Hur många gånger har jag gått igenom det här nu? Varit ledsen över samma gamla jävla skit? Inte tillräckligt många gånger tydligen för here I go again.
Jag vill verkligen vara klar med det här, gå vidare. Jag vill inte återuppleva skräcken och vanmakten från mitt förflutna. Jag vill inte.
Jag vill må bra. Slippa ångest och sorg i hjärtat. Men det går fanimej inte.
När jag tror jag är fri från demonerna kommer något minne tillbaka. Kristallklart. Och så är jag där igen. Det ligger alltid där bakom.
Som en skugga. En gråkall skugga som luktar dy och ruttet, kyla som sprider sig.
Kopparsmak i munnen från alla gånger jag sprang för att komma undan. Komma bort. Smaken av alla tårar jag svalde ner för att spara dem. Inte gråta dem framför dem. Alla dessa tårar som jag aldrig tillät mig att gråta och som fortfarande ligger som ett sovande monster djupt där inne. Undangömt men aldrig glömt.
Fiktion men ändå helt sant. Tyvärr.
