Jag tittar upp från mitt skissblock för att se varifrån rösten kommer. Det är en av hans vänner, som jag inte sagt mer än hej till fastän jag vet att de är nära varandra. Har varit vänner i åratal.
"Ursäkta?" frågar jag för jag har verkligen ingen aning om vad hon pratar om eller varför i himmelens namn hon pratar med mig. Om det nu är det hon gör, tänker jag och kastar en snabb blick över axeln för att se om det står någon bakom mig. Med tanke på taggbuskarna som växer bakom bänken jag sitter på vore det dock ett märkligt ställe att stå på om man pratar med någon, så jag antar att det är mig hon pratar med trots allt.
Hon nickar till och tittar bort över fotbollsplanen och jag följer hennes blick. Oh.
Han sitter under ett träd. Inte på sin vanliga plats utan längre bort. Ensam. Han ser sorgsen ut.
"Han har varit helt eländig i flera dagar. Han pratar knappast alls, vet du. Suckar bara. Som om hans valp hade dött eller något. Inte för att han har någon valp..." tillägger hon.
Och verkligen, vad vill hon att jag ska säga? Eller göra? Det har gått nästan en vecka sedan festen och självklart har jag sett honom i skolan, i korridorerna och på lektionerna. Några gånger har jag till och med kommit på honom med att titta på mig, men så snart han har insett att jag lagt märke till honom har han alltid snabbt vänt bort blicken. Han har hållit sin löfte om att låta mig vara ifred.
Om jag är ärlig mot mig själv har det varit ganska tråkigt. Jag saknar honom, självklart gör jag det. Men samtidigt har det varit en lättnad att än en gång få kliva in i mitt tempel av ensamhet, omsluta mig med tystnad. Det är ganska skönt att vara ensam. I varje fall är det det jag intalar mig själv.
När hon vänder tillbaka blicken mot mig ser jag uppgivenheten i hennes ögon. Jag tittar tillbaka på honom där han sitter och sakta drar upp grässtrån ur marken.
"Du," säger hon. "Jag vet vad som hände på festen, jag vet att han sårade dig, säkert på ett sätt som jag inte ens kan föreställa mig - i varje fall är det det han säger. Men det gör ont i honom också, kan du inte se det? Han vill... Jag vet inte. Han vill ha dig tillbaka antar jag, ha dig i sitt liv. För du gjorde honom glad, okej? På något sätt fick du honom att glömma vissa saker. Han är alltid så påklistrat glad, men några av oss kan se förbi det där spelet. Så det är därför jag vet förstår du. Han saknar dig men han tror att han har klantat sig så mycket att du aldrig någonsin kommer kunna förlåta honom. Men jag har tittat på dig också de här dagarna. På er båda två. Och du ser ganska eländig ut du också."
Först då lyfter jag blicken från honom och jag tittar rakt på henne, in i de där mörka ögonen som nästan, men inte riktigt, är svarta.
"Han skrämde mig." Det var inte vad jag hade tänkt säga men det är i varje fall sant.
"Han skrämde dig?" frågar hon och hennes ena ögonbryn åker så högt upp att det nästan försvinner upp i hennes hårfäste. "Har du sett honom? Han är typ... jätteliten. En dagisunge kunde spöa honom."
Men det är ju inte så att jag trott att han verkligen skulle skadat mig. Det var bara det att...
"Det väckte lite jobbiga minnen," säger jag, och utan att jag tänker på det söker sig mina fingrar till ärret.
"Alltså... Kan du inte bara prata med honom? Snälla?" Hon går sin väg lika plötsligt som hon dök upp och hennes klackar klapprar mot betongplattorna.
