Idag vaknade jag och var lite ledsen. Somnade lite ledsen också, så känslan höll väl i sig. Gårdagens bokcirkel bjöd nämligen på ett tråkigt efterspel.
Min son, lilla A, har en bästis, Mr T, tillika Pernys son. Vi har två katter - Mr T har astma. Ingen bra kombination. När vi umgås familjevis brukar vi oftast vara hos Perny på grund av detta (och för att de har ett roligare barskåp). Igår var det dock jag som stod värd för bokcirkeln,och ett snabbt skifte av dag ledde till att Perny inte hade barnvakt och således tog med sina barn för att leka med mina.
Så vi dammsög och donade. Det hjälpte dock inte. Mr T kände av katterna lite för mycket och Perny avvek med sina barn då han hade tagit sina 6 doser astmamedicin och det fortfarande inte var bra.
Någon timme senare skriver Perny på Facebook att det blir en tripp till akuten och avslutar med "jävla pälsdjur". Och då blev jag lite ledsen. För nu känner jag mig enormt skyldig till att ha skickat min sons bästa vän till sjukhuset. Skitjobbigt.
Jag blev litegranna glad när det hela visade sig ha avlöpt väl. Han blev hemskickad utan åtgärd då han mådde "för bra" för att sjukvården skulle behöva sätta in någon extra medicin. Sedan att det är förkastligt att en rädd 10-åring får sitta på akuten och vänta 2 timmar mitt i natten innan någon konstaterar att han kan åka hem - det är en annan historia.
Ändå bär det på en bitter eftersmak. För nu vet jag inte om jag vågar ta hem Mr T att leka med lilla A mer. Tänk om han blir ordentligt sjuk! Fixar jag det?
Och så sneglar jag lite på mina älskade katter och undrar om det är värt det. Och blir ytterligare ledsen.
