Och för mig, fortfarande arbetslös, betyder det att jag numera har förmiddagarna för mig själv! Som jag har längtat har jag gjort har jag. Jag kan läsa, surfa, titta på "So you think you can dance", yoga, promenera, baka, måla naglarna, söka jobb, sova tupplur, gosa med katt, städa, tvätta, sjunga mantran, lyssna på radio, titta på "Stolthet och fördom" för femtioelfte gången, äta vad jag vill till lunch, skriva, bara sitta och titta in i en vägg - jag kan göra vad jag vill.
Jag älskar min familj, men efter den här sommaren känns det underbart att bara få vara några timmar varje dag.
Fast känner jag mig själv rätt har jag tröttnat om ett par veckor.
Men idag är ensamheten en befrielse. Min morgon bestod av att väcka två barn (lilla A gick upp själv), fixa frukost till E som bara stirrade framför sig, äta själv, se till att de små klädde på sig, borstade tänder och hår och försöka göra detsamma själv. Och självklart hann vi med ett litet bråk på morgonen också. Typ världskrig. Över pokémonkort.
Så nu tänker jag läsa ett tag. Tvättmaskinen surrar en trappa ner, katterna ligger och sover på sina favoritplatser. Jag ska bara vara hela förmiddagen - slappa riktigt rejält. För det är jag värd.
