måndag 27 maj 2013

Låt oss tala lite om tårar, shall we?


Så här kan man se ut en helt vanlig tisdag (förra veckan) när man precis läst ut en fanfic som slutade lite sorgligt ("The Sidhe" av Chazzam). Det var början det. Och sedan slutade jag inte gråta på hela dagen nästan, förutom när jag var i skolan och hade föreställningar. Efter en liten stund var det nämligen helt klart så att jag inte längre grät över slutet på en berättelse. Jag hade tänkt att jag skulle bryta ihop när slutproduktionen var klar men jag började alltså en dag för tidigt.

Jag har gråtit väldigt mycket det här året. I morse började jag gråta när jag sminkade mig. Tårar och eyeliner är ingen bra kombination, det blev ganska kladdigt. Det kommer alltid oväntat. Det kan vara att jag hör något, läser något, säger något eller bara tänker på något. Jag försöker hålla hjärnan tom för gissa hur trött jag är på att må så här. Väldigt.

Det här är alltså vad jag tampats med det senaste dryga halvåret. Att aldrig veta när tårarna ska komma, om det går att stoppa dem. Så jag gömmer mig. Umgås så lite jag kan och när jag gör det klistrar jag på glada jag ovanpå den här ledsna. Det är så här jag ser ut inuti ungefär hela tiden. Ledsen och ångestladdad. Min sociala fobi blir bara värre och värre. Jag vill inte träffa folk, jag vill inte prata med folk.

Och nu är det alltså meningen att jag ska börja söka jobb igen. Skriva brev och framhärda min förträfflighet när jag känner mig som en påse skit. Det fungerar inte så bra kan man väl säga...