tisdag 17 maj 2011

Läxor

Jag hatar skiten! Tycker i varje fall rysligt illa om.
Jag förstår liksom inte riktigt vitsen.

När jag gick i skolan hade vi veckans ord, några tal i matteboken, ett par sidor att läsa kanske. Sedan var det läxförhör med mamma och/eller pappa. Ibland hade vi prov - då fick man läsa lite extra. Jag tyckte det var skittrist redan då. Så till den milda grad att jag nästan slutade göra läxor helt när jag gick på gymnasiet. Vilket syntes på mina betyg...

Och nu är det mina barn som får läxor. Minst en i veckan. Och av någon underligt jävla anledning ska alltid mamma och/eller pappa hjälpa till. Inte för att lilla A och lilla E vill det, utan för att det krävs av oss. Det står nämligen med i arbetsbeskrivningen av läxan.
Som just nu när lilla A har läsläxa resten av terminen. Han ska läsa högt ur en bok, 15 minuter om dagen, 4 dagar i veckan. Jag ska signera/kontrollera att det blir gjort samt skriva ner antalet sidor per dag som blir lästa. Vare sig han eller jag tycker det är värst roligt, och då gillar vi ändå att läsa båda två. Tyst. För oss själva.
Eller lilla E:s läxa den här veckan - om hennes skolväg. Rita, skriv och berätta. "Be någon vuxen därhemma hjälpa dig att skriva". "Öva dig att visa och beskriva din skolväg. Be någon vuxen lyssna!"
När man ber en unge som snart är 8 år att ta hjälp av en vuxen, innebär det i realiteten att den blir den vuxne som gör läxan. Så jag har fått diktera läxan åt lilla E för att det inte bara skulle bli en massa "cykla höger, cykla vänster, cykla vänster, framme".
Jag tyckte inte det var roligt att göra mina egna läxor och jag tycker sannerligen inte det är roligt att "hjälpa" mina barn att göra deras.

Dessutom -på vilken annan arbetsplats förväntas man ta med sig jobb hem och gör extra arbetsuppgifter hemma? Jag kan faktiskt bara komma på att det är skolan som kräver det. Och om det tycker jag (fortfarande) inte.