Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Nu nalkas ljuve sommar,
då gräs och örter gror.
Den blida sol uppvärmer
allt vad har varit dött;
då hon oss skrider närmar,
blir det på nyo fött.
De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de grönskand' örtesängar
och alla gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom:
att vi Guds nåd besinna,
som räcker året om.
Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud;
skall icke då vår tunga
lovsäga Herran Gud?
Min själ upphöj Guds ära
med lov och glädjesång,
som fröjda vill och nära
oss med välgärning mång.
Du ädle Jesu Kriste!
vår glädjesol och skin,
bliv hos oss till vår siste,
uppvärm vårt kalla sinn:
giv kärleks eld i hjärta,
förnya själ och and:
vänd bort all sorg och smärta
med dine milde hand.
Du Sarons blomster sköna,
du lilja i grön dal.
Ack! värdes själen kröna
med dygder till stort tal:
din nåd låt henne fukta
som dagg utav Zion,
att hon må ljuvligt lukta
som ros i Libanon.
Välsigna årets gröda
och vattna du vårt land,
giv oss nödtorftig gröda,
välsigna sjö och strand.
Din fotspår drype av fetma.
Bespisa med ditt ord
och med dess ljuva sötma
oss uppå denna jord.
- Israel Kolmodin (1643-1709)
