Idag minns jag vad som hände i vårt grannland för ett år sedan. Eftersom jag fortfarande blir ledsen över det tycker jag det är oväsentligt vad jag har på mig och hur mycket mina barn bråkat och vad jag ätit.
På andra sidan en uppritad gräns finns de som aldrig mer får träffa en vän, en förälder, ett barn, ett syskon.
Jag har det så oerhört bra. Mina tankar går till de efterlevande.
