När jag var yngre brukade jag och min vän H skämta om att vi ville bli lyxhustrur. Glida runt och shoppa, fika en massa, äta praliner och dricka skumpa. En vanlig onsdag. Självklart skulle våra ärkerika män dra in all kosing vi satte sprätt på, dyrka marken vi gick på och överösa oss med diamanter. Barnflickor skulle vi ha också, och en varsin PT.
Nu blev det inte riktigt så. Jag kränger slipsar och H jobbar på dagis. Ungarna tar vi hand om helt själva, jag vet inte riktigt vad H gör med sin träning, men jag är min egen PT med yogan. Älskade maken är inte direkt ärkerik och den enda diamant han gett mig pryder vigselringen. Vi är glada om vi kan ses en gång i månaden eller så för en snabb fika och kanske en repa på H&M utan ungarna i hasorna.
Men jädrar vad jag är lycklig!
Älskade maken och jag har varit gifta i snart 10 år. Vi har tre söta och rara barn som oftare är välartade än motsaten.
Jag skulle inte vilja byta ut mitt liv för alla diamater i världen.
Men det vore inte helt fel att träffa H (och A, E, Perny och alla andra) oftare. Men vem känner inte så emellanåt?
