fredag 23 juni 2017

Fredagsmys: Granola 2.0

Idag är det midsommarafton, holofredag och fredagsmysarnas fredagsmys. Jag är inte mycket för att fira midsommar egentligen. Har aldrig förstått det där med att hoppa kring en stång nerkörd i marken och ha en massa blommor överallt. Men det är ju jag det.

Midsommar till trots så bör man ändå äta frukost. Så att man klarar av alla sillar och jordgubbstårtor. Min frukost bestod i dag av en ostmacka med inlagd gurka, te och en skål yoghurt med hemlagad granola och nyplockade smultron. Omnomnom!
Det är den där granolan som står för dagens fredagsmystema. För det är något högst tillfredsställande med att göra sin egen granola. Man har i vad man vill, man håller koll på ingredienserna och framför allt - det luktar och smakar så himla gott!
Jag har tweakat fram det recept jag tänker dela med mig av idag, och det är så här jag gör min granola sedan drygt ett år tillbaka. Det här går hem hos hela familjen utom nöthataren i huset, så är man nötallergiker får man tweaka det så att det passar de behoven. Annars är det vegetariskt, men går att få veganskt om man byter ut honungen mot lönnsirap eller annan sötning.


Min godaste granola

4 dl havregryn
1 dl riven kokos
1 dl pumpakärnor
1 dl solrosfrön
½ dl hasselnötter
½ dl sötmandel
½ dl cashewnötter
½ dl pecannötter

Hacka nötterna så grovt/fint du vill ha dem. Blanda allt

3 msk honung
3 msk kokosolja
1 msk kanel

Smält kokosolja och honung på svag värme tillsammans med kanelen. Rör ner i nöt/havregrynsblandningen så att det täcker allt.
Bred ut i bakpappersklädd långpanna och rosta i 150 grader varm ugn cirka 30 minuter. Rör om ofta så att granolan rostas jämnt och håll noga koll så det inte blir bränt. Mitt knep är att jag håller koll så att pumpakärnorna behåller son gröna färg.

1 dl linfrön eller chiafrön
1 dl kokosflagor
1 dl hackade paranötter

Efter rostningen tillsätter jag linfrön, kokosflagor/chips och hackade paranötter. Låt granolan kallna helt och häll sedan upp den i en lufttät burk. Håller några veckor i skafferiet.

Om man vill kan man även tillsätta torkad frukt. På bilden ovan har jag blandat i lite torkade tranbär, och till frukosten i morse hade jag även på lite hampafrön.

Jag vet förresten skillnaden på müsli och granola nu! Granola har tillsatt socker och fet samt rostas. Müslin är helt enkelt den något nyttigare varianten på samma sak.

onsdag 21 juni 2017

Tre tomma no. 33

Jag har släppt ner många tomma förpackningar i min lilla låda den senaste tiden. Så det är väl dags att jag visar tre av dem här och nu. Ännu en trio med ansiktsmaskförpackningar.


L'Oréal. Pure clay Glow mask. När L'Oréal släppte sin ler-serie härommånaden så väcktes min nyfikenhet. Det första jag släpade hem var den gröna ansiktsmasken. Som är grå...
Fördelar är att den är trevlig att använda. Det är liksom lite kul att bli mörkgrå i nyllet och sedan se den blekna till en ljusare nyans när den torkar. Jag upplever också att den rengör bra. Så lättanvänd och lite käck.
Nackdelar är att den luktar för jävligt! Inte som i luktar illa, utan som i luktar parfymerat. Mycket parfymerat. Och länge.
Jag är dock nyfiken på de andra maskerna i serien, så det blir nog typ omköp.
Plaståtervinning på locket. Glasåtervinning på burken.
Betyg 3,5/5

H&M Beauty. Pomegranate and mango. Pore-clesnsing mask with raspberry and vitamin E for tired skin. Hej och hå vilket långt namn. Näväl. Vill man ha en djuprengörande ansiktsmask som funkar lika bra som den ovan, men som luktar betydligt bättre, så kan man gott och väl lägga 30 pengar på den här lilla masken. Den är dessutom så pass dryg att den räcker till två behandlingar, så mitt tips är att man lägger det som blir kvar i en lufttät burk till nästa gång.
Ett varningens finger dock - man ska inte äta den. Även om den luktar som en bärmousse av de härligaste slag.
Jag har använt den här masken många gånger, och jag kommer fortsätta använda den många gånger till.
Plaståtervinning på själva burken. Pappersförpackning på omslaget.
Betyg 5/5

Anatomicals. Puffy the eye bag slayer. Wake-up under eye patches. De här fick jag i en Glossybox för länge sedan och har sedan glömt bort tills jag städa ut en låda för några veckor sedan. Jag minns att jag testade den då och gillade dess svalkande effekt. Men eftersom jag inte direkt har problem med påsar under ögonen så blev den bortglömd. Nu har jag dock använt upp den tredje och sista förpackningen i min lilla kartong (återvunnen för länge sedan). Man bör nog använda dem som "färskvara" för jag upplevde att de torkat till och inte var lika trevliga som jag mindes dem. Betyget går på minnesbilden.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

tisdag 20 juni 2017

Plejaderna om "En saga om tidens väsen" av Ruth Ozeki

Det blev lite tyst här ett tag, utan att det egentligen var meningen. Jag hade bara större lust att läsa ut en bra bok än vad jag hade att slå på datorn och skriva blogginlägg. Så kan det gå.
Och så har jag fyllt år i helgen. Och haft bokcirkelträff - temat för dagens inlägg. Har tre utlästa böcker att skriva om nu, så jag börjar med den jag läste ut först av dessa tre, som råkar vara senaste cirkelboken.

Bildkälla Goodreads

Ruth hittar en Hello Kitty-lunchlåda uppspolad på stranden på den kanadensiska ö där hon bor. Dagboken är skriven av den japanska tonåringen Nao. Hon sitter på ett kafé i Tokyo och drömmer sig bort från ett liv som inte blivit vad hon hoppats. Nao berättar om sin skola, om sin pappa som viker origami och försöker ta livet av sig, om sin morbror kamikazepiloten och om sin gammelmormor, en hundrafyraårig zenbuddistisk nunna.
Ruth läser Naos dagbok och ser i henne paralleller till sitt eget liv. Trots att hon inser att Nao måste ha skrivit dagboken för många år sedan upplever Ruth att den skrivs framför hennes ögon. Och kanske är tiden mer flytande än vad den verkar var.

Det var en del läsbortfall den här gången, eftersom lite liv kan hända även väldigt flitiga cirkelboksläsare.
Vi som hade läst tyckte dock väldigt lika - det känns som att karaktärerna i boken talar till oss. Särskilt Nao som skriver sin dagbok riktad mot en potentiell läsare, hur osynlig denna än må vara för henne. Man känner sig träffad av hennes ord.
Man lider med Nao  när hon beskriver flytten från USA tillbaka till Japan efter att hennes pappa förlorat jobbet. Hur hon blir oerhört mobbas och utsatt i skolan, hur hennes pappa faller ner i en djup depression och hur den enda hjälp hon får kommer från hennes gammelmormor nunnan och en sommar i templet.
Även Ruths berättelse berör, men ibland känns det nästan som om hennes funderingar kring Naos ord stör de passager av texten man helst vill läsa - Naos dagbok. Det är ändå från Ruth som de  stora funderingarna föds. Som tankarna om den flytande tiden, kvantfysiken, parallella universum och hur tid och skeenden ligger som lager ovanpå varandra.

Som Doctor Who uttrycker det:


Naos text är full med små fotnötter, och det förekommer även bilagor i boken. Min rekommendation är att man läser dessa. Det är boken-Ruth som lagt till dessa, och det är i dem många av funderingarna finns. Samt även en del funderingar kring japanska ord och kanjis.

Jag gillade den här boken skarpt! Den gjorde mig nyfiken - till och med på ett så pass avancerat och abstrakt ämne som kvantfysik. Jag älskade att man hade med Schrödingers katt på flera olika sätt, jag älskade de olika berörningspunkterna mellan Ruth och Naos liv, jag älskade känslan av att tiden flöt - hur allt kändes så nu fast det hänt för länge sedan. Jag gillar ögonblicken, alla 65 som ryms i en fingerknäppning. Jag gillar zenbuddismen som genomsyrar boken. Jag gillar att jag får läsa mig om historia berättad från "den andra sidan". Jag gillar den dokumentära känslan i boken och hur man inte får veta allt. Det här är inte berättelse serverad på ett silverfat, man måste tänka själv och själv fundera ut svaren på de frågor man ställer sig av texten.

"En saga om tidens väsen" var maj månads bästa bok för mig, och jag gav den betyget 4/5. Jag var inte ensam om det betyget och av oss fyra som hade läst fick den som lägst 3,5. Medelbetyget slutade på 3,8/5.

Tempeltunnan är stor som en tunna och står på ett högt träställ. När man spelar på den står man framför den vänd mot den spända huden och försöker lugna ner andningen, som är helt galen eftersom man är så nervös. Prästerna och nunnorna mässar framme vid det stora altaret och man lyssnar efter stället där man ska in, och det kommer allt närmare. Sen, i exakt rätt ögonblick, tar man ett stort andetag, höjer trumpinnarna, drar armarna bakåt och

boomBOOMBOOMBOOMBOOM...
                                                  ...BOOM!

Man måste komma in precis rätt, och fastän jag var rädd att göra fel inför så mycket folk tror jag att det gick rätt bra. Det är så häftigt att slå på trumma. När jag gör det är jag medveten om de sextiofem ögonblicken som Jiko säger att en fingerknäppning består av. Jo, allvarligt, När man spelar trumma hör man när BOOMet kommer pyttelite försent eller eller pyttelite för tidigt, för man är totalt fokuserad på den knivskarpa gränsen mellan tystad och ljud. Så jag uppnådde äntligen mitt mål och löste upp barndomens fixering vid nu, för det är det en trumma gör. När man slår på en trumma skapar man NU när tystnaden blir till ett ljud så enormt och levande att det känns som om man andas in molnen och himlen, och hjärtat är som regnet och åskan.
Jiko säger att det är ett exempel på närvarande. Ljud och inte-ljud. Muller och tystnad.

fredag 16 juni 2017

Fredagsmys: Buffalo Hot Wings

Låt er inte luras av titeln på det här receptet, det innehåller vare sig bufflar eller vingar. Eller djur överhuvudtaget, det här är nämligen ett vegetariskt recept som dessutom är busenkelt att göra veganskt om man byter ut en enda av mina ingredienser. Och har lite koll på innehållsförteckningar till såser.

Receptet hittade jag på den veganska receptbloggen "Hot for food", som även har en YouTube-kanal som jag hälsar på ibland. Jag har dock svenskat till receptet lite för att passa bättre in i mitt kök och mina smaklökar, men originalreceptet låter inte dumt det heller.
Hemligheten? Det är blomkål!


Buffalo Hot Wings 

Dela ett medelstort blomkålshuvud i buketter. (Stjälken och bladen brukar jag ansa, skära i bitar och frysa. Bra som bas till en soppa, eller som lite extra grönt nersmusslat i en smoothie.) Försök få buketterna i så jämnstora bitar som möjligt, så att tillagningstiden blir jämn.

1½ dl vetemjöl
½ tsk salt
svartpeppar efter smak
1 tsk spiskummin
1 tsk paprika
ev. 1 tsk vitlökspulver
¾ - 1 dl vatten

Blanda till en smet som ska ha ungefär samma konsistens som pannkakssmet, man kan behöva justera mängderna med mjölet/vattnet.
Doppa blomkålsbuketterna i smeten, låt så mycket smet som möjligt rinna av men se till så att hela buketten är täckt. Lägg dem på bakplåtspappersklädd plåt i ett jämnt lager.
Baka buketterna i het ugn, 230 grader, 20 - 25 minuter - vänd dem efter halva tiden så de bakas jämnt runt om, Mitt tips är att använda en stekspade och flippa dem en i taget, för de kommer högst troligt fastna lite grann i pappret.

10 g smör (eller margarin/annat vegansk smöralternativ)
3 msk BBQ-sås
3 msk sriracha

Blanda i en kastrull och låt smöret precis smälta. Justera mängden sriracha och BBQ-sås efter vilken typ av hetta du själv klarar av. Fifty fifty ger rejält med schwung dock.
När blomkålen bakat klart - lägg över dem i en bunke (som tål värme), häll över såsen och blanda så att blomkålen täcks.
Baka blomkålen i ytterligare 20 - 25 minuter och vänd dem efter halva tiden, använd samma bakplåtspapper. De ska få rejält med färg och bli lite krispiga.

Goda både varma och kalla. Jag har snacksat på dem hela dagen och åt dem till lunch både igår och idag. Igår som en del i en wrap, idag i den macka ni ser här ovan.
Texturen på blomkålen blir väldigt lik kött och blomkålssmaken är inte alltför överväldigande. Eller som älskade maken sade igår när jag helt sonika stoppade in en i hans mun: "Vad är det jag äter?" Smakar smaskens om ni frågar mig.
Bon appetit!

onsdag 14 juni 2017

Mina älskade barn i skolan

Om det känts som att jag försvunnit ur etern ibland den senaste tiden så har jag haft bra anledningar till det. Mina älskade barn har nämligen haft skolavslutningar.

Stora J har gått Textilakademin på Värnamo folkhögskola, och de hade modevisning/slutprojekt i början av juni som vi så klart väldigt gärna ville se.
Och så hjälpte vi henne att packa ihop sitt rum och städa och köra hem på ett släp, så det inte skulle vara så mycket att ta med sig tillbaka hem igen när hennes skola slutade "på riktigt" veckan efter.
Summa summarum av den här modevisningen är att det finns talanger därute gott folk. Jag var väldigt imponerad av allas skapelser, men mest av Stora J så klart.

Alla kreationer på bilden är skapade av Stora J. Stolt mamma.
Mina två yngsta barn har också sommarlov nu. Lilla E gick ut sjuan och kom hem i måndags med en award för Most improved in Art. Hennes terminsbetyg såg också väldigt snyggt ut, det är en unge med huvudet på skaft det där.
Om ni undrar varför jag skriver vissa saker rörande mina yngsta barns skola på engelska så finns det en mycket bra anledning till de - de går nämligen båda två på friskola, nämligen Internationella Engelska Skolan i Örebro. En riktig toppenskola tycker de båda två, och det märks på deras betyg och deras närvaro och deras ambitioner. Jag är oerhört glad över att mina barn fick möjlighet att gå där.

Chilipojken kom också hem med en award, för Most improved in German. Det var kanske aningen högtidligare för honom än för Lilla E, eftersom Chilipojken fick gå upp på scen och hämta sin award medan jag tittade på. Han har nämligen gått ur grundskolan nu, mammas lille pojk. På IESÖ gör man det iklädd cape och graduation cap och under ganska högtidliga former, inklusive flyttande av tofsar och kastande av caps. Och jag var stolt som bara den och mitt ansikte läckte en hel del.


video

Men nu när partajandet är slut (för några dagar i varje fall) så är det dags för den här mamman att försöka hitta lite sommarlovsrutiner. Det ska nog gå bra. Steg ett - mer vatten!

söndag 11 juni 2017

It's such a perfect day, I'm glad I spent it with you-Dagens


Låt: "Perfect day" med Lou Read. Och några till.
Outfit: Top från Top Shop, trekvartsbyxor och huvjacka från H&M.
Smink: Nix.
Nagellack: Woodland mist från H&M Beauty.
Doft: Rosdoften från handkrämen.
Smycke: Nix.
Klocka: Nix.
Frukost: Yoghurt med granola och jordgubbar, te.
Fika: Te. Glass, bulle, scones med marmelad. Lite rensning av frys och skafferi.
Middag: Saltimbocca romana med bröd, grönsaker och melon. Ett litet glas vitt vin till det.
Pryl: Piassakvast.
Träning: 4 km stavgång.
Kvällsnöje: F1-kväll. Om älskade maken får bestämma. Och det får han.
Att tillägga: Har haft en sådan härlig dag idag! En sådan där man vill trä upp på strå och spara.

lördag 10 juni 2017

"The spy who loved me" av Ian Fleming

Var det någon som trodde att jag var färdig med Bond-böckerna bara för att jag fick slut på den hög med böcker jag lånar av min pappa på obestämd tid? I så fall trodde man fel. Jag vill nämligen väldigt gärna läsa alla de Bond-böcker som skrevs av Ian Fleming. De som är skrivna efter hans död, av andra författare, är jag sådär intresserad av. Filmerna är ju ändå bättre, i mitt tycke.

Bildkälla Goodreads
På ett hotell i Adirondackbergen sitter Vivienne Michel och minns det förflutna hon lämnade bakom sig i Europa. Nu är hon på väg till Florida, men har stannat till på hotellet för att hjälpa till att stänga det för säsongen. Det är bara hon kvar.
När Slugsy och Horror, två gangsters, dyker upp vid hotellet mitt under ett oväder, befinner sig plötsligt Vivienne i stor fara. Tills James Bond behöver ett rum för natten.

Hela den här boken berättas ur Viviennes synvinkel och om det kan man tycka både bu och bä. Personligen gillade jag det, även om vissa passager gav mig en dålig smak i munnen, och där det verkligen lös igenom vilken sexistisk karl Ian Fleming var. Och homofobisk. Och rasistisk. Jag gillade grejen med att Bonds äventyr i det här fallet inte var hans äventyr utan någon annans. För honom gav det väl knappast ens utslag på radarn.
James Bond dyker upp först i bokens senare hälft, när han måste dyka upp som en hjälte på en vit springare (en grå Thunderbird) och rädda damen i nöd. Så klart.
Boken är dock lättläst och ganska kort, så det var fort avklarat.

Hade boken något mer gemensamt med filmen än titeln? Hell to the no. Inte en bokstav faktiskt. Inte ensa namnen, förutom James Bond så klart.

Gav boken betyget 3/5, och då känner jag mig ganska generös. Även om jag gillade att det var skrivet ur en annan persons synvinkel, så är det där med kvinnligt perspektiv kanske inte riktigt herr Flemings forté.

I was running away. I was running away from England, from my childhood, from the winter, from a sequence of untidy, unattractive love-affairs, from the few sticks of furniture and jumble of overworn clothes that my London life had collected around me; and I was running away from drabness, fustiness, snobbery, the clautrofobia of of close horizons and from my inabltity, although I'm quite an attractive rat, to make headway in the rat-race. In fact, I was running away from almost everything exept the law.