tisdag 29 september 2015

"Strax efter solnedgången"

Årets andra novellsamling under bältet. Självklart påbörjad för flera år sedan, men noveller är inte mina favoriter att läsa - jag vill djupare in i en text helt enkelt. Så inte ens favoritförfattaren Stephen King kan locka mig till en sträckläsning av sina noveller om jag inte bestämmer mig, baske mig, för att läsa ut samlingen nu! Eftersom den legat flera år och det börjar bli pinsamt nu.

Jag är en sådan som oftast tar med mig en bok om jag ska någonstans där jag vet att jag kan få lite tid för mig själv. I stället för att ha tråkigt läser jag helt enkelt. Det är då det ibland passar så bra med novellsamlingar, om den bok jag för tillfället läser är inbunden och nästan 700 sidor tung, som fallet var med "De fördömda". Mycket smidigare att plocka med sig en pocket med noveller då. Jag läser nästan aldrig mer än en roman åt gången, om man bortser från mina fan fics av romanlängd.
Det var alltså på det sätter jag plockade upp "Strax efter solnedgången" igen efter att den legat ett par år i min hall-låda, jag orkade inte släpa med mig "De fördömda".

Bildkälla Goodreads
Nej, du behöver inte putsa glasögonen - det är texten som är suddig. Skitirriterande om ni frågar mig. Har suttit och kisat mot boken flera gånger.

Det är svårt att bedöma en novellsamling och återigen tänker jag inte dela med mig av det betyg jag gav boken i min läsdagbok, eftersom det är baserat på samlingen som en helhet. Det var inte lågt dock. Jag har sagt det otaliga gånger, men det är ju så att Stephen King är en av mina favoritförfattare och han håller en ganska jämn nivå på sitt skrivande oavsett vad han skriver. Tydligen.
Självklart finns det vissa noveller i den här boken som jag inte var värst förtjust i, och självklart finns de noveller som var helt perfekta.
Vad som förvånade mig var att jag inte älskade novellen "N." som jag hört skulle vara så fantastiskt bra. Kanske var det hypen som gjorde mina förväntningar skyhöga och dessa blev inte infriade. Inte för att "N." var dålig, absolut inte, bara inte så bra som jag trodde av allt förhandssnack att döma.
Mina absoluta favoriter blev istället "Pepparkaksflickan" och "Kvarlämnde effekter". Jag har även efteråt funnit tankarna vara och sväva kring novellerna "Katten från helvetet" och "Sitta i skiten", förutom ovan nämnda "N.". Dessa fem noveller är enligt mig samlingens pärlor.

En annan sak jag gillade var författarens efterord där han gick in och berättade lite om varje novell. Varifrån han fick inspiration, hur det kom sig att just den novellen hamnade här. Det är alltid roligt att läsa författarens egna tankar om det hen skrivit. Om man väljer att läsa det vill jag påpeka att efterordet innehåller spoilers, så det är sist i boken av en anledning.

Textutdraget är hämtat från inledningen av novellen "Pepparkaksflickan".

När barnet dött började Emily springa. Till en början sprang hon bara till slutet av uppfarten, där hon ställde sig framåtböjd med händerna stödda mot knäna. Sedan började hon springa till slutet på kvarteret, sedan hela  vägen till Kozy's Qwik-Pik nedanför backen. Där köpte hon bröd eller margarin, eller kanske chokladöverdragen rulltårta eller en muffins om hon inte kom på något annat. Till en början gick hon alltid hem, men senare började hon springa tillbaka också. Så småningom slutade hon att äta rulltårta och muffins. Det var förvånade svårt. Hon hade inte förstått att socker lindrade sorg. Eller kanske hade sötsakerna blivit en fetisch. Hur som helst blev hon till slut tvungen att sluta äta rulltårta. Och gjorde det. Det räckte med att springa. Henry kallade springandet en fetisch och hon antog att han hade rätt.