Idag ska jag passa hund en stund. Mina svärföräldrar har nämligen en ålderstigen herre boende hos sig som behöver lite tillsyn nu när svärfar är på fiskeresa och svärmor fick några extratimmar på jobbet. Jag har påpekat vid något tillfälle att så länge jag är arbetslös så kan jag hjälpa till att passa honom om det behövs, och ändå står de nästan med hatten i handen och skrapar med foten när de för en gångs skull ber mig om hjälp. Som att det skulle vara till besvär att släppa ut honom i trädgården en halvtimme...
Bild lånad från Svenska Kennelklubben.
När jag träffade älskade maken hade de två sådana här hundar, West Highland white terrier eller kort och gott Westie. Tyvärr dog den ena av dem i akut njursvikt för 3½ år sedan och nu är det bara en kvar. Han stapplar runt hela dagarna, flämtar som en blåsbälg, ser dåligt och hör dåligt. Han är en riktig pensionär så det är med ålderns rätt han är lite skruttig. Men han är fortfarande söt. Gillar honom skarpt faktiskt, fastän han bet lilla A när han var bebis. (Nafsade till lite, inget blodvite uppstod.)
Och ikväll leder jag ett yogapass. Dagens jobb.
