måndag 12 mars 2012

Dagens filmtips: Velvet goldmine

Här är en film som jag var tveksam till att ta med bland mina filmtips, men nu är det ju så att jag verkligen tycker om den och tycker fler kan få tycka om den. Jag är ganska ensam om att tycka om den i min bekantskapskrets dock, många tycker den är rörig, men jag älskar varje ögonblick av den. Kan kanske bero på att den är inspirerad av en av världens bästa filmer någonsin, "Citizen Kane" (1941). Den filmen kommer jag dock inte att tipsa om denna månad (mer än vad jag precis har gjort), för jag anser att det tillhör allmänbildningen att se den åtminstone en gång i sitt liv. Jag ska liksom inte behöva uppmuntra det...

I stället väljer jag alltså att lägga krutet på denna lilla pärla, missad av många. Jag såg den två gånger på bio och båda gångerna var det rejält glest i biosalongen. Stackars er som missade den, för den är rejält storslagen på duken och gör sig väl i det stora formatet. "Velvet goldmine" alltså, uppbyggd på samma sätt som "Citizen Kane" men här handlar det inte om tidningar utan om glamrock och en stjärnas uppgång och fall. 


Jonathan Rhys Meyers som Brian Slade i "Velvet goldmine" (1998). Regi Todd Haynes.

Filmen tar sin avstamp år 1984 när en tidningsreporter, Arthur (Christian Bale), får i uppdrag att undersöka vad som hände med hans ungdomsidol Brian Slade (Rhys Meyers). I mitten av sjuttiotalet inspirerade han tusentals ungdomar att sminka sig och utforska sin egen sexualitet, innan han försvann. Blev han mördad på scenen eller var det bara ett iscensatt mord för att kunna fly från rampljuset?


Brian Slade är baserad på David Bowie och då framför allt hans alter ego Ziggy Stardust. I andra roller ser vi Ewan McGregor som Curt Wild, en mix av Iggy Pop och Kurt Cobain, Toni Colette som Brians fru Mandy och Eddie Izzard som Brians manager Jerry Devine.

Kan även tillägga att soundtracket är helt makalöst bra. Fullproppad med covers, originalsånger och nya låtar (nya 1998 i varje fall) med glamrockvibe. Bland annat finns det med ett par låtar som faktiskt sjungs på riktigt av skådespelarna - alltid uppskattat.