Men fram till dess har jag alltså tagit en promenix nedför minnenas boulevard för att påminna mig om vad det var jag tyckte så mycket om med den här serien från början. Vad var det som fick mig fast egentligen? Och jag tror att det kan sammanfattas i ett enda ord - Kurt. Chris Colfer är min stjärna, så är det bara.
 |
| Bildkälla |
Favoritavsnitt: Jag har två (eller allihop): 1x18 "Laryngitis". Rachel tappar rösten, Puck flirtar med Mercedes och Kurt försöker vara straight för sin pappas skull. Och så bara älskar jag när Kurt sjunger "Rose's turn". Ett nummer jag faktiskt tänker tillbaka på en del.
1x20 "Theatrically". Lady Gaga ftw! Sedan är det ett väldigt bra avsnitt (igen) om hur viktigt det är att få vara sig själv och att få uttrycka sig. Relationen mellan Finn och Kurt fördjupas på ett underbart sätt i det här avsnittet.
Favoritkaraktär: Kurt Hummel. Inga överraskningar där med andra ord. Jag vill vara mamma åt honom (fast inte död då, som Kurts mamma är). Jag tycker det är en underbar karaktär och jag älskar hur han utvecklas bara i den här första säsongen. Jag är helt klart Team Kurt - since "Mr Cellofane".
Favoritpar: Första säsongen bjuder på en massa parkonstellationer. Det blis ihop och görs slut så man knappt hinner med. Så jag säger Burt och Carole, Kurts pappa och Finns mamma. Eftersom jag tycker det är fint med kärlek även i birollerna. Sedan blir det ju en jättefin brödrarelation mellan Finn och Kurt (som sagt) av det hela.
Bäst i säsongen: Så klart alla sångnummer. "Defying gravity", "Imagine", "Safety dance" och alla nummer ur avsnittet "The power of Madonna". Listan kan göras oändlig om man vill, men jag föredrar helt klart när det är Gleekören som sjunger (och inte Will).
Och så bara älskar jag den växande vänskapen mellan alla i New direction.
Värst i säsongen: Jag tycker verkligen inte om Terri, Wills exfru. Manipulativa satmara. Hela den där grejen med att hon fejkade sin graviditet för att behålla Will gjorde mig nästan illamående. Avskydde varje avsnitt hon var med i.
Övriga kommentarer: Det känns som en ganska svajig första säsong. Det tog ett tag innan Glee hittade formen och när jag ser tillbaka på den här första säsongen inser jag att det hade kunnat gå hur som helst, det kunde lika gärna ha blivit nerlagt. Tack och lov blev det inte så, och jag tar för givet att det blir en femte säsong även om jag inte har hört något om planerna för serien.
Efter ungefär halva säsongen börjar det hända grejer, karaktärena sätter sig och börjar få form. Blir personligheter snarare än skrivna ord. Och när det väl händer, händer det mycket.
