Men så - i fredags hände det igen. En sådan där hemsk sak som gör att jag sitter med tårarna rinnande och inser att det här - det kan jag inte ta in hela vidden av. För det gör så jävla ont i själen. En mans brusande hat har släckt närmare 100 liv. En man. En.
Och det är nu ropen om dödsstraff, lynchning och offentlig avrättning börjar skalla. I hundratal eller tusental. Det blir väldigt mycket hat det. Ilska är en del av sorgeprocessen, jag vet, men ändå fyller detta hat mig med sådan sorg.
Det tog inte lång tid efter att attentatsmannens namn blivit känt förrän den första sidan om önskemål om hans död dök upp på Facebook. Och jag blir bara så ledsen över det.
Hans död kan aldrig ersätta de liv han släckt. Aldrig.
Att minnas hans offer med ljus och kärlek kan inte heller det, men det ger en bättre eftersmak i munnen. Att hedra ett liv - inte att hämnas det.
Att fortsatt jobba för demokrati, är den bästa läkningen. I mitt fall.
Igår skrev jag ett inlägg i form av en dikt. Det är den första dikt jag skrivit på säkert 10 år. Förr skrev jag jämt dikter så jag har saknat dem, men om de inte vill komma kan jag inte forcera dem. Den igår kom däremot inramlande i min skalle med dunder och brak. Och jag visste genast att jag skulle publicera den här.
Jag valde att inte ge dikten en titel. Jag tror inte att den har någon. Däremot har den ett namn, en förklaring.
"Efter skotten".
Om en timme och en kvart ska jag delta i den tysta minuten för att hylla de som dog på Utöya och i Oslo. Sedan ska jag skänka en slant till Rädda barnen, som jag hoppas kan hjälpa någon av de svältande i Afrika.
Om vi alla skänker kärlek, eftertanke och ömhet - minns med glädje och hyllar livet - jag tror världen skulle bli en vackrare plats att leva på då. Jag hoppas det i varje fall.
