Jag har en favoritbok. Ja, egentligen har jag flera favoritböcker för det är svårt att hålla sig till bara en favorit när man har haft som hobby/liv att läsa sedan man hade en ålder med bara en siffra. Men en av mina favoritböcker är "Stolthet och fördom" av Jane Austen. En bok som inte för fem öre följer någon mall och som antagligen aldrig skulle ha blivit utgiven i dagens läge, med tanke på sitt lugna tempo och brist på ovan sagda mall. Den skulle inte klara Bechdel-testet heller för här gäller det att bli gift, och helst rikt.
I korta drag handlar "Stolthet och fördom" om de fem systrarna Bennet, med näst äldsta systern Elizabeth som vår hjältinna. Hon träffar mr Darcy, som förolämpar henne och hindrar sin vän från att gifta sig med hennes syster och hon får höra hemska saker om Darcy, men i slutändan inser hon att hans stolthet parat med hennes fördomar stått i vägen för kärlek.
Favoritbok alltså - jag borde ha vetat bättre än att tro att jag skulle älska en bok om mina favoriter sex år senare. Men när P.D. James är författare och det handlar om ett mord på Pemberley så kunde jag bara inte låta bli. Tänk att få träffa Elizabeth igen! Jo tjena...
 |
| Bildkälla AdLibris |
Hösten 1803 har Elizabeth och Darcy varit lyckligt gifta i sex år. Kvällen innan den stora höstbalen kommer en droska ut ur skogen som stannar framför godset Pemberley. Till Elizabeths förvåning är det hennes syster Lydia som lämnar vagnen, hysteriskt gråtande att hennes man har blivit mördad i skogen.
Jag säger inte alls att "När döden kom till Pemberley" är en dålig bok, för det är den inte. Det är en lite småputtrig deckarhistoria om ett mord på ett gods, och man får fundera både en och två gånger på hur det egentligen gick till. Ingen sådan där dussingrej där man listar ut mördaren efter tre kapitel alltså.
Men - jag hade innerligt gärna sett att man inte blandat in Jane Austens karaktärer här. Faktiskt kändes just det greppet fruktansvärt onödigt. Historiska deckare kan man kanske skriva ändå, utan att blanda in redan kända karaktärer. I det här fallet kändes det nästan som ett billigt trick.
Lite väl tillkrånglat slut också. Man kanske inte behöver blanda in alla karaktärer ur originaltexten och sedan 14 till för att väva ihop en invecklad gobeläng av tvära kast och lösningar på problem. Det blev lite för mycket för att jag skulle hålla intresset vid liv helt enkelt. Sista tredjedelen satt jag bara av tiden, kändes det som.
Som sagt - det är inte dåligt skrivet, bara inte riktigt min kopp te. Jag gav den betyget 2/5. Funderar på om det var lite väl elakt, men samtidigt var det så jag kände så betyget får kvarstå.
Elizabeth och de övriga samlades vid fönstret och långt borta såg de en schäs som vinglade nerför skogsvägen mot huset, med de två sidoljusen fladdrande som små eldslågor. Fantasin bidrog med det som var alltför långt borta för att vara synligt - hur hästarnas manar fladdrade i vinden, deras uppspärrade ögon och spända mankar, hur spannryttaren slet i tyglarna. Schäsen var alltför långt borta för att man skulle kunna höra hjulen, och för Elizabeth var det som att se en vagn i en spökhistoria som ljudlöst rullade fram i den månljusa natten, dödens fruktade budbärare.
