Jag har börjat äta gröt på morgonen. Som den fryslort jag är vill jag gärna äta något varmt vid den här årstiden och då funkar det dåligt med smoothies. Så det blir gröt. Helst med lingonsylt, som jag fick den hemma när jag var liten.
Och eftersom jag tycker det smakar bättre så kokar jag min havregrynsgröt på spisen. Jag vet att det går att göra i mikron och jag vet att det inte är någon smakskillnad - men ändå. Att röra i min grötkastrull i 5 minuter på morgonen gör ändå att det smakar bättre än om jag står och glor in i mikron i 2 minuter. Tankarna kan vandra lite.
Idag tänkte jag på min farmor. På när jag var liten och ibland, inte ofta, sov över hos henne. Hur jag då varje morgon serverades havregrynsgröt med strösocker på. Kanske en klick smör också. Den där ombonade känslan i hennes kök, när man satt på kökssoffan eller en av pinnstolarna och slevade i sig den söta gröten. Hon bakade alltid något, eller lagade någon god mat. Vispade sin grädde för hand trots att hon hade en elvisp. Bara av gammal vana sådär.
Jag minns att hon brukade lägga växelmynt under en duk på köksbänken. Ibland tog hon fram en slant och gav till mig och min kusin så vi kunde ta en tripp ner till kiosken och köpa godis. På den tiden man stod och pekade genom en glasruta. "En sån, två sånna. Hur mycket har jag kvar?"
Det är sådant jag står och tänker på när jag rör om i min gröt. Ser grynen, vattnet och saltet koka upp och koka ihop. Är det då undra på att det smakar bättre från spisen?
Smaken sitter i själen.
