Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.
Inte för att det någonsin går fort att se en tv-säsong med mina barn, men jag är faktiskt lite förvånad över tiden det tog för mig och Lilla E att se säsong 4 av "Glee". Det kan ju i och för sig bero på att den här säsongen är sådär bra, lite för långdragen och stundtals lite för ointressant. Men, men.... Lite bra finns det nog att ta av om jag får ta mig tänkarmössan en stund.
Säsong 4 tar vid några månader efter att säsong 3 slutade. Skolan börjar igen i Ohio. Rachel är i New York, Kurt känner sig vilsen i Lima och Finn vet ingen riktigt var han är.
 |
| Bildkälla Zap2it |
4x15 "Gils (and boys) on film". Det här avsnittet kan jag älska bara för det helt underbara temat. Jag menar hallå! Filmmusik! "Come what may" från Moulin rouge med Blaine och Kurt är riktigt smärtsamt härligt för mig som Klainer.
4x18 "Shooting stars". Ett väldigt allvarstyngt avsnitt som jag sitter och gråter öppet över när jag ser det. Berörde mig så mycket att det fick ett eget inlägg. Personligen tycker jag att det visar allvaret med de alltför vanligt förekommande skolskjutningarna i USA på ett väldigt bra och gripande vis, men jag vet att det har fått kritik för "att det är ett för allvarligt tema för en komediserie". Om det säger jag två saker: 1) "Glee" är en dramakomedi/musikal, 2) skitsnack.
4x21 "Wonder-ful". Jag är inget superfan av Stevie Wonder, vars musik står i fokus det här avsnittet, men det är så mycket annat bra som händer här och scenen med Blaine och Burt får mig att smälta varenda gång. Ja, jag kanske har sett den på repeat...
Favoritkaraktär: Kurt. Always and forever. Måste jag hålla mig i Lima säger jag Blaine. Såklart.
Favoritpar: Kurt och Blaine aka Klaine. Det tar ju slut mellan dem i det där hemska avsnittet, men man förlorar aldrig hoppet.
Bäst i säsongen: Gud vad jag tjatar nu, för det här skriver jag varenda gång jag skriver om "Glee", men jag älskar verkligen musikalnumren. Det var ju för att det här är en musikalserie jag började titta en gång i tiden, om man säger som så. Med facit i hand tycker jag dessutom att det är lite extra fint att de tog tillbaka "Don't stop beleiving" till Rachels audition, det sångnummer som blev Finns/Corey Monteith sista i serien.
Värst i säsongen: Det är en scen i 4x13 "Diva" som jag tycker är direkt störande, när Tina i stort sett begår ett sexuellt övergrepp på Blaine när han är avtuppad. Det kryper i mig av obehag av den scenen, och det skämtas om den i senare avsnitt. Säkert ett sätt att avväpna hela scenen, men usch och fy vad jag önskar att den hade klippts bort.
Kitty är ju förresten en satans markatta i början av säsongen, så det känns nästan lite konstigt att hon är en av mina favoriter på McKinley i säsong 5.
Övriga kommentarer: Problemet med den här säsongen ligger till stor del i att många av de karaktärer vi lärt känna under tre tidigare säsonger nu har slutat skolan. Rachel, Finn, Kurt, Mercedes, Santana, Puck, Mike och Quinn har slutat skolan och nu ska deras skor fyllas av nya karaktärer. Och här blir det lite gäspigt ointressant flera gånger. För även om jag hatälskar Kitty så tycker jag att Marley, Jake och Ryder är ganska ointressanta, och Unique känns mest som ett sätt att hålla kvar queer-elemeten på high school nu när både Kurt och Santana lämnar stan. Ändå är Unique den nya karaktär jag gillar mest och Marley är den jag har svårast för.
Sedan är det ett satans gissel att säsongen inte slutade med en skolavslutning som den brukar, vi är mitt i vårterminen när den här säsongen slutar och säsong 5 tar vid direkt. Blir lite segt och utdraget, eller som Kitty uttrycker det "It feels like this year has been going on forever".
