Jag fick avslag. Jag är inte arbetslös enligt dem, för jag har egen firma. Och denna har jag haft som sidoverksamhet i mindre än 12 månader. Alltså är jag inte arbetslös. Fastän att jag är det.
Jag söker jobb som en galning. En hel del utanför min bekvämlighetszon. För jag vill ha ett jobb. Inkomst är trevligt, om man säger så. Har fått hjälp med att vässa upp mitt cv. Ska idag iväg på ett seminarium i 2 delar om att marknadsföra mig själv. Mitt på dagen ska jag på det, för det kan man om man är arbetslös och har en snäll mormor och morfar som passar mina barn när jag piper iväg på Arbetsförmedlingens kurser och seminarier.
Men om man ska tro Handels a-kassa så är jag inte arbetslös. För att jag har min egen firma. Ja, jag tjatar nu - men jag tycker det är så absurt.
Jag har drömt om den här delen av mitt liv i flera år. Att få vara yogalärare. Få dela med mig, entusiasmera andra. Nu är jag framme vid mitt mål, och har startat upp min firma. Som jag hela tiden tänkt mig som en sidoverksamhet. Alltså något jag gör på kvällstid, utanför min ordinarie arbetstid. Och bara för att jag tänkt så, så är jag inte arbetslös. Fastän jag är det. Hur skulle jag annars kunna sitta här och blogga 20 över 10 en vanlig tisdagmorgon?
Varför lägger jag inte ner firman då? Kanske ni undrar. För att jag inte vill. Jag har flera elever som redan har betalat i förväg för sina lektioner. Jag har ett åtagande mot dem. Jag har flera elever som tar mina yogalektioner på sin arbetsgivare, som friskvårdspeng. Det kan de bara göra om jag jobbar vitt. För tro mig - tanken på att jobba svart har slagit mig.
Jag ska överklaga. Älskade maken är en fena på byråkratiska och ska hjälpa mig med det. Ikväll.
Så jag sitter här. Ångesten är som ett blytungt täcke över mig. Jag sover dåligt. Gråter. Har en ständig kramp i mitt inre. Vill inte vara med.
Men arbetslös är jag inte. Alltid något.
