torsdag 25 september 2014

När man tvingas inse att det är dags att ge upp

Det här med att ge upp på en bok alltså - det bär mig emot så rackarns mycket. Men jag tror minsann att jag efter snart en månads tragglande utan att komma förbi sida 100 i "House of leaves" att jag behöver ge upp. Eller i varje fall pausa. 

Bildkälla AdLibris
Och det är inte för att jag tycker att "House of leaves" är en dålig bok. Nej, det beror på att den är så komplicerat skriven att jag inte riktigt mäktar med. Just nu.

Det här är nämligen inte en vanlig roman som man bara läser ord efter ord, sida efter sida och sedan är det klart. Nähä du, nej nej. Det här är en roman med minst två handlingar och den ena förekommer i fotnötter till det som ska föreställa vara en akademiskt text. Och ibland har fotnötterna fötnötter och texten är skriven på grekiska, latin, braille, franska, spanska, tyska - insprängd mellan raderna på vad som föreställer en tidning. Alltså - jag blir förvirrad. Milt uttryckt. Det är ett spännande sätt att ta till sig en text, men ack så utmattande också.

Grundberättelsen är att Jonny Truant har hittat en text i dödsboet hos sin kompis granne. Den gamle mannen, Zampanó, har skrivit en väldigt detaljerad och ingående analys av en film - som inte existerar. Han har till och med skrivit den med källhänvisningar till texter som inte finns. Och den här texten har gripit tag i Johnny på ett sådant sätt att han inte kan släppa den.
Filmen som avhandlas ska vara en dokumentär som handlar om ett ungt par som flyttat in i ett hus med sina barn. Efter en kort resa upptäcker de när de kommer hem att det helt plötsligt finns en garderob i ett av rummen, en garderob som inte fanns där förut. Dessutom stämmer inte måtten på huset, hur de än mäter så är utsidan mindre än insidan. Först inte med så mycket, men huset växer invändigt och rummen blir fler.
Johnny blir så pass påverkad av Zampanós text att han läser den hela tiden, om och om igen. Och han lägger till sina egna fotnötter till Zampanós, som ibland sväller ut och berättar en parallell historia om Johnny och hans liv.

Jag har som sagt inte kommit så långt, men jag skulle vilja komma hela vägen till baksidespärmen. Jag tänker dock skynda långsamt med den här känner jag. Läsa ett kapitel då och då och läsa annat samtidigt. 
"House of leaves" av Mark Z. Danielewski kommer alltså försvinna från mig bloggmarginal nu, för den kommer inte vara min huvudsakliga läsning. Om jag någonsin kommer igenom den lovar jag att tala om ifall den var lika bra som jag än så länge tycker att den är.