året sista bok blev även årets sämsta. "Save me" av Jenny Elliot är till och med en av de sämsta böckerna jag någonsin har läst, och jag läste ut den endast av tre anledningar: 1. Jag har en punkt på min läsutmaning som jag ville pricka av som är att man ska läsa en bok av en författare med samma initialer som en själv. Jag skulle läst James Ellroy... 2. Jag har betalat riktiga pengar för den. Hade det här varit en fanfic hade jag slutat läsa den för läääääänge sedan. 3. Jag är jävligt envis ibland.

Bildkälla Goodreads

Cara bor med sin mamma i den lilla kuststaden Liberty i Oregon. Hennes stora intresse är valarna som simmar i havet där hon bor, och hon följer ofta med på valsafariturer. På en sådan tur ramlar hon i vattnet när en späckhuggare rammar båten, men hon räddas av nykomlingen David. Mellan Cara och David uppstår en förbindelse, men det visar sig snart att deras förbindelse är förbjuden.
Samtidigt som det nya skolåret börjar lär Cara känna ännu en nykomling i form av den mystiske Garren. Hennes bästa vän Rachel beter sig konstigt och vill helst vara med sin nye pojkvän och hans konstiga vänner. Dessutom får hon en stalker.

Vad är det då som är så dåligt med den här boken? Typ allt.
Personporträtten är så taffligt berättade att det enda jag vet är att David har gröna ögon och ett "lopsided smile". Det där sneda leendet är tydligen så viktigt att det måste nämnas minst en gång varje gång Cara ser eller tänker på David. De är sådana teflonkaraktärer - även när de gråter eller skrattar eller är rädda så är det som att allt bara flyter ovanpå och ingenting fastnar. De känns ungefär lika verklighetstrogna som Barbie och Ken.
Händelserna i boken är lika dåligt berättade de. Det här känns som ett utkast, fyllt av "sen så, sen så" som den värsta högstadieuppsats. Jag förstår dessutom inte varför det skulle blandas in en massa valar i den här texten. De är oskyldiga djur - låt dem vara!

Cara är så klart en fin flicka, och David är hennes första kärlek som hon verkligen känner något för. Självklart är hon oskuld, för det är fina flickor - och fina pojkar vill ta det sakta och inte ha sex de heller. Onda och sexiga människor som sysslar med häxkonst och låter sig besittas av demoner klär sig gärna i svart, och späckhuggare är demondelfiner. Bara så ni vet.
Det här är någon sorts kristen propaganda förklädd till en kärleksroman med övernaturliga inslag. Fylld med helt klart unkna värderingar anno 2015, som att kvinnans plats är i köket och man ska vårda sitt yttre och göra sig attraktiv för mannen.
Enda fördelen med den här är att den inte innehåller någon kärlekstriangel.

Mitt betyg blev 1/5. Jag läste den så att ni inte behöver göra det.
Lämnar er med ett kort litet utdrag från sidan 213. Man blir lite trött.

Fortunately, Garren was coming over for Thanksgiving dinner, so Cara would have a chance to ask him for help. God willing, whatever he came up with would work.
That year, Cara was reminded of the holidays back when her grandparents had been around. Once again, a male figure was present during Thanksgiving dinner, to carve the turkey and serve the trimmings after the women spent most of the day cooking.